Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika och starka alter-ego. Det är dags att vara Joyful once again.

   Den här problematiken och fasen har funnits förr. Fasen då jag varit mellan mina tre sidor. Där har jag varit sedan jag slutade i Växjö, legat och lurat och bidat min tid. Innan jag tog det klivet var det Mio som hade mig i besittning som så ofta när det är mörkt. Sedan dess har jag som sagt pendlat mellan neutralläge och mellanläge (de är faktiskt olika). 

   Men så idag, när jag mindes sångerna jag skrev om mig själv, insåg jag att det börjar bli dags. Jag ska snart ut på två olika resor och jag hoppas finna Jon the Joyful under den första för att sedan ta det med mig in i den andra, längre resan. Att besöka gamla vänner och gamla betydelsefulla platser är det bästa jag kan göra och det jag är på väg att göra. Idag började Jakten på Jon the Joyful. 

För jag är Jon the Joyful och ska skutta kring i dans

om jag bara haft en skulle jag viftat på min svans

jag är en ädel riddare med häst och sköld och lans

se djupt in i mitt öga och bländas av min glans

"Du min värld, jag vill ge dig mitt allt

tills min energi tar slut och allting blir kallt"

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ eller destruktiv. Ge näring åt den förstnämnda och bedöva den andra, men såra ingen.' Det är just den insikten jag kommit till under vintern - och det jag också börjat åtegärda.

2. Knekten av svärd. Spontan reaktion: ingen. Jag brukar ha svårt för att tolka det kortet. 'En ung människa med god fantasi och initiativ vill inkludera dig i hens projekt. Dela entusiasmen, men var rationell.' Det var mötet med mitt yngre jag när jag låg i badkaret som ville inkludera mig i sitt projekt - att bli reseledare. Nu är jag äldre, visare och mer rationell, men jag delar passionen. Förr kändes det rätt, men nu har jag rationella anledningar till mitt val också.

3. Djävulen. Spontan reaktion: WTFOMGOHNOES! 'Det finns flera sätt att falla offer för subtil övertalning. Fall inte offer för dessa utan vänd ut- och in på allting. Beslutet måste vara ditt eget.' Nu har förvisso Zeth berätat att inga av de val vi gör är helt och hållet våra egna, men bortsett från det råder kortet mig att verkligen fundera över de val jag har, samt att inte falla offer för någons övertalning. Jag måste helt enkelt ha massvis med kött på benen innan jag bestämmer vad jag ska ta mig för.

4. Åtta bägare. Spontan reaktion: Jag går därifrån och visst är det ett offer. Men jag vet inom mig att bägarna är urdruckna. 'Överge vanor och sök det nya. Fascineras av det okända men gå försiktigt.' Jag, jag är ganska säker på att det är det som kommer att ske. Det känns som att jag är helt och hållet inne på det spåret, även om jag fortfarande är öppen för förslag. Men jag har känt dörren stängas alltmer på sistone, det har jag. Det jag lämnar är tomma bägare, vars bittra juice jag alltför länge insupit. Men det har nog gjort mig både lärd och vis.

5. Fyra svärd. Spontan reaktion: Åh fuck! Är detta framtiden eller är det fortfarande nuet? Jag känner mig och har på sistone känt mig som på bilden, men väntar det mer av den varan efter mitt beslut? Jag är inte säker... 'När du känner att energin sviker dig; begär vapenvila och dra dig undan för att analysera situationen.' Ytterligare jobbigheter väntar mig och min energinivå kommer dröja innan den ökar. Jag kanske bör acceptera det och ta en självvald paus för att reflektera innan allting gått för långt.

6. Sex svärd.Spontan reaktion: Någonting kommer inte att leva upp till mina förväntningar. Kortet antyder någon form av resa. 'För att uppdaga sanningar och mysterier måste man ofta gå till botten med dem. Ibland är det man upptäcker inte vad man hoppats på.' 

7. Knekten av mynt. Spontan reaktion: Aah, jag finner något! Kanske jag rentav hittar rätt? 'En ung människa kommer försöka förföra dig för egen vinning. Trots detta har hon en del goda idéer som du kan ta tillvara på.' 

8. Sex mynt. Spontan reaktion: När jag har någonting att dela med mig av bör jag göra detta. Och jag kommer hamna i situationer där jag kommer kunna investera det kapital jag har - och förhoppningsvis få avkastning. 'Dina resurser är inte oändliga. Var generös med det du har, men ge inte bort mer än du har kapital till.' Dels säger kortet alltså att jag kommer hamna i situationer där jag äntligen kan få avkastning för det jag har att erbjuda och folk kommer vara intresserade av det, men jag får samtidigt inte ge bort för mycket. Om jag exempelvis ger för mycket av min energi så kommer det sänka mig. Jag får inte ge bort mer än jag har.

9. Ess i bägare. Spontan reaktion: En sprudlande fontän. Mina ovan nämnda investeringar kommer ge avkastning och jag kommer ha liv och energi i mängder. 'En tid av glädje och överfläd stundar. Du kommer bli tillfreds med ditt arbete. Någonting viktigt är på väg att hända. Familjeband stärks.' Det blir ljusare och ljusare, efter året som började så mörkt och trist. Det verkar som jag har glädje att vänta!

10. Kejsaren. Spontan reaktion: alltid svårläst. 'Sök skydd hos auktoriteter. Spara din energi för att öka stabiliteten. Din inre styrka kommer behövas för att övervinna senare hinder.' Om det blir som jag tror det blir innebär detta att jag skall ta kontakt med de företag som presenterar sig under utbildningen, och rida lite på deras axlar innan det återigen är dags för mig att stå på egna ben. Inför helt nya uppgifter. Det kommer inte bara kräva styrka av mig, utan även kunskap. Kunskap som jag förhoppningsvis tillskansat mig under veckorna fem.

11. Stjärnorna. Spontan reaktion: Frid och frihet, både inre och yttre. 'Du kommer lyckas att uppnå det du önskar om det är skrivet i stjärnorna. Överge inte hoppet, men låt tankarna vandra i olika riktningar.' Det kan betyda vad som helst - förhoppningsvis det goda. Jag vågar inte spekulera i vad som kan komma att inträffa, jag är rädd att göra den typen av spådomar. Men jag vet ju vad jag tänker på...

12. Sju svärd. Spontan reaktion: Stöld. Någonting kommer... stjälas? Min energi? Stjälas kan också översättas med berövas... Jag känner på mig att list kommer vara inblandat. 'För att nå framgång är det nödvändigt att ta risker, men gör inte det vårdslöst. Berätta inte för andra vad du tänker göra.' Aha, jag skall vara sneaky... Eller kommer någon vara sneaky mot mig? Det är det här som är det spännande med spådomar - man vet aldrig hur utfallet skall tolkas förrän det faktiskt inträffat. 

13. Trenne pålar. Spontan reaktion: Är det redan slut? Vad tar slut? Eller är en resa förestående? Bilden ger ett vomdigt intryck. 'Förbered ditt projekt ordentligt. Distribuera din energi med visdom. Det du företar dig kommer att belönas.' Enligt häftet skall jag alltså vid den tidpunkten genomföra en resa på egen hand. Är det den jag skall smyga med för andra enligt kortet innan? Hur som helst verkar det som att det kommer gå bra.

14. Drottningen av mynt. Spontan reaktion: Jag bör akta mig för att spegla mig för mycket i min egen glans. Istället borde jag se vad jag gör bra och vad jag gör dåligt - ständigt sträva efter att förbättra mig själv. Men samtidigt belöna mig för det jag gör bra, vilket kommer vara ganska mycket. Så mycket - tror jag - att det kommer finnas risk att jag stirrar mig blind på det och slutar utvecklas. 'En välbärgad affärskvinna kommer att kunna erbjuda dig fördelaktiga överenskommelser - förutsatt att du vet hur du skall komma i hennes gunst.' En framgångsrik kvinna - troligen då inom resebranschen - kommer kunna ge mig väldigt fina erbjudanden om jag bara lyckas smöra in mig hos henne.

15. Åtta svärd. Spontan reaktion: DAFUQ?! Fastbunden och förblindad, är det så mitt år kommer att sluta? Eller råder kortet mig att sluta vänta utan ta initiativ själv? 'Repen som binder dig idag kommer lösas upp, men min frihet kommer icke desto mindre inskränkas. Osynliga rep binder hårda är synliga.' Jag tolkar detta sista kort som en sammanfattning av året, vid slutet av vilket jag kommer vara fri från depressionen och tristessen som binder mig idag, men jag kommer istället vara bunden på annat vis. Kanske inser jag mot slutet att jag är fängslad av branschen? 

Sammantaget verkar korten också tycka att beslutet jag är på väg att fatta är ett bra sådant, men att det även där finns risker. Dock är det värt risken att lämna det jag befinner mig i, och jag kommer åtminstone för en tid bli lycklig igen. Jag kommer hitta tillbaka till livet, troligtvis under utbildningskursen. Vägen är inte spikrak, men det är ett väldigt bra alternativ till den jag går idag, och det innebär dessutom att jag sjösätter ännu en dröm. Summa summarium: Jag har ingenting att förlora men massor att vinna. Tiden är inne. Det här är Vägen.

Vi ses i Framtiden!

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.

Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och caféer, i ett försök att skaka dem av mig. I min värld var jag helt oskyldig
De kom ifatt mig på en bar. Haffade mig och identifierade mig med ett namn som inte var mitt. Namnet fick en klocka att ringa inom mig, som om jag någonstans djupt därinne visste att det var sant, men förnuftet sade någonting annat.

   Hjärtat visste vem jag var, men någonting någonstans inom mig började tvivla. Är jag verkligen den jag tror jag är? undrade den lilla rösten. De som jagade mig pratade på om vad jag påstods ha gjort, komplett nonsens alltihopa, men ju mer de sa desto mer kände jag igen mig i det. Sedan fällde de den slutgiltiga anklagelsen, själva anledningen till att de jagat mig:

   "Du har stulit hans identitet. Du är inte den du utger dig för att vara, vi" (två totalt främmande människor i uniform) "Vet vem du är. Du kan lika gärna ge upp."På vägen ut (för förtvivlad som jag var slog jag följe med dem) Möter jag en vän till mig, någon som symboliskt sett betytt väldigt mycket för mig. Hon säger att hon tror på mig. Och jag håller med. Det sista jag säger innan jag vaknar mumlar jag i hennes hår: Alla mina minnen, mina RIKTIGA minnen, är av dig och det vi varit med om. De påstådda sakerna de säger att jag gjort, det var inte jag.
   Lik förbaskat följde jag efter dem som jagat mig, bort från det jag visste att jag var och på väg mot någonting som andra tyckte att jag var.

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag bara till någon gång ibland. Deras bett var inte dödliga, men jag visste instinktivt att de skulle göra ont. Trots det ville jag att den fria ormen skulle bita mig (i foten) för jag visste också att om den bits kommer den att föröka sig och jag kommer få fler ormar att ta hand om och älska. Den kröp runt mitt ben och blottade tänderna några gånger som redo för att hugga, men den högg aldrig och jag kände mig ledsen över det.

  En dag gick jag på bio med ormen som enda sällskap, och som vanligt lät jag den kräla iväg. Jag såg dess svarta rygg ringla sig fram över golvet, sedan ser jag inte mer av den på ett tag. Filmen börjar. Plötsligt vet jag att ormen har bitit en annan person i publiken (en man). Jag känner viss glädje, för jag vet att det betyder att den kan komma att föröka sig, men känner samtidigt sorg över att det inte var jag. Jag börjar se mig om efter min orm. Den är långt till höger om mig, på samma stolsrad, när jag får syn på den. Men en annan människa - person A - får också syn på den. A ställer sig upp och stampar på ormen så att den dör. Sedan skriker A "Här har du din jävla orm, idiotjävel!" och sparkar resterna av ormen så att den landar framför mina fötter. Jag känner A's hat strömma mot mig och vet att A funnit stort nöje i det som hände, trots att hen bara visar ilska.

  Det är inte kroppen av en orm som breder ut sig framför mig. Det är en svart-röd pöl av sörjigt blod och ormdelar, som om djuret hade exploderat. Det sista jag vet innan jag vaknar är sorg över den döde ormen och dess grymma bortgång.

  När jag vaknar inser jag att jag ju har två ormar till och sträcker mig efter kylskåpet som i drömmen stod bredvid min säng. Men där fanns inget kylskåp. Bara ett nattduksbord. Ormarna är inte här.

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om jag fortsätter i vagnen är jag fortfarande i händerna på Hjulet, och att vara det är att lita på den tur som jag inte ges. Sfinxen har ryttarens svärd. Och det är dit vagnen för ryttaren. Till svärdet! Men också in i Hjulets våld. Men det finns inget annat sätt. Ryttaren behöver det där svärdet.

  Tre svärd! Svärden är tre! Det är dessa som skär i mig. Drottningen, Vagnen och Hjulet. Alla tre har varsitt svärd. Tre svärd inbäddade i det röda. Är drottningen den som svikit mig och nu är utom räckhåll? Eller någon mer aktuell? Är kärran vägen framåt eller vägen ner i djupet? Är Hjulet välvilligt eller inte? Ovanpå hjulet sitter sfinxen som stulit vagnryttarens svärd. Han behöver svärdet, och för att få det måste han möta sfinxen. Kunskap. Är kunskap nyckeln? Eller är nyckeln gåtan? Är gåtan nyckeln? Drottningen av svärd... Hon är dörren. Dörren bakom vilken de tre svärden vilar inbäddade. Men vem är hon? Var är hon? Sfinxen som har svärdet har nog också nyckeln. Först måste jag alltså hitta nyckeln och svärdet, sedan måste jag leta upp dörren. Men jag vet fortfarande inte vem dörren är.

Fortsättning följer, är jag rädd...

Ännu en sketen saga vars enda syfte är att underhålla. Så pissa på er av skratt nu - här kommer...:

Geten Frans - det ulliga åbäket från Åmål - blängde skeptiskt på TV-rutan. Den var svart. "Jävla samsung-skit!" svor han och spottade ut de söndertuggade sladdarna på golvet. "Jag som ville se färdigt på Farmen."
    Han såg sig omkring. Han hade in i det längsta undvikit sladdarna, men reklamen gjorde honom nervös och på idisslarhumör så efter popcornen hade kuddarna rykt, sedan filten, finporslinet och till sist nallen. Så pass mycket artighet fanns i alla fall i Frans kropp att han inte åt upp ett barns leksaker det första han gjorde.
    Men nu var alltså också TV-sladdarna i ruiner, liksom den sönderbajsade mattan han stod på. Familjen skulle få sig en obehaglig överraskning när de kom tillbaka från Thailand, men det var inte Frasses bekymmer. De jävlarna kunde ju bara försöka DNA-testa hans avföring!
    Ett oväntat ljud hördes utifrån köket. Kunde det vara råttorna som var arga på honom för att han tömt familjens skafferi innan han gick över till möblerna? Låt de jävlarna hungra, tänkte han och fnös.
    I och med att det inte gick att se Farmen längre var han färdig med det här huset och ämnade aldrig återvända. Därför sänkte han hornen och hoppade resolut ut genom fönsterrutan som krasade tillfredsställande innan glassplittret föll omkring honom som höstlöv i en vårvind.
    Han landade med ett graciöst brak i rabatten. Spejade omkring sig med sina vaksamma ögon. Ingen hade sett honom? Bra! Det är så jävla jobbigt att göra sig av med vittnen. För att sedan göra sig av med vittnena som bevittnat konfrontationen med det ursprungliga vittnet. Und so Weiter.
    Utflykterna till människoboningar gav honom alltid ett visst mått av prestationsångest och ständigt hungrig som han var kunde han inte låta bli rosorna och pionerna som stod så frestande alldeles bredvid honom. Medan han intog sitt välförtjänta mellanmål tänkte han på vad hans gamle far alltid brukade säga: "Ät inte imorgon det du kan äta idag." Gubben hade i och för sig ätit upp morsan och slutligen också sina egna ben, men det låg någonting i hans gamla talesätt. Frans var dock inte dummare än att han hade vett att undvika rosornas taggar. "De är alltid så jobbiga att skita ut," hade pappa sagt. Frans valde att ta honom på orden i det fallet.
    Efter mellanmålet började Frans - det ulliga åbäket från Åmål - traska iväg nerför gatan, visslande på Millennium Två och stoltserande i sina Armanibrillor. Det var en fruktansvärt ful dag egentligen, en dag helt utan väder. Grå med ett halvsprucket molntäcke, men ingen dag var fel för ett par så stekiga solbrillor. Han var gatans kung där han strosade mitt i vägen och sökte efter utmanare. Aldrig någonsin hade han mött någon vars horn var vackrare, vars ull var lockigare eller vars ben var starkare.
    Och ingen, någonstans, kunde föra sig som Frans - det Ulliga åbäket från Åmål. En titel han för övrigt avskydde. Han hatade att påminnas om sina hemtrakter som han inte ville kännas vid, han kände sig inte det minsta åbäkig och titeln var alldeles för klämkäck för hans smak. Men B-brudarna smälte som en snöboll i en serie franska hudvårdsprodukter när de hörde honom presenteras, så han fick ta det onda med det goda.
    Han hade ännu inte träffat en honget som motsvarade hans höga krav på gastronomisk läggning, ullfärg och underkastelse. Det var därför han sökt sig söderut. Långt söderut, till där han hört att ullen är vit som snö, där tackorna springer nakna i det varma solljuset och där månggifte är en självklarhet. Frans - det ulliga åbäket från Åmål - hade sökt sig till Skåne och lillfrasse där bak hade förhoppningar om att bli avlönad betäckare. Inte för att han behövde licens för sådana saker, men det är alltid najs att tjäna en hacka samtidigt som man tar sig en tacka. "Ett högst tacksamt yrke," fnissade Frans. Det ulliga åbäket från Åmål.
    En tydligt lukt av Listerine ryckte honom brutalt ur hans tankar. Han såg sig omkring. Längre ner på gatan, i den riktning vinden låg på ifrån, stod den mest vedervärdiga uppenbarelse han skådat. Den var minst dubbelt så stor som Frasse själv, fyra gånger så tung, frustande och ilsken. Ett vildsvin.
    Frans la huvudet på sned för att uppnå maximalt blänkande effekt i sina solbrillor. Han funderade på om han borde säga något men kom fram till att det skulle strida mot hans image. Därför avvaktade han grisens initiativ. Den frustande vanskapelsen var inte nödbedd.
    "Du är inte registrerad, get." Det var rösten som hos en som ville söka gräl. Frans ville inte riskera att brillorna gick sönder eller ullen blev rufsig, därför beredde han sig på att skära ner lite på sin image. Frans hade också den fördelen att han kunde vara väldigt trevlig även mot saker som inte gick att betäcka. Och det fanns ändå inga hetingar här att imponera på, vad han kunde se.
    "Jag är Frans. Känd inom kretsar utan penis som det ulliga åbäket från Åmål. Jag är här angående jobbannonsen."
    "Vilken jobbannons?" grymtade varelsen som tjugo meter längre fram blockerade Frasses framfart. Geten var inte sugen på att minska klyftan.
    "Se på mig!" bräkte han, en smula irriterat. "Skulle jag kunna vara här för något annat jobb än betäckarjobbet? Ryktet om era tackor har spritt sig upp till Åmål och ännu längre." Han blev tyst och tvekade. Det glittrade i vildsvinets ögon. "För det här är väl Tackar-som-fan-boda?"
    "Det är det. Och du kommer bli väl betackad för din generösa gåva. När betäckte du någon senast?"
    Frans rynkade mulen. Perverterade svin var förstås föga sällsynta, men han ville inte behöva utstå en sådan här utfrågning. Fast visst var han lite stolt...
    "Åh, jag hade inte tänkt göra det egentligen, men när hon fick se mig så liksom blev hon bara helt galen! Och när hon fick höra att jag var Frans - det ulliga åbäket från Åmål... Alla de heta nätter jag fått alltså, den mängden kommer du inte upp i ens om du räknar samman samtliga av dina hjärnceller. Den senaste var för två dagar sedan."
    Vildsvinet rörde inte en min. "Och du har bra testiklar alltså?"
    Frans frustade. "De bästa en get kan få!"
    "Gott. Vi uppskattar din generösa gåva."
    En knall hördes. Någonting bitande vasst trängde in genom ullen. Frans föll ner på sina fyra knän, redan drogad av bedövningsmedlet i projektilen. En dimma som mot slutet nästan kändes välkommen omslöt hans sinne när han genom dunkla ögon såg en skåpbil köra fram och ställa sig bredvid honom. En liten man med keps och blå arbetskläder hoppade ut och drog från sitt bälte en stor kniv.
    Det sista som Frans - det ulliga åbäket från Åmål - såg var när han skiftade blicken från knivmannen till skåpbilstexten och läste den stora vita texten mot röd bakgrund. Findus.

/Jon sagoförfattaren

JAG VILL BÖRJA MED ATT VARNA KÄNSLIGA LÄSARE! Den här texten innehåller starka explicita element och lämpar sig inte för barn! Explicita element i djurform.

Det här är en kraftfullt förändrad version av en scen som finns i Sagan om Henning här på bloggen. Den har ingenting med den egentliga historien att göra, den är vad som kanske kunde varit. Och ett sätt att markera hur mycket mitt skrivande har utvecklats på ett och ett halvt år på Brunnsvik.

Scenen börjar när den rebelliska ankan Anna kastas in i fängelsehålan och inser att det hon inte är ensam där. Läs och njut (men försök att inte bli alltför upphetsade då det faktiskt handlar om djur).

En djup röst hördes från den inre delen av cellen: "Skrämde jag dig?"
     Det var en slö, släpig mansröst, men det var definitivt inget fjäderfä. Anna Anka höll sig blick stilla.
     Varelsen fortsatte: "Jag heter Paul, men du kan kalla mig Pelle. Jag är här för att er kung har ett uppdrag åt mig. Fast jag hade mycket hellre varit på ett ljusare och trevligare ställe än den här hålan."
     "Vad är du?" frågade Anna och kände nyfikenheten ta över oron.
     "Jag är en kanin, och jag och mina vänner är här för att kung Rågbald ville att vi skulle föröka oss. Han sade att han vill korsa sina ankor med oss ädla kaniner, och eftersom det är ett nöjsamt uppdrag så har jag inget emot det." Det lät som om han somnade mellan varje mening. "Ska vi sätta igång?"
    "Jag är inte... riktigt tänd ännu."
     "Okej, jag har hela dagen på mig. Jag trivs med ditt sällskap, det ska du veta."
     Det blev tyst en lång stund. Anna funderade febrilt över hur hon skulle kunna utnyttja den här situationen till sin fördel. Det slog henne att fångenskap sällan var en fördelaktig position. Inlåst i en kall cell med en kanin vars enda syfte verkade vara att pippa. Och prata när han fick chansen. Nu var det ju förvisso den änden av cykeln som gjorde sexuellt samröre riskfritt avseende oplanerad graviditet, men hon hade aldrig riktigt varit lagt åt det pälsklädda hållet. Fast å andra sidan var det jävligt kallt så... varför inte? Och hon hade ju hört uttrycket att "pippa som kaniner." Nu när allt kom till kritan, var hon inte egentligen ganska sugen på att pröva det legendariska tillvägagångssättet?
    "Du, Pelleponken..."
    "Mi-jao!"
    "Hur många ankor har du tagit innan mig?"
    "Om jag ska behöva räkna efter kommer jag slakna," sa kaninen med ett spår av irritation. "Är du inte redo snart?"
    Hon tänkte med ett pilskt flin på kaniners beryktade penetrationsfrekvens. Kraken kunde ju knappast vara slöare i underlivet än han var i talet och - vad det verkade - hjärnan. "Visa mig hur kaniner gör det."
    Pelle närmade sig bakifrån och Anna förberedde sig. Hon var redo för honom, oh ja! Det där med att ankor inte kan njuta av sex måste ha varit en myt, den här ankan hade aldrig haft några sådana svårigheter.
    Anna darrade inombords när hon kände kaninens tassar på sin rygg. Sekunden senare hittade han in.
    Hon väntade. Pelle rörde sig långsamt, olidligt långsamt, djupare in i henne, sedan utåt igen. Den främmande penisen var inte större än vad hon var van vid, så han kunde knappast uppleva henne som trång. Proceduren fram och tillbaka upprepades i samma enerverande låga tempo. Anna började bli frustrerad. Från Pelle hördes inte ett ljud. Han kunde lika gärna ha somnat, om det inte vore för det där nästan omärkliga juckandet, som för övrigt inte gick så långt in som hon hade önskat.
    "Så berätta!" Hon fejkade ett stön. "Hur många kaninankor har skapats?"
     "Ingen aning." Han fortsatte sitt slöa, rytmiska dunkande. Nästan livlöst. Precis tvärt emot vad hon väntat sig av en kanin. "Jag har inte sett utsidan av den här cellen sedan jag kom hit."
     "VA?! Ååh! Hur kan du finna dig i detta?!"
     "På grund av sådana som dig, min sköna." Hon kände någonting vått landa på sidan. Pälsjucket dreglade.
     "Men förstår du inte?! Han kommer hålla dig inspärrad här för resten av ditt liv, medan han dödar dina barn och lägger världen under sig! Och du hjälper honom med det!"
     "Jaja, det är inte så noga med mig. Jag tycker ju om mitt jobb." Han gäspade.
    De fortsatte en liten stund till. Anna försökte hjälpa till så gott det gick genom att trycka bakdelen mot kaninen varje gång han trängde inåt. Men till slut tröttnade ankan.
    "Öka takten," bad hon i vad hon hoppades var en sexuellt eggande viskning.
    Om någon förändring skedde var den omärklig.
    "Pelle?"
    Inget svar. Ingen reaktion. Mer dregel landade på hennes sida. Hon gick framåt för att se om kaninkraken skulle följa efter.
    Pelle dråsade omkull i en hög på golvet. Han hade somnat. Ändå rörde han sig lite. Juckrörelsen var fortfarande igång.
    Anna hymlade med ögonen. Karlar. Inte så jävla duktiga på att pippa som de vill tro. Hon gick mot celldörren och ropade.
    "Vakter! Vakter! Ta mig till en annan cell. Och en annan kanin. Den här är impotent."

Idag är det fredag. Jag måste ständigt påminna mig själv om det. Idag är det fredag. Det betyder rutiner inför helgen. Matmöte + helghandel efter lunchen, fest och umgänge på eftermiddagen/kvällen/natten. Matlag lördag + söndag. Knytkalas på lördag. Ett annat liv än det som är i veckorna väntar när fredagslunchen är intagen. Ett liv. En tillvaro.

Det känns som att jag trots detta börjat tappa sammanhang. Det känns som att helgrutinerna och det avbrott det innebär från kampen om skolan är vad som håller mig kvar i vad jag verkligen kom hit för. Mina drömmar. Mitt liv. Som jag känner sakta men säkert börjar glida ifrån mig. Flyta ut i det som kommit att kallas för Bevara Brunnsvik. Skolan måste bli kvar. Vår utbildning och våra liv måste prioriteras. Det är det som håller mig igång just nu. Kampen om vår rätt till att vara kvar. Mitt kreativa skrivande har halkat bort i periferin. Den nuvarande utbildningen känns märkligt... betydelselös. Jag vill inte använda det ordet. Jag älskar utbildningen och jag älskar att vara här. Anledningen till att det känns betydelselöst är att hela den här hittills 6 veckor långa cirkusen har tröttat ut min kreativitet. Allt jag kan fokusera på är kampen. Men det tar så mycket tid, så mycket energi, att kämpa.

Så har det i alla fall varit. Nu har jag kommit igång lite bättre med studierna. Jag har börjat skriva en del igen och jag tänker mycket tankar om mina projekt. Men sammanhanget har försvunnit lite. Jag kan knappt hålla ordning på vad jag gör om dagarna, än mindre veckorna. Det som upptar mina tankar är att jag vill ha min utbildning, men jag hinner inte utnyttja den. Jag vill inte ha det så här, det går inte att studera med nuvarande rektor och huvudmän. Men det har jag redan sagt. Det jag skrivit hittills i inlägget är hur det påverkat mig.

Och de senaste dagarna... Ja! Det börjar blåsa lite vind i våra segel. Det visar sig att det varit mödan värd att kämpa. Lördagen 17/11, alltså nästa lördag, ska vi hålla en ny manifestation inne i Ludvika. 14.30 - festsalen i folkets hus.

Enrico Barile (för övrigt en väldigt spännande och intressant person) bekräftade att han kan tänka sig att skriva kontrakt. Folkhögskolornas Studeranderättsliga Råd har givit sitt uttalande i ärendet, ett uttalande som talar mycket för vår fördel. Jag var orolig ett tag över att vårt öde vilade i händerna på myndigheter, men den farhågan har nu förbytts i tacksamhet. Uppenbarligen finns det människor som vill kämpa för någonting även i myndigheter.

Det som händer i frågorna: Nu idag, efter SEX VECKOR har Sofie plockat hit kurator/samtalsstöd åt oss. Minst en månad för sent egentligen. En kurator (jag kommer kalla honom det, jag är inte helt säker på hans faktiska yrkestitel) som kommer vara här endast fredagförmiddagar under resten av terminen. Vi är alltså 50-60 elever som delar på EN kurator EN HALV DAG i veckan. När jag var där och bokade tid tidigare idag såg jag att de tre närmaste veckorna var uppbokade sånär som på en tid, när jag skrivit upp mig. Efter mig kom det fyra elever till som ville skriva upp sig. Med en enkel kalkyl kan man konstatera: Det här räcker inte på långa vägar. Jag tycker nästan synd om vår kurator som kastas in i det här. När jag tänker efter tycker jag nog synd om alla som jobbar under rektorns/skolstyrelsens piska. Mitt intryck är att Samtliga av Sofies underordnade mår dåligt och får usla villkor.

Det slängs en massa saker från skolan. Slängs, inte säljs. Utöver sångböckerna har nyligen datorbord och fullt dugliga stolar och jag vet inte vad mer haft sällskap i en stor blå container. Det SLÄNGS. Utan att vi elever får behålla någonting, utan att de fulldugliga sakerna säljs på något sätt. Och varifrån kommer ordern? Om jag förstått saken rätt så kommer den via omvägar från självaste Tommy Hindrikes, Mannen med all makten i ABF NÖSS. Mannen som varit fullkomligt osynlig och som ingen egentligen sett till eller hört av sedan den dagen han och Håkan Heglert och Sofie gick runt på skolan och meddelade beslutet om flytt. Mannen som har makten och det yttersta ansvaret. Ingen tycks ha sett honom på mycket länge. Det kan jag i och för sig förstå. Jag skulle också velat hålla mig borta från människor och media om jag gjort vad han har gjort. Men det gör det inte acceptabelt.

Hur som helst, av någon anledning vill han slänga Brunnsviks inventarier i rasande fart. Varför? Det är frågan vi alla ställer oss. Det är helt oförståeligt.

Det är en väldigt jobbig tid för oss elever. Men för mig väldigt lärorik. Det är förvisso inte det här jag kom hit för att lära mig, men det öppnar andra möjligheter som är intressanta på annat sätt. Men när man skrattar våldsamt åt att man skriver ord som 'Undermålig' och 'avhängig,' då vet man att någonting står lite fel till. Då vet man att det arbetet man gör tar upp lite för stor del av ens tid. Men det är sådant man måste genomgå.

Jag hade för mig att det var fler saker jag skulle ta upp i det här inlägget, men det måste glidit mig ur hågen. Så är det när det finns för mycket där inne. Arkimedes princip gäller även för våra hjärnor. Jag återkommer. Det finns så mycket mer att belysa i ämnet. I morgondagens upplaga av Dalademokratin har jag fått in en debattartikel och i NLT samma dag skall om jag är rätt informerad en insändare från mig dyka upp. Båda med i princip samma innehåll.
 Glöm inte demonstrationen!

/Jon... Ja, Jon helt enkelt. Jag orkar inte med några fyndiga epitet just nu.