De drog upp dörren till skuggfolkets tillhåll och möttes av synen av Nafmenlos i samtal med Vilma borta vid elden. Båda såg mycket lättade ut när hjältarna kom in genom dörren.

 "Så skönt att se att ni lever!" Utbrast Nafmenlos. "Vad hände med ankan?"

 Skroger: "Vi besegrade stor anka, fick liten anka i pris! Han heter Nisse."

 Nafmenlos: "Åh, utmärkt! Jättebra, då kan vi sätta igång med vad vi så länge behövt göra!"

 Skroger: "Vad ska ni göra med honom?"

 Nafmenlos: "Jag är rädd att när vi är klara med... Nisse... kommer Nisse inte att gå att känna igen som en anka. Vi ska använda honom för att skapa ett vapen som de Skugglösa inte kan rå på. Nisse kommer inte längre att vara en anka."

 Skroger tittar surt på honom, sedan ner på Nisse. Sedan tittar han upp igen med ett brett leende. "Okej, här har du!" sade han och gav leende ankan till Nafmenlos.

 "Tack så mycket! Vilma, sätt igång!"

 Medan hjältarna och de fyra vakterna vid dörren såg på flyttades ett bord från ena hörnet till mitten av rummet synbarligen av sig självt. Vilma gick bort till den bortre väggen, öppnade ett lönnfack och drog fram en frusen snöboll och en skuggkniv. Hon lade snöbollen på bordet och mumlade något. Snöbollen började växa.

 Nafmenlos ställde ner ankan på golvet, där den ställde sig och intet ont anande rotade med näbben bland sina fjädrar. Allteftersom snöbollen växte växte också skuggan från den. Skuggan av snöbollen kröp närmare och närmare. När den nådde fram till ankan tog Nafmenlos skuggkniven och stack den i ankan. Det hördes ett väsande ljud från ankans sår, och det verkade pågå en strid mellan snöbollens skugga och skuggkniven. Snöbollen fortsatte att växa, men skuggan växte inte längre. Den absorberades av skuggkniven. I några minuter fortgick kampen mellan skuggkniven och och snöbollsskuggan, sedan hördes ett väsande och rummet lades i mörker.

 I mörkret hördes en väsande viskning: "Befall mig, mästare!"

Våra hjältar vågar knappt andas. De tror inte att det är sant. De har just besegrat en Varanka! Som dessutom krympte ihop och blev till en anka i normal storlek. De förstod vilken tur de hade haft, och bestämde sig för att ta med sig ankan innan någonting hände. Istället för att lägga den i en säck igen, vilket de var rädda för var vad som förargat den, höll Skroger ankan i famnen och bar den hela vägen till Frosthem. Den gjorde inte minsta motstånd.

 När de kom fram till snöfästningen innan nerförbacken till Frosthem började blev de dock beskjutna. Tre svartklädda sköt mot dem ifrån fästningen. Skroger vände sig hjältemodigt om och skyddade ankan med sin kropp, Vratyas drog sin båge och ställde sig redo med sina tre sista pilar och Niramir, som ansåg att det nu var dags, förberedda sin specialitet. Att kasta en skugga. I femton sekunder sjunger hon sin mörka sång, medan Vratyas skjuter sina sista pilar. Jägaren lyckas fälla en av de i snöfästningen innan den mörka skuggan glider iväg från Niramir och flyger upp mot de två kvarvarande. Båda skriker av skräck och springer in i borgen, men skuggan följer efter. Hjältarna hör mardrömsvrål och hjärtskärande skrik, sedan kommer skuggan tillbaka.

 "Något mer du befaller, mästarinna?"

 "Nej, du har varit duktig. Återvänd dit du hör hemma och invänta nästa kallelse."

 Skuggan tynar bort och hjältarna börjar gå ner mot staden. De går direkt mot skuggfolkets tillhåll, men vägen tar dem förbi värdshuset Ankan & Dvärgen. Där står Frelanders och väntar på dem.

 "Hur går det? Har inte Narzek hittat er än? Vad har ni gjort och var har ni hållit hus?"

 Vratyas: "Vi har nog lyckats utröna vilka som är onda och vilka som är goda. Vi har inte sett till Narzek, men vi har varit ute i skogen hela förmiddagen så det kan vara därför. Vi är på väg för att hjälpa den ena kulten förgöra den andra."

 Frelanders: "Gott, gott... men varför väckte ni inte Narzek för? Den förbaskade, lata sjusovaren låg och snarkade klockan nio i morse när varje hederlig människa är vaken! Smisk ska han ha, det där lata åbäket! Hälsa honom det om ni hittar honom!"

 Skroger: "Det ska bli mig ett sant nöje, hehehehe."

 Frelanders: "Men vem är denna dam som ni har sällskap med?"

 Niramir: "Jag är Niramir, hängiven åt skuggan för att bekämpa ljusets fiender ur mörkret. Jag och mina gelikar var de enda som visade sig handlingskraftiga nog att direkt försöka åtgärda den ondska som skapades för fyra månader sedan."

 "Nåväl, jag hoppas att ni har rätt. Lycka till med er! Och kom tillbaka till mig när ni är färdiga så ska ni få er belöning."

 Hjältarna lovar detta och ger sig iväg mot skuggfolkets tillhåll för att fullfölja sitt uppdrag till dem och förstöra den andra kulten.

Efter att med stora ögon och darrande knäveck konstaterat att det var en gigantisk och icke fredligt inställd anka de hade att göra med sprang de tre hjältarna allt de orkade. Ankan klampade efter och åt snabbt upp avståndet. De insåg att något måste göras, så de delade upp sig. Vratyas sprang åt vänster, Skroger åt höger och Niramir rakt fram. Varankan följde efter viss tvekan efter Vratyas. Den modige jägaren ställde sig för att invänta ankans rusning med svärd i hand. Han avsåg att ducka under den jättelika varelsens buk och skära upp den. Han vände om och mötte ankan med en egen rusning. Dessvärre (eller kanske tack och lov) halkade han i snön och undgick med nöd och näppe att mosas under ankans stora fot.

 Skroger och Niramir insåg snart att varankan inte jagade dem utan jagade någon annan, så de begav sig så fort de kunde iväg för att assistera Vratyas. När de kom fram såg de Vratyas och ankan stå och väga varandra med blicken. Skroger gör sig redo att kasta sin stora yxa mot bästen och Niramir förbereder en magi när de alla ser ankan ta ett jätteskutt och hoppa upp i luften. Niramir koncentrerar sig och får ankan att tro att platsen där den tänkt landa är full av vässade pålar. De ser ankans chockerade uttryck när den börjar flaxa med vingarna och flyga bort mot Skroger. Det skäggige råskinnet drar bak sin yxa för att kasta mot ankan, men yxan fastnar i trädet som står bakom honom. Panikslaget ser han ankan kommer farande mot platsen där han stod och han gör ett försök att klättra upp i trädet för att undvika att bli mosad. Men han slinter, skär sig på en gren och trillar ner bakom trädet. I samma stund träffar ankan trädet, som knakar och fälls.

 Niramir och Vratyas ser trädet falla över Skroger. Sedan ser de ankan förvånat titta sig omkring. Så får den syn på dem och börjar rusa allt den orkar. Båda hjältarna lyckas precis slänga sig ur vägen.

 Samtidigt reser sig Skroger oskadd upp. Det var ett långt träd som fallit och det hade inte träffat honom. Han drog loss yxan ur trädet och siktade noga. Varankan fick in en spark på Vratyas som skickade jägaren med ryggen före in i ett träd. Han stönade av smärta och ryggen knakade. Hans rörelser försvårades.

 Niramir var fullt upptagen med att smiska ankan med sin piska och undvika att bli biten av dess vassa tänder, och ankan var upptagen med att bita huvudet av henne. Vratyas använde en stor del av sina magiska reservkrafter och tryckte ryggen på plats igen. Han gick fram för att slå på ankan med sitt svärd och sin dolk samtidigt som Skroger kastade sin yxa. Yxan träffade ankan på baken, men ankan märkte det knappt. Vratyas hade fått en plan, och medan Niramir höll ankan upptagen började Jägaren sticka sina vapen i ankans sida och klättra upp med deras hjälp. Ankan slår mot honom med en vinge för att vifta bort honom, men han undviker det med lätthet. Skroger står bakom och matar slag mot ankan medan Niramir står framför och hoppar ur vägen för glatta livet.

 När Vratyas går fram för att skära upp halsen på varelsen märker den honom slutligen. Den skriker av vrede och hoppar upp i luften. Vratyas klamrar sig fast i fjädrarna medan ankan går in för landning. Niramir trollar återigen med ankans syn och får den nu att tro att hela fältet under den är fyllt med lava. Denflaxar panikslaget och försöker klamra sig fast i ett träd, men trädet brister och ankan trilla till marken med Vratyas efter sig. Jägaren tar lite skada av fallet, men inte så farligt. Han landade på ankan och gled sedan av den.

 Medan ankan ligger ner rusar hjältarna fram för att göra slut på den. De slår alla med raseri och vrede, och Vratyas klättrar återigen upp på ankans rygg. Han ställer sig på den, drar två pilar på en gång och sänker dem båda i halsen på den försvarslösa ankan. Som börjar krympa ihop till normal ankstorlek.

I gott och väl en kvart går de runt i skogen och nosar efter ankor innan de kommer fram till en glänta och Vratyas plötsligt snubblar. En pil kommer vinande bakifrån och alla som står upp vänder sig om. Uppe i ett träd sitter två svartklädda typer och skjuter. När Vratyas får upp huvudet ur snön ser han, fem meter framför sig, en anka. Den tittar förvånat på honom. Han öppnar en säck och smyger närmare ankan, långsamt och försiktigt. När han näääästan är framme susar en pil mot honom, missar honom och landar bara någon decimeter ifrån ankan. Ankan ger ifrån sig ett skärrat läte och börjar springa med den desperate Vratyas efter sig.

 Samtidigt finner sig de andra hjältarna beskjutna från tre olika håll. Två svartklädda sitter i trädet i norr, en i väster och en i öster. Med hjälp av älvans och Niramirs magi lyckas de plocka ner fienderna ur trädet och fälla två av dem. Men medan deras strid pågick jagade Vratyas ankan, som helt plötsligt och oförklarligt stannade. Vratyas fångade ankan och tittade sedan upp. Tjugo meter ifrån honom stod den människa och den drake som spred skräck i hela Norden. De hade alla hört talas om Steinard Grimrich och hans brun-röda drake,men ingen hade lyckligtvis sett honom. Förrän nu. Steinard skrattade ondskefullt, ett galet och kacklande skratt, och flög sedan iväg på sin drake.

 Vratyas återvänder med tankarna på hur tur han haft som undsluppit med livet i behåll och en levande anka i en säck på ryggen. Han ansluter till striderna och det ser ut att gå bra, när han plötsligt ramlar och tappar säcken. Med växande fasa hör alla hur det knakar ifrån säcken och ser hur den växer. De skugglösa slänger sina vapen och springer därifrån för allt vad tygen håller. Vilma skriker av fasa och flyr också åt ungefär samma håll. Hjältarna står kvar och ser med stora ögon hur säcken (eller snarare det som är I säcken) växer och växer, och snart brister tyget. De ser ankan växa till ofantlig storlek, dubbelt så stor som ett troll. En jättelik anka står framför dem och stirrar på dem med sina röda, ondskefulla ögon. Det här var en Varanka, en varelse som de hörde skräckhistorier om från striderna i söder.

 "Kvack!" sade Varankan.

 Först NU började hjältarna panikslaget att springa.

Hjältarna lovade detta och Vratyas och Skroger gick till Ankan & Dvärgen medan Niramir gick till sitt eget hus i närheten av skuggfolkets tillhåll. De sov resten av natten och vaknade relativt utvilade. Vratyas och Skroger intog snabbt en frukost och gick, utan att väcka den ännu snarkande Narzek, iväg till skuggfolket igen. Utanför dörren till deras hus mötte de Niramir som stod och otåligt väntade på dem. De gick in och hämtade Vilma, mottog Nafmenlos välsignelser och gick iväg ut i skogen.

 Frosthems gator var tomma och öde där de drog fram. Tomma fönsterluckor gapade mot dem och allting kändes... postapokalyptiskt. De kämpade sig upp för den branta sluttningen upp och förbi den stora snöfästning som stadens ungar byggt på sedan urminnes tider. Även den var öde. Det var förvisso ganska tidigt på morgonen, men det borde inte förklara varför barnens lekplats stod helt öde. Med en växande oro lämnade de den öppna platsen och den bottenfrusna fjorden som Frosthem låg på och gav sig in i den djupa, mörka skogen.

 De gick i kanske en halvtimme innan Vratyas lade märke till något underligt. Han såg ett par fotspår från öster till väster som korsade deras väg, men fotspåren började framför deras ögon att suddas ut. Alla visste att det här bara kunde betyda en sak: De skugglösa gick lösa i skogen! De skulle behöva framskrida med största försiktighet. Vratyas vädrade hela tiden i luften, men han kunde inte känna lukten av anka. Han visste förvisso inte hur ankor luktade, men Äggbert hade skrivit att han skulle känna igen den.

 Plötsligt finner de sig beskjutna: en pil viner mot dem. Alla ser den svartklädde mannen i trädet långt där borta som avfyrat pilen. Han sitter uppflugen i en tall och siktar mot dem med bågen. Vratyas lägger själv an en pil, men innan han hinner skjuta hoppar mannen i trädet iväg. Och han komemr långt, det såg nästan ut som om han flög. Oroliga tittar hjältarna och älvan på varandra.

 Men så äntligen händer det som alla väntat på: Vratyas känner att det luktar anka. Han sluter ögonen och börjar gå långsamt. Han hade fått upp ett spår!

Äntligen är våren kommen! Fåglarna kvittrar, gräset kommer fram och allting doftar underbart ute i naturen. Endast några få fläckar och min snögrotta står kvar för att påminna om den snörika vinter som varit. Kraft och liv återvänder till naturen! Jag har varit ute i skogen och doftat och njutit och hört vårbäckens porlande. Livet kommer tillbaka efter en lång sömn under en lång höst och vinter. EUFORI!!

 Allting är vackert! Skrik mina vänner i glädje: EUFORI!!!

Alla rusar ut ur huset för att söka igenom platsen där pallen kan ha landat. De letar en kvart i mörkret innan de hittar pallen bredvid en död katt. Vratyas börjar bryta loss benen på pallen och i ett av benen hittar han en lapp. Där kan han läsa orden: "Ankor kan endast hittas om man vad man letar efter. Endast en jägare kan vara framgångsrik, för han känner igen lukten när det luktar anka. Om en jägare någon gång skulle försöka: stäng ögonen och lita på ditt väderkorn. Det sviker dig aldrig om du är en sann jägare."

 Lyckligtvis känner sig Vratyas som en sann jägare och vill gå och lägga sig på Ankan & Dvärgen för att sedan ge sig av genast. Men Niramir envisas med att de ska meddela Nafmenlos om sina framgångar och de beger sig först till skuggfolkets tillhåll.

 När de kommer in genom dörrarna blir de nästan överfallna av vakterna och direkt när de kommer in skriker Nafmenlos: "De har hittat oss! Döda dem!"

 Men så vänder han sig om från elden för att se på dem och inser att han hade fel. "Nej, det är ju våra vänner! Vad har hänt med er?!" utbrister han. Han går fram mot dem med oro i blicken och Niramir visar upp den växande bölden. Den är svart och dallrig.

 Nafmenlos ryggar förskräckt tillbaka. "Hämta skuggkniven Vilma," viskar han. Älvan går och hämtar skuggkniven och ger den till Nafmenlos som genast skär av bölden. Han gör samma sak med Vratyas och slänger båda de svarta utväxterna på elden. Den ger ifrån sig hotfulla, väsande läten och flammar upp till tredubbel storlek i några sekunder, sedan blir den normal igen.

 "Vad hände?" frågar Nafmenlos. "Hittade ni någonting?"

 Niramir: "Vi blev överfallna av de skugglösa inne i Äggberts hus. Jag och herr vratyas här blev bitna av dem, men vi lyckades tillslut övervinna dem. Vi hittade en lapp skriven i Äggberts handstil, jag tror den gode Vratyas kan berätta mer."

 Vratyas: Ja, det stod att endast en jägare, en sann jägare, kan hitta en anka. Och för att hitta den måste han använda sitt luktsinne. Jag tror att jag är karl nog för uppgiften. Vi ger oss av imorgon bitida."

 Nafmenlos: "Det glädjer mig att ni gjort framsteg, men jag kan ännu inte lita helt på er. Innan ni ger er av imorgon vill jag att ni kommer hit och tar med er Vilma."

De går försiktigt in genom den uppskarkade dörren och kliver på de knarrande golvplankorna. Dammet ligger tjockt nu, vilket det inte gjorde i eftermiddags när de lämnade huset. De anar genast ankor i mossen och ser sig omkring i skenet från facklan som Niramir tog med sig. De börjar leta igenom nedervåningen som de inte genomsökt så noga tidigare på dagen, men plötsligt hör de ett knarrande uppifrån övervåningen. De springer så tyst de kan upp, men Skroger slår foten i trappan och svär. Genast hör de ett par kvicka fotsteg och precis när de kommer in innanför dörren till sovrummet ser de ett par svarta ben på väg upp ur takluckan.

 Niramir är snabb att reagera, hon drar fram en piska och svingar den mot den flyende. Piskan virar sig runt offrets ben, Niramir drar till och en svartklädd man faller ner på golvet med ett plågat stön.

 Genast är alla tre hjältarna på plats och hjälper till att oskadliggöra honom. Han skriker dock efter hjälp när de binder fast honom med Niramirs piska, och hjältarna överger alla tankar på att låta honom leva. Vratyas gör ändå ett försök att slå honom medvetslös med svärdsknoppen, men offret lutar sig bakåt för att undvika slaget och biter jägaren i armen. Vratyas skriker till och tappar vapnet.

 Skroger tycker det har tagit för lång tid alltihopa, så han höjer yxan högt ovanför huvudet för att kapa den svartkläddes livstråd...

 ...och känner hur yxan begravs i mjukt kött redan när den är ovanför hans huvud. Han hör en dödsrossling och märker till sin förvåning att någon varit på väg in genom takluckan när han drog yxan över huvudet. Denne är redan död när han faller ner, men två till är nu redan på väg in.

 Efter en ganska utdragen och blodig strid står hjältarna till sist som segrare, dock med Niramir biten i halsen där en stor svart böld nu håller på att växa ut. Även Vratyas har en växande böld där han blev biten. Innan de avrättar den siste (som för övrigt i sina sista ord berättade att det var ute med de två han bitit) frågar de honom om han vet var det de letar efter finns.

 "I pallen som ni kastade ut..." väser han och dör.