Efter en högljudd nysning ser sig Skroger om i det mörka rummet. Det är fullt med ett tjockt lager damm och i början är det svårt att se något. Sedan kommer han på att han blockerar den enda ljuskällan med sin kroppsbyggnad och flyttar sig från hålet i taket så att hans vänner kan hoppa in. Han kliar sig i huvudet och undrar varför han inte kan se något medan Vratyas går bort och öppnar fönsterluckan så att det går att se rummet de befinner sig i.

 Damm. Damm överallt. Rummet och hela huset tycks ha varit övergivet mycket länge, några månader åtminstone. Rummet är skralt möblerat med bara två sängar och ett skåp. Vid foten till ena sängen står en låda som hjältarna sluter sig till har tjänat som syfte att kliva upp genom takluckan på. Något spår av skuggfolket syns inte. Allt är öde och dammet strilar genom den skymningsblå nattluften. Det är kallt som tusan. För att värma sig och för att leta ledtrådar börjar våra ädla hjältar vända upp och ner på huset. de vräker sängarna upp och ner & ut och in. De sparkar sönder skåpdörren, de kastar ut lådan genom fönstret (och hör en katt skrika av smärta utanför) men de hittar ingenting. Ingenting som de kan ha nytta av. Efter att ha rört om riktigt mycket i dammet och gått lös på varenda tum av rummet utan resultat gick de ner på nedervåningen.

 Där var också dammigt och tomt, och efter att ha sett sig omkring lite går de modfällda ut genom dörren. Ute är det nu mörkt och de går modfällda mot värdshuset Ankan & Dvärgen. Det är redan på väg att bli natt och de har inte träffat någon av kulternas överhuvud. Handfallna går de för att besöka den som skickat ut Narzek på hans uppdrag. Frelanders från de vises råd.

När Vratyas hoppar för att hugga skuggan med dolken muttrar samtidigt Narzek en trollformel för att 'hjälpa' Vratyas. Trollformeln slår dock fel och Vratyas halkar. Som tur väl är så glider dolken ur hans grepp och upp i luften och träffar skuggan medan Vratyas faller bakåt. Det sista han ser innan han når marken och av den anledningen stänger ögonen är hur skuggan med ett väsande försvinner in i dolken när den träffas. Så blir det mörkt för en liten stund, och när han får upp ögonen igen så kan han inte se vart dolken tog vägen.

 "Bra kastat," flinar Narzek och ser på honom där han ligger på marken. Vratyas tar sig smidigt upp på fötter igen, borstar av sig med en likgiltig min svarar: "Jag undvek en pil bara." Sen tittar han sig om efter dolken. "Vart tog den vägen?"

 Männen som anslutit sig till dem i gränden tidigare såg inte ut att veta och Skroger stod och kliade sig i huvudet borta vid repstegen. Narzek svingar stilfullt sin trästav och säger att han ingenting vet.

 De får annat att tänka på när Skroger plötsligt får en snilleblixt. "Alla på taket är döda (och alla ligger inte på taket längre, höhö). Men vem kastade då skuggan?"

 De andra två är snabba att förstå och skyndar sig uppför repstegen. Skroger med sitt enorma intellekt är först upp och stannar till de andras irritation längst upp på stegen och tittar sig omkring på taket. "Ingenting här!" skriker han ner till de andras som frustrerade står och sniffar honom i häcken.

 "Flytta på dig så att vi kan komma upp!" fräser Vratyas, och Skroger gör som han blir tillsagd utan att filosofera över det. När de andra kommer upp kan de också konstatera att taket är tomt så när som på de lik de lämnat efter sig. Inte ett spår syns av någon skugg-kastare. Ingen mer repstege finns från taket och ingen syns till på gatorna i omgivningen. Det är ett platt tak som så många andra i staden, med en taklucka mitt på. Hjältarna noterar att inga spår leder från och till takluckan och finner detta högst märkvärdigt, så de ställer sig och hoppar på luckan. Efter några hopp brister trät med ett brakande och skroger faller igenom luckan medan de andra (som hängt på hans axlar) fastnar på taket och slår sig illa. Inne i huset är det dammigt och mörkt...

Ni som tycker jag har varit dålig på att blogga under helgen, jag har haft en anledning! Det här har varit den mest fartfyllda och mest underbara helgen på så länge jag kan minnas.

1. Min älskling kom på besök!

2. Min älskade älskling kom på besök! :)

3. Jag spelade teaterkonsert och övade inför denna.

Fredagen var körig redan den, fast jag kan inte riktigt komma ihåg vad jag gjorde. Minns att jag spelade innebandy för sista gången den här säsongen och spelade som en gud. Sedan hämtade vi Anja <3 vid stationen och helgen var igång på allvar. Rosa moln och en gyllene avokado är ord som skulle kunna sammanfatta fredagen. Jag var dock tvungen att somna den natten trots min motvilja att slösa bort en så härlig tid, för jag skulle upp tidigt och öva teater morgonen därpå. Jag orkar inte dra någon lång utläggning om hur trött och sjuk jag kände mig innan konserten, jag skyller allt på en nervositet jag inte var medveten om. Alla sade i alla fall under repetitionen något som jag kände själv mycket tydligt: "Men Jon, du ser ju helt slut och bort ut!" Så kom de och gav mig choklad och julmust och jag piggnade till något. Blev dock vungen att knarka dessa ingredienser stup i kvarten för att inte stupa. Men nervös? Troligtvis var jag det, jag hade ju skrivit allt, skulle spela teater, sjunga och spela fiol. Men jag var inte medveten om att jag var nervös, kände mig bara... gnägg.

Nåja, konserten gick bra och jag presterade gott i min roll som Noa Gyllenstig. Efter att ha spenderat nio timmar inne i det nattliga mörkret på gamla teatern i Ronneby trodde jag att klockan var 11 på kvällen och var trött som om den vore det. Den var dock bara 5. Men sedan hade trötta jag hela eftermiddagen och kvällen med min älskade Anja, vilket var helt underbart trots att jag var så trött.

Ni som trott att det här skulle bli något i stil med mitt tidigare inlägg 'bästisen på besök,' känn er blåsta! Vi spelade inte krocket i snön! Men vi gick en fin promenad och konstaterade att Pågen kan slänga sig i väggen! Vi bakade kladdkaka och vi bakade den med kärlek! Resultatet: Den godaste kladdkaka jag någonsin ätit. Pågen vet knappast vad kärlek är, vi bakade med äkta kärlek Anja och jag! <3 Jag har aldrig varit så lycklig som när Anja var här och har nog aldrig känt mig så full av saknad som när jag såg tåget rulla iväg igår. Nu dröjer det alltför länge innan vi träffas igen. Förhoppningsvis går jag som på moln fram tills dess ändå så att tiden går fort. Vi har ju i alla fall våra fjärrljud.

Anja... jag älskar dig! <3 :) du gör min tillvaro till vanilj ;P

Idag mår jag bättre. Jag är piggare, gladare och känner mig allmänt lite bättre. Men det är ju upp och ner, så idag är väl en dag då det mesta är bra. Jag undviker dock att tänka på viktiga saker, det tjänar ingenting till. Jag städar istället. Kanonkul! Ska bli spännande i helgen. Spännande...

Jag är smärtsamt medveten om att jag inte är alltför flitig med min blogg. Det har sina anledningar. Jag tror nu att jag kan datera min borelia till att ha varit den sjukdom som under åtminstone fem års tid har plågat mig och gjort mig trött och svag. Det är otroligt härligt att ha hittat denna orsak, detta svar på alla självplågande frågor. Sedan i fredags har jag alltså gått på pencilin och jag har inte varit så trött på så länge jag kan minnas. Kuren varar fram till nästa fredag och sen blir det ett återbesök till läkaren för att se om skiten försvunnit. Han berättade för mig att symptomen av den här sjukdomen kunde sitta i någon månad eller tre efter att sjukdomen försvunnit, så jag ska alltså må så här i två månader till. Lagom roligt... :/

Det här är ett mycket viktigt skede av den här våren, så mycket ska hända. Jag ska ta körkort, jag ska bestämma vad/var/om jag ska plugga. Och jag ska spela teater och vara jättepigg hela helgen :S. Jag måste härda ut den här skiten, men jag måste även göra mer än så. Jag har viktiga val att fatta, och det här är verkligen inte rätt tillfälle, rätt sinnesstämning eller rätt engagemang för att fatta viktiga beslut. Jag är sjuk och inte redo att göra något sånt, det är egentligen för viktigt och jag orkar inte. Sjukdomen tär och har tärt på mig mer än jag kunnat ana, och nu kommer de här tabletterna med in i bilden som får mig att undra vilken dag det är, hur länge jag sovit och om jag kanske inte egentligen borde gå och lägga mig klockan fyra på eftermiddagen. Blicken är tom som om jag kom från Johannishus...

Men jag antar att det är värt att ta tablettterna. Jag blir väl knappast frisk utan dem trots att de gör mig så trött. De kom bara väldigt olägligt... Det slår mig som en levande fisk innanför tröjan: Allt har sitt pris.

Narzek visade sig vara en trogen tjänare av rättvisans gud Kamirata, och efter att kort ha övertygat de tidigare två hjältarna anslöt han nu sina styrkor till deras. Han började med låta Vratyas hand växa ut igen. Mycket storsint av honom, då det var en kostsam affär. Fyra män klädda i renskinn kom rusande mot dem bakifrån och den svarklädde de hade förföljt välkomnar de med lättnad. De verkar tydligen vara vänner, och den svartklädde berättar kort om bakhållet.

 Snabbt bestämmer de sig för att jaga den skadade som flytt iväg. De följer blodspåren som leder runt en husknut...

... och möts av fyra armborstpilar när de rundat huset. Från ett tak längre bort gränden blir de beskjutna av svärtklädda män. Den sårade som de förföljde är på väg upp för en repstege. De män de springer ihop med drar fram sina långbågar och springer fram för att kunna skjuta. Även Vratyas drar sin båge medan han springer fram för att besvara elden. Skroger rusar som en galning men hinner inte fram till resptegen förrän han träffas av ytterligare en pil. Narzek tänker inte låta den skadade undfly och gör så att han halkar på grund av blod och handsvett och faller handlöst ner mot marken. Vid det laget HADE dock Skroger hunnit fram men var inte kvick nog att reagera utan fick den fallande mannen över sig.

 Efter en långdragen eldstrid började de på taket falla och saker och ting började gå väl för hjältarna när de plötsligt från taket hör hur ett mörkt mässande når sitt klimax. En skugga kommer flytande ner från hustaket och de Skugglösa skriker av fasa. Skuggan flyger ner med siktet inställt de Skugglösa, men Vratyas ställer sig hjältemodigt ivägen. När skuggan flyger över honom drar han den svartglänsande dolken som han hittat i skuggfolkets hus och hugger mot skuggan...

Gode bloggläsare!

 För allas vår trevnad, tänkte jag, har jag skapat en gästbok där ni alla kan skriva vad ni vill. Tanken är att alla ni små duniga ankungar ska få skriva och kommunicera på min lilla mötesplats, det vore roligt om ni ville använda den. Där kan ni även enkelt nå mig om ni vill något, jag kollar där allt som oftast. Och var lugn, jag låter ingen skit komma upp i Ankmossens Gästbok som jag inte först har godkänt.

 Jag älskar er alla, puss puss!

Glädjande för mig i alla fall! Väldigt länge nu har jag känt mig otroligt trött och hängig men har aldrig fått reda på varför. Jag har sökt det svaret i åratal och det fick jag nu äntligen! Jag var hos läkaren i måndags för att kolla upp något vi inte tänkt på tidigare och idag fick jag svaret! Jag har Borelia och kan ha haft det jättelänge! Och jag är så glad att vi hittade skiten! Jag har känt mig så trött och dålig så länge utan att ha någon aning om varör. Nu äntligen har vi hittat svaret på gåtan! Jag vet det är högst underligt, men jag är så glad att vi äntligen insett att jag har borelia! Och kan ha haft det hur länge som helst.