Hjältarna följer med genom dörren och kommer in i ett stort rum med facklor utmed varje vägg. En trätrappa leder upp till husets övervåning och försvinner upp i mörkret. Dörren de kommer in genom kantas av fyra svartklädda vakter som inte lyfter ett finger när de kommer in. De ser nästan ut att stå och sova. I rummets bortre ände står en mörkklädd man, en kvinna och en älva. Mannen går närmare dem och talar:

 "Jag är Nafmenlos, ledare för skuggfolket. Ni ska vara välkomna trots att ni länge kämpat emot oss."

 "Länge?" utrbrister Skroger. "Vi har bara jobbat på det här uppdraget..."

 "Ja, en eftermiddag kan kännas som ganska lång tid. Ädla herrar, jag hoppas innerligt att det var er dumhet och trångsynthet som fick er att välja att slåss på fel sida. Jag vill att vi samarbetar hädanefter om ni är måna om den här staden och mänskligheten som helhet."

 Vratyas: "Men varför skulle de vara mer onda än ni? Vad gör er så heliga och dem till stadens verkliga hot?"

 "Min... vän. För fyra månader sedan dök den här andra kulten upp. Någon dag tidigare hade älvan Vilma här känt att någonting i världen gick helt snett. Några av stadens invånare började försvinna spårlöst och vi insåg att något måste göras. Vi var de första som insåg att någonting helt galet var i görningen och vi var de enda som hade kraft och mod att göra någonting åt det. Vi var vanliga människor en gång, men vi insåg instinktivt att någonting måste göras. Vi förstod snabbt att endast Sanningen inte hade någon kraft att handla med i detta ärendet ty hade hon haft det skulle hon ha handlat direkt. Det som är löst i denna staden är en ondska som är för stor för att få existera överhuvudtaget. Kamiratas kära, dyrkade Världsbalans kan inte acceptera det, men hon verkar tandlös. Vi beslöt oss för att ta saken i egna händer och vigde våra liv åt det enda som skulle kunna besegra en ondska som denna: lögnen. Vi misstänker att både lögn och ondska samarbetar här i staden, men vi har valt att tjäna lögnen för att kunna bekämpa ondskan och på så vis säkra staden. Inte sant Vilma?"

Det är idag en vecka sedan jag såg, kände och doftade Hennes underbara närvaro. En vecka sedan min älskling var på besök. Saknaden är enorm. Hon tog med sig en bit av mig upp till Varberg och lämnade en bit av sig själv här, bitar som vi båda vårdar ömt i den andres frånvaro. Men dessa bitar, och vi med dem, vill inget hellre än att återförenas. Anja har blivit en del av mig och känns som den mest underbara delen i hela mitt väsen. Men nu är hon otaliga mil ifrån mig.

Jag tror jag vet varför det gör så ont att sakna henne. Samtliga av mina sinnen minns mycket färskt hur underbart lycklig jag kände mig när hon var här. Hela mitt väsen minns hur fantastiskt det var att vara tillsammans med den man älskar. Den minns det så väl att det ibland fortfarande känns verkligt, och det är när det gör det som det verkligen värker. Min kropp är knäpp och jag tror det gäller för alla kroppar: De vet hur underbart det är att träffas och kommer ihåg alla mysiga detaljer. Men när min älskling inte är här, då tror kroppen att det bara var en engångsföreteelse. Den börjar tro att jag blivit lurad och att det aldrig kommer hända igen. Kroppen skriker efter hennes närvaro, men den kan inte få det eftersom hon är så långt borta. Och eftersom den inte har tillgång till henne tror den att vi blivit svikna, att hon har övergivit oss och inte älskar oss längre. Jag vet att kroppen har helt fel, men hur fan säger man det till den?! Min kropp och jag har aldrig i hela vårt liv haft särskilt mycket respekt för varandra, men nu när Anja gjort entré börjar kroppen och jag samarbeta lite mer. Vi har äntligen fått den belöning vi så länge längtat efter och tyckt oss förtjäna, och eftersom vi inte fått den här belöningen särskilt mycket tidigare har vi gått och skyllt på varandra. Nu har vi dock enats om en sak: VI SAKNAR ANJA! <3

Vi kommer dock fortfarande inte särskilt bra överens. Som sagt, kroppen tror att Anja övergivit mig och inte älskar mig längre, medan jag vet hur fel den har. Min respekt för den ökar ju inte direkt på grund av detta :/. Kommunikation är viktigt och jag har aldrig förr brytt mig särskilt mycket om mitt "köttsliga fängelse." Jag antar att jag får börja flörta mig in hos fångvaktaren i framtiden...

Nåja, Jag saknar och älskar Anja, den saken är klar. Hon är verkligen det mest underbara som finns! <3