Hjältarna lovade detta och Vratyas och Skroger gick till Ankan & Dvärgen medan Niramir gick till sitt eget hus i närheten av skuggfolkets tillhåll. De sov resten av natten och vaknade relativt utvilade. Vratyas och Skroger intog snabbt en frukost och gick, utan att väcka den ännu snarkande Narzek, iväg till skuggfolket igen. Utanför dörren till deras hus mötte de Niramir som stod och otåligt väntade på dem. De gick in och hämtade Vilma, mottog Nafmenlos välsignelser och gick iväg ut i skogen.

 Frosthems gator var tomma och öde där de drog fram. Tomma fönsterluckor gapade mot dem och allting kändes... postapokalyptiskt. De kämpade sig upp för den branta sluttningen upp och förbi den stora snöfästning som stadens ungar byggt på sedan urminnes tider. Även den var öde. Det var förvisso ganska tidigt på morgonen, men det borde inte förklara varför barnens lekplats stod helt öde. Med en växande oro lämnade de den öppna platsen och den bottenfrusna fjorden som Frosthem låg på och gav sig in i den djupa, mörka skogen.

 De gick i kanske en halvtimme innan Vratyas lade märke till något underligt. Han såg ett par fotspår från öster till väster som korsade deras väg, men fotspåren började framför deras ögon att suddas ut. Alla visste att det här bara kunde betyda en sak: De skugglösa gick lösa i skogen! De skulle behöva framskrida med största försiktighet. Vratyas vädrade hela tiden i luften, men han kunde inte känna lukten av anka. Han visste förvisso inte hur ankor luktade, men Äggbert hade skrivit att han skulle känna igen den.

 Plötsligt finner de sig beskjutna: en pil viner mot dem. Alla ser den svartklädde mannen i trädet långt där borta som avfyrat pilen. Han sitter uppflugen i en tall och siktar mot dem med bågen. Vratyas lägger själv an en pil, men innan han hinner skjuta hoppar mannen i trädet iväg. Och han komemr långt, det såg nästan ut som om han flög. Oroliga tittar hjältarna och älvan på varandra.

 Men så äntligen händer det som alla väntat på: Vratyas känner att det luktar anka. Han sluter ögonen och börjar gå långsamt. Han hade fått upp ett spår!

Äntligen är våren kommen! Fåglarna kvittrar, gräset kommer fram och allting doftar underbart ute i naturen. Endast några få fläckar och min snögrotta står kvar för att påminna om den snörika vinter som varit. Kraft och liv återvänder till naturen! Jag har varit ute i skogen och doftat och njutit och hört vårbäckens porlande. Livet kommer tillbaka efter en lång sömn under en lång höst och vinter. EUFORI!!

 Allting är vackert! Skrik mina vänner i glädje: EUFORI!!!