Solen hade stigit högt över bergskammen i öst när de tre ankorna gäspande släpade sig upp ur sina mjuka sängar. Efter att ha varit hemifrån i över en vecka och ha sovit ute på den hårda marken lika många nätter, var det med tunga hjärtan de skildes från sina dunmadrasser. Det var inte förrän de kommit fram till att ett mål nylagad, färsk mat inte var långt efter en skön säng på komfort-skalan som de beslutade sig för att ta sig ner till skänkrummet.

 Värdshusvärden på värdshuset Den Runda Osten var inte mindre rund än osten varefter den fått sitt namn. Frans Cheddar var den mest omfångsrika anka de någonsin sett, och den här förmiddagen stod han bakom disken och svettades som en kramad svamp. Det var en mycket het sommardag, och värdshuset var nära nog fullbelagt av alla gäster som beställde in kall dricka. Därför blev Frans mycket överraskad när de beställde in ägg, bacon och nybakat bröd till frukost. Och givetvis en bit av värdshusets berömda ost.

 "Vi har kommit en lång väg för att ta oss hit, med bara torkad fisk och gammalt bröd som färdkost. Vi värderar därför ett mål nylagad färsk mat mycket högt i nuläget."

 "Jag förstår, jag förstår," pustade Frans Cheddar och vaggade bort mot köksdörren där han skrek sina order. När han gick såg han nästan ut att rulla fram.

 Henning, Ulf och Barista gick och satte sig vid ett ledigt bord. Med huvudena tätt tillsammans och med ständigt vaksamma blickar omkring sig började de sedan lägga upp planerna för dagen, medan de med knorrande magar väntade på sin frukost.

 "Var det någon som hörde de där tjutande ljuden i natt? De som Olle Pelle och Petter varnade oss för?"

 "Nej jag sov," sade Henning.

 "Jag också," pep Barista.

 "Okej, jag hörde inga tjutanden jag heller, och jag tror vi hade vaknat om vi gjort det. Vad vet vi mer om den här Två och en Halv mans grotta?"

 "De dyrkar någon som går under namnet Henne... De är en samling av endast män."

 "De stal skatter från Storkvacken. De måste alltså vara mäktiga."

 "Olika typer av djur. Offrar till den de dyrkar. Tror ni att den här Hon verkligen är en levande varelse? Det kan ju lika gärna vara en Gudom."

 "Bra tänkt Barista, vi kan inte utesluta några sådana teorier. Antingen är det här en kult som dyrkar en Gudom, eller så är det en grupp manliga djur som slagit ihop sig till ett rövarband. Vilket verkar mest troligt?"

 "En avguds kult, det tror jag," sade Henning. "De har väl funnits länge? Flera generationer, får jag intrycket av."

 "En kult till en Gudinna de kallar 'Henne' alltså. Varför har de bara anhängare här i Skrägeluls Håla i så fall? Och varför får bara två och en halv man komma in i grottan?"

 "Det kan inte stämma... De bor väl där inne allihop? Då måste det väl gå att komma in mer än två och en halv man? Och definitivt färre."

 "Henning," sade Ulf. "Tänker du på samma sak som jag?"

 "Troligtvis, min gode fäktningslärare och vän."

 Just då kom frukosten in, i sällskap med en vacker barpiga. "Här kommer er beställda frukost, mina hemlighetsfulla herrar," sade servitrisen, log och ställde ner träfaten framför dem. Henning högg genast hungrigt in på en skiva bacon, medan Ulf tog en djup klunk av kall cider. Barista började sin vana trogen med en njutningsfull munfull av varmt, nybryggt kaffe.

 "Vad var det ni tänkte på?" pep kaffenarkomanen efter en djup suck av njutning.

 "Vi går ut och undersöker saken under dagen," berättade Ulf. "Efter att ha kollat in läget går vi tillbaka hit och planerar inför stöten vi sätter in under morgondagen."

 "Ska vi... Ska vi in i grottan idag?" Barista darrade på sin pipiga röst.

 "Henning och jag tänkte undersöka saken närmare. Du behöver inte följa med om du inte vill. Det är morgondagens besök som kommer att räknas."

 Barista tuggade på en ostmacka medan han funderade. "Jag stannar här i staden. Vad gör jag om ni inte kommer tillbaka?"

 Henning stirrade förundrande på Barista. När blev han så modig? Vad han säger är att vi kanske inte kommer tillbaka, och vad han kan göra för att hjälpa till i så fall. Den Barista Henning kände från tiden i hovet skulle ha darrat vid blotta tanken på att lämnas ensam, för att inte tala om näbben som skulle klapprat av rädsla när orden skulle fram. Nu satt han bara där och åt frukost och pratade som om det var något så självklart som vädret och ungefär lika besvärande som den rinnande svetten.

 "Vi kommer att återvända," sade Ulf med en självsäker gest med handen. "Och om vi mot all förmodan skulle misslyckas i vårt enkla spaningsuppdrag, då får du göra vad du själv finner bäst. Räkna med att vi kommer innan mörkrets inbrott."

 "Finns det ingenting jag kan göra medan ni är borta och jag sitter här och rullar tummarna?"

 "Jo," sade Ulf, log finurligt och begravde gaffel och kniv i ett vändstekt ägg. "Det finns någonting du kan göra. Börja tillverka ett jättelikt ankhuvud."

 "Och vad tänker ni själva göra?"

 "Vi ska upp och undersöka grottans ingång, försöka komma in och ta reda på så mycket som möjligt. Vi tänker inte ta oss in i grottan med den knapphändiga information vi har nu. Låt oss efter frukosten inte förspilla mer till än den som redan flytt. När vi intagit vår välförtjänta måltid: Till arbete, mina vänner!"

På en annan plats i slottet, en mycket djupare och mörkare plats, letade en blind höna efter ett korn. I det här fallet var han blind för att det inte fanns något ljus att tillgå, och kornet som söktes var rätt dörr. I det här fallet spelade blindheten ingen roll, för hönan kunde höra istället och hittade snart tillbaka till dörren. Att inte se någonting medan han letade efter rätt nyckel var dock svårare. Knorre fick pröva sig fram med olika nycklar, fumlande och svärande. Fångarna på andra sidan hade säkerligen hört honom vid det här laget. Det spelade förhoppningsvis ingen roll.

 Han hade tagit en enorm chansning tidigare den här morgonen. Han hade misstänkt att Kobbe inte gick att lita på och att han troligtvis skulle försöka något. Knorre hade alltså förberett sig. Han hade inte tid att sova bort två eller tre dagar. Kaffe hade blivit hans räddning - Han hade bälgat i sig kaffe tidigare under dagen i mängder som knappast kunde vara nyttiga. Men kaffet hade gjort honom pigg, och hade effektivt bekämpat Kobbes påtvingade sömn. Han hoppades att överdosen av smutsigt vatten inte skulle få några otrevliga, bestående konsekvenser. Just nu hade han väldigt ont i magen.

 Magvärken berodde troligtvis till stor del på kaffet, men det kunde också vara ett uttryck för oro. Han hade all rätt att vara orolig. Om någonting händer med Njord... Han vågade inte fullfölja tanken. Kobbe riskerade att förstöra allt han planerat.

 Det var dock ingenting Knorre kunde klandra honom för. Den unge Halvhalsen visste inte vad slutmålet var. Det var det ingen som visste, utom möjligen Hjorvalt eller de andra inblandade parterna borta i Norikland. Hjorvalt var ingen spelare, men han betvivlade att Njord visste om vad slutmålet innebar. Skulle han hjälpa dem om han visste? Knappast. Äntligen hittade han nyckeln som passade.

 "Jag kommer in nu," sade han högt och tydligt och hoppades att adelsankorna hörde. Eller än bättre på att Angelica hunnit övertyga dem om det hon visste. "Försök inte med något dumt!" Det var med snabbt och hård bultande hjärta (delvis på grund av kaffet) han skjöt upp den tunga dörren.

 Han möttes av det milda ljuset från fackelsken. Men det var en fackla för lite. Och rummet var tomt. En kvävande smak av rädsla började sakta krypa fram nerifrån. Den började i halsen, som snördes åt som linan runt en brottsling som skulle hängas att dingla. Därefter letade den sig upp i gommen och i näsan. Inte ens den bittra eftersmaken av en överdos kaffe kunde dränka det som nu kom vällande. Knorre svalde och fann att strupen var alldeles uttorkad.

 Dörren ut på andra sidan stod på vid gavel. Fångarna hade flytt. Men hur? Vem har hjälpt dem?

 Med paniken vällande sprintade den koffeinstinne Knorre ut ur den stora cellen och upp i den breda gången som ledde till ytan. Om fångarna gjorde någonting galet nu kunde allting gå åt helvete. Om de dödade Njord nu skulle armén inte tveka att anfalla dem, och det var en fas som Knorre ville slippa över allt annat. Det var så mycket han inte hade berättat, vitala delar han ångrade att han inte avslöjat. Men han hade hållit tyst, för han inbillade sig att allt det här måste 'verka äkta'. Han förbannade sig själv nu. Förbannade sig själv för vad han gjort och vad han inte sagt. Han hade vetat hela tiden att det var ett högt spel, med både hög jackpot och djupa fallgropar. Hade chansen att ta hem storkovan förrått honom? Det var inte långt från cellen till ytan, men under den lilla tid det tog att springa den sträckan for alla de tankarna igenom hans sprängfyllda huvud.

 Den ljumma middagsbrisen var en välsignelse i hans ansikte när han äntligen återvände till ljuset. När hans ögon vant sig tittade han sig omkring. Det blöta gräset visade inga tecken på vart de förrymda tagit vägen. De har alltså tagit till flykten. Men vart? Vart, vart, vart, vart, vart?

 Hur länge hade han varit däckad? Han trodde inte det kunde röra sig om särskilt länge, men hur kunde han veta? Solen var bakom moln och kunde inte ge honom någon ledtråd. Hur hade de kommit ut?

 Knorre tog själv till vingarna och flög in mot staden - den riktning han fruktade mest att de hade tagit. Han glömde kolla vakternas cell.

Ibland kan även den bäste göra misstag. Ibland kan även en blind höna hitta ett korn. Eller som Rut skulle ha sagt: Ibland kan även en döv höna lägga ett ägg. Nu var ju Kobbe inte döv, och han var ingen hönshjärna. Ändå blev han överraskad när den tunna väggen ut mot de riktiga korridorerna exploderade och någonting slog honom hård i sidan.

 Vassa tänder grep honom i kläderna och vräkte ner honom på korridorens golv. Gula ögon lika stora som Kobbes huvud försökte borra hål i honom med blicken, och Hjorvalts svarta nos flåsade mot Kobbes nacke. "Nu har jag dig!" skrek Njord triumferande.

 Rusande steg hördes i korridoren, tramp av ett halvdussin nertyngda, stålklädda fötter.

 "Släpp honom, utlänning!" röt en bestämt röst. Kobbe försökte titta runt Hjorvalts huvud, vilket inte var det lättaste. Han skymtade sidan av en rustning och den ofarliga änden av ett spjut. "Du riktar vapen mot en oskyldig invånare i vårt slott."

 "Oskyldig? Jag själv är oskyldig som en rodnande flicksnärta i jämförelse."

 "Synd att du inte är en rodnande liten tös då," sade Kobbe tappert. "Du hade passat som flicka. Bara skicka din stora varg på vem du än behagar."

 Njord riktade sin isigt blåa blick mot Kobbe, som mötte den stadigt trots att han låg ner på golvet i käften på en varg. "Du är inte rätt person att anklaga någon för feminism. Du smyger runt och vågar inte visa din oskuldsfulla, babylena bakdel. Du smyger på folk, du tjuvlyssnar och du slåss ur skuggorna med ett blåsrör. Jag skulle pissat på dina metoder, om det inte kunnat tolkas som att jag markerar revir."

 "Släpp honom," insisterade vakten.

 "Nej."

 "Nej är inget svar. Vi är sex stycken beväpnade vakter. Om du inte beordrar din varg att släppa honom så måste vi be dig följa med till arresten."

 "Du kan trycka upp din arresteringsorder någonstans där solen aldrig lyser. Och jag lovar er, ni kommer aldrig få se solen igen om ni närmar er mig elelr Hjorvalt med vapnen dragna. Inte den här falska, förrädaren till anka heller."

 "Vad hävdar du att det är han har gjort?" Rösten var som ett svalkande dopp i favoritdammen under sommarens hetaste dag. Aldrig tidigare hade han varit gladare över att höra sin mors röst.

 "Hmm, låt mig tänka," sade Njord ironsikt. "Tjuvlyssnande, smygande, ljusskygghet, lömskhet... Kidnappning eller eventuellt mord? Nej, jag kommer inte på mer. Räcker inte det?"

 "Kidnappning? Mord?" Kobbe hade dykt ner i sin favoritdamm bara för att finna den full med lera, död och förruttnelse.

 "Det här är ankan bakom alla mystiska försvinnanden! Det har pratats om honom som en spindel. Därför presenterar jag för er här: Spindel-ankan!"

 "Vad leker du med?" undrade Rut lugnt. "Du har fantasi som den flickunge du påstår dig vara. Njord Ärrnäbb kallar du dig. Njord Dunhjärna passar nog bättre."

 "Hur vågar du?!" Njord var så rasande att han spottade fram vartenda ord. "Möt mig svärd mot svärd och säg det där igen!"

 "Du skulle nog gå säkrare om du skickade din varg på mig."

 "Utmanar du mig? Va!?"

 "Tsk, tsk! Typiskt karlar. Vill alltid börja slåss så fort de inte förstår någonting. Eller så fort man genomskådar deras lögner. Så primitivt..."

 "Svärdet besegrar alltid huvudet. I alla lägen! Håll nu tyst, kärring, annars ska jag tysta dig för gott!"

 Vakterna skrapade osäkert med fötterna i golvet. De var klart obekväma över situationen och visste inte vad de skulle tro eller göra. Det var Njord och Rut allting handlade om, med Hjorvalt och Kobbe i birollerna. Vanligtvis var Kobbe nöjd med att gömma sig i periferin, men av någon anledning kunde han inte känna sig särskilt bekväm i situationen han heller. Kanske kunde det bero på vargen som pressade honom i golvet med tänderna i hans krage.

 "Är du färdig med dina falska anklagelser nu, så att du tar till den enda sanning du tror på själv?"

 Det hördes ljud av stål mot sten när Njord drog sitt svärd över golvet. "Svärdet är den enda sanningen. Den enda som gäller."

 "Ah, så sanningen blir vad den med svärdet gör den till? Det här kanske är min chans att förstå barbarins grundpelare. Jag måste bara påminna dig om att 'den som gräver en grop åt andra får ta och bädda själv.'"

 "Att bädda är en tjänares göra," fnös Njord. "Och nej, jag var inte färdig. Den här lömska lilla ankan har mycket att stå till svars för, och jag menade vad jag sade om min oskyldighet."

 "Då kanske du kan förklara ett och annat för oss? Varför är du här, till exempel?"

 "Jag är här för att se till att er Kung Henning håller vad han lovat och återbördat de skatter som Hennes Sammansvurna stal från oss. Norikland är inte en lika diplomatisk plats som Ankrike, och i Storkvacken kommer man misstänka att om ni inte sätter fast förrövarna ordentligt så är allting er plan och ert fel. Jag är här för att kunna återvända hem med beskedet att inget missförstånd begåtts."

 "Får vi se din kungliga order? Vem styrde i Norikland när du for hemifrån?"

 "Han hade inte tid att skicka med mig en skriftlig order..."

 "Lögnare. VEM STYR!?"

 Hjorvalt släppte plötsligt taget om hans krage med tänderna och backade. För en kort sekund trodde Kobbe att han var fri, men vargen bara skiftade läge. En stor och tung tass landade snabbt på spindel-ankans bröstkorg och tryckte honom mot marken som vore han en hjälplös docka.

  Njord stack svärdet i skidan igen med ett raspande ljud. Hjorvalts tyngd pressade Kobbe hårdare mot marken när vargen återigen bytte ställning. Han hörde hur vakterna slappnade av något. "Norikland styrs med svärdet. 'Mannen med störst makt är den man som har störst makt med.' Kobbe, du har inte hört det sista av mig. Du ska visa mig var du gömt fångarna. Som svar på din fråga, Rut. JAG styr."

 Njord tog ett språng upp i vädret och flög därifrån. Hjorvalt tog ett eget språng och rusade mot de oförberedda vakterna. Alla hann inte slänga sig ur vägen, och de som inte gjorde det i tid slungades hårt i korridorens väggar. Kobbe låg och jämrade sig på marken. Någonting hade krasat när Hjorvalt tryckte tassen i honom och tog språnget.

Harrond lutade sig närmare en av vakterna. Dvärgen Dimzad såg ut att kunna implodera på grund av alla hormoner som for runt. "Det här är ett mycket känsligt ämne," sade Harrond till vakten som de försökte ta sig förbi. "Du vet att ute i staden finns det ju glädjeflickor, jag är säker på att ni själv besökt ett antal i ert liv. Min... partner dvärgen här och jag... hmm, hur ska jag säga det... vi är beställda av frun i huset - Agata Adeldorf - för att... Ja, liksom det finns glädjeflickor så finns det även glädjepojkar."

Natten innan hade dvärgen Dimzad försökt ta sig in i herrgården på uppdrag av Adelsmannen Rüdger Adeldorf, i syfte att stjäla en bägare som tillhörde honom. I sällskap med en alv som senare koolade vippen tog sig Dimzad över muren till huset mitt i nattens mörkaste timma och försökte ta sig in. När de kom över muren blev de påkomna av vakter, och blodiga strider utbröt. Dimzad klarade sig oskadd ur alltihop, men sju vakter och en alv-kumpan strök med. Förbannad över alvens klantighet kastade han alven över muren, klättrade tillbaka över änterhaken och tvingades avbryta sitt uppdrag. (Alven var på gränsen mellan liv och död, men klarade mirakulöst livhanken. På grund av Dimzads ädelmod).

 Dagen därpå hittade han en annan alv som han bestämde sig för att samarbeta med. Partnern var den listige jägaren Harrond, som kläckte idén (kanske för att han själv var väldigt erfaren inom området) att de skulle ta sig in till adelskvinnan förklädda till manshoror. Dimzad tänkte i samma banor som han tänkt dagen innan, men på grund av alvens vältalighet och Dimzads medgörlighet blev det som Harrond sade. När nattmörkret föll över staden Nûrn tågade de tillbaka till Agata Adeldorfs herrgård.

 Vakten var till en början motvillig till att släppa in dem, men när han blivit övertygad om att det var Agata som sänt efter dem (vilket det förstås inte var) släppte han in dem på gården, mot löftet att de lämnade sina vapen i vaktstugan. I vaktstugan försökte dvärgen förföra vakten medan alven gick runt för att lönnmörda honom, men det fungerade inte trots dvärgens utmärkta skådespeleri. Planen var sedan att ta sig in till damen, hota henne med våra dolda dolkar, binda fast henne eller på annat sätt tysta henne, och sedan gå därifrån som om ingenting hänt. Dessvärre blev vi stoppade av en annan vakt på väg in i själva huset, och herr Dolf var inte riktigt lika medgörlig. Han sade att han skulle höra med Agata om det här stämde och gick iväg.

 Harrond förstod ju genast att det här inte var hållbart: vi skulle behöva slå oss in med våld. Dimzad var dock så inne i sitt lögnande att han fortsatte att spela kåt dvärg, och han var helt övertygad om att det var som alven sade: att de var där för att damen beställt dem.

 I vaktstugan utbröt sedan blodiga strider. Dimzad ställde sig vid dörren och släppte inte en jävel förbi sig. Harrond dödade vaktkaptenen som varit inne i vaktstugan och ställde sig bakom dvärgen och skjöt över honom. Kort sagt: Dvärgen blockerade dörröppningen så att ingen kunde ta sig förbi och bara en vakt kunde komma åt dem i taget. Alven stod och skjöt på de vakter som försökte. Ett taktiskt genidrag från en stridsvan dvärg.

 Slutligen var alla vakter döda eller undkomna, och de två inbrottstjuvarna som gjorde allting på uppdrag av en rik och oförskämd adelsman fick tid på sig att ta sig in i själva herrgårdsbyggnaden. Men de struntade i framdörren. Istället gick de runt huset och kastade in sin änterhake genom rutan för att ta sig in på den nedre våningen via ett fönster. När de kom in fann de en tjänsteflicka i en pöl av sitt eget blod, och de insåg genast att det här inte bara handlade om en adelsmans favoritbägare. Här var något större och farligare på gång.

 De smöd sig tyst uppför trapporna med sina vapen redo. Den unga damens sovrum var beläget på tredje våningen, och i trappan upp såg de en lila mantel försvinna runt ett hörn. På både första och andra våningen stod någon form av underlig garderob, men de fäste ingen större vikt vid dessa. De förstod att de var något på spåren.

 Med vapnena redo och alldeles tysta smög de in i rummet där den lila manteln försvunnit. Tre män helt klädda i lila stod inne i rummet. Långst bort i rummet stod en garderob exakt likadan som den de sätt på våningarna under. Med väsande, onda röster konstaterade de lilaklädda att de inte var ensamma. "Hämta bägaren!" väste en av dem.

 En av de lila lydde och sprang mot garderoben, med Harrond var snabbare. Lätt som en vind sprang den vige alven genom hela rummet och störtade in i garderoben innan motståndaren hunnit fram. Dimzad lämnades ensam med två väsande motståndare, och det började gå upp för honom att han inte alls var där för att tillfredsställa någonsexuellt. Efter att ha tagit ett hugg från en krökt dolk dödade han den förste med sin spikklubba.

 Harrond hittade Agata Adeldorf i sitt rum, alldeles vettskrämd. En strid utbröt mellan honom och den lilaklädde förföljaren, och i slutändan blev det en kamp om vem som var mest motiverad att vinna. Efter att ha tagit två mäktiga hugg i sig kom ett raseri av sällan skådad karaktär över Harrond, och med det mäktigaste hugget han någonsin utdelat klöv han anfallarens ansikte på mitten. En storm av blod och skallbitar och hjärnsubstans sprutade över rummet och Agatas gälla skrik överröstade de döendes vrål av smärta.

 Samtidigt hade Dimzad hamnat i en rejäl knipa. Den enda fienden som fortfarande stod på benen skrek med hes, väsande röst: "Låt den otrogne skåda den mörka, ende herrens ansikte och dömas av Hans allsmakt!"

 När han så kastade av sig huvan såg Dimzad den värsta syn han någonsin skådat under sitt långa liv som hirdman. Tre stycken blodröda ögon med vita pupiller lyste i ett ansikte förvridet av ondska. Ett stort horn hemsökte pannan. Medan Dimzad stod där förstenad av skräck kröp tentakler fram där varelsens armar borde funnits, och dessa slemmiga, lila tentakler ålade sig fram för att krama livet ur stackars Dimzad.

 Tack och lov var Harrond vid det laget färdig med sin egen fiende och upptäckte sin kamrats nöd. Med en välriktad pil i ryggen tvingades varelsen dra tillbaka sina tentakler och Dimzad var fri. Vid det laget var stridslusten större än rädslan att dö hos den mörbultade dvärgan, och han rusade fram för att göra slut på monstret. Han golvade sin fiende med ett mäktigt hugg från sin spikklubba, och den mörke, ende herren fick göra sig redo att ta emot ännu en tjänare. Harrond sade adjö till missfostret genom att sätta en pil i det mittersta ögat som borrade sig ända in till fjädrarna.

 Agata hade inte vågat röra sig, och när hjältarna kom följde en snabb utfrågning. Agata visste ingenting, hon hade tagit bägaren för att agera utpressning mot sin broder Rüdger. Hon hämtade den ur dess skåp, samtidigt som de alla hörde nya fotsteg på väg mot rummet. Varken Dimzad eller Harrond var i särskilt gott skick efter alla stridigheter, och tillsammans flydde de med sina troféer ut ur herrgården.

HAHAHAHAHA!! Spanade just in vad jag hade för trafikkällor till min blogg idag. Höll på att skratta häcken av mig. Jag hade en enda trafik källa... via google... Någon hade sökt på "pläp bild" och på något jävla vänster kommit in på min blogg! Haha, jag kan förstå att min sida ligger uppe på google med det träffordet, men två frågeställningar uppstår:

1: Vem fan söker på bilder på en pung som är längre än penis på google!?!?!

2: Vem fan söker så länge på de där galenskaperna att de till slut hittar till min blogg!? Jag får medge att jag inte själv sökt samma sak på google så jag vet inte hur långt bak/fram det ligger, men ändå!

Årets största WTF-Moment hittills!

 Pilla pläpet ordentligt, mina söta små läsare!

Den stora cellen var inte på långa vägar så fuktig och obekväm som Angelica misstänkt. Alla inspärrade ankor, med henne inräknat sammanlagt åtta stycken, fick gott och väl plats. Det fanns två dörrar i cellen, eller vad den skulle kallas. Den ena - den som de kommit in genom - var av järn och omöjlig att forcera upp. Den andra dörren, som stod i andra änden av rummet, var av kraftig ek och mycket större än den av järn. Det syntes spår av försök att få upp den dörren, men det hade inte givit något resultat. De hade försökt gräva sig ut genom jorden vid ekdörrens sidor, men de hade inte kommit långt förrän de kom till hårdare material och insåg att det var lönlöst.

 Sture var den av dem som hade varit här längst, och han såg lugnast ut. Han välkomnade Angelica med glädje. Amanda blev också glad att se henne, men ledsen över att hon hamnat där hon hamnat. "Jag visste att vi inte kunde lita på honom, jag visste det!" upprepade hon gång på gång, och hon vägrade lyssna på när Angelica försökte övertala henne om motsatsen.

 I cellen fanns alltså representanter från alla de sex adelshusen förutom ett. Halvhalsarna hade alla sluppit undan. Annihila Snuskfot (som tack och lov aldrig gick barfota) satt mest i ett hörn och såg misstänksamt omkring sig. Hon var sjuklig och hostade mycket, ändå lyckades hon se farlig ut där hon satt. Herman och Adolf Svartvinge var de som var mest angelägna om att ta sig ut och jobbaade fortfarande omkring i väggarna för att försöka hitta mjukare ställan att gräva sig ut på. Än så länge hade de inte nått någon framgång. Det lilla man såg av dem var de otrevliga och verkade skylla allting på alla andra.

 Kalla och Anders Af Anka verkade inte förstå att det här var på allvar, de strosade runt och skrattade och skämtade som alltid. De verkade helt övertygade om att de snart skulle komma därifrån vad som än hände, och att bakom varje arg blick doldes ett uppskattande leende. Deras munterhet belönades med båda delar.

 Den goda Amanda gick runt runt i rummet och var mycket orolig, och såg ut att fundera på vad som pågick ute i slottet. När hon tröttnade på att gå var hon mest hos Sture, som var en riktigt klippa i sammanhanget. Han var lugn och försökte resonera med de andra. Till Angelicas stora glädje hade han försökt sprida budskapet om Knorres planer till alla i rummet, men ingen verkade tro på honom. Nu lade Angelica sin röst till hans.

 "Hör upp, ädla och modiga ankor!"

 Och de ädla och modiga ankorna hörde upp, för de hade ju inte brottom iväg någonstans.

 "Vi har en gemensam fiende! En armé från Storkvacken är på väg hit och ämnar ta över vår borg! Njord och Hjorvalt var bara deras förtrupp, och nu har Njord uppnått vad han velat. Han har satt oss i fängelse, och nu är det inbördeskrig i Redet. Vakter går runt i korridorerna och alla har stora eskorter med sig. Ingen är säker, och det råder skräck. 'Vem ska bli nästa offer?' frågar sig alla. 'Är det min tur nästa gång?' De som inte är fastfrusna av rädsla och låser in sig på sina rum med et tjugotal vakter, de krigar och anklagar varandra för rov. Vi är här av två helt olika anledningar av två helt olika personers design. Jag vet att Sture redan berättat för er hur det ligger till."

 "Att vi inte rövat bort varandra är helt uppenbart," sade Annihila bortifrån sitt hörn. "Men varför vi är här är en annan fråga. Det var Knorre som berövade oss friheten, men han var inte ensam. Njords trogne varg var med honom varenda sekund. Man undrar vem som är listigast av dem. Om de inte samarbetar helt och hållet."

 "Om de samarbetade, varför tror du då att vi lever?" sade Sture lugnt. Annihila bara ryckte på axlarna.

 "Ni känner alla Knorre," fortsatte Angelica. "Han har tjänat riket länge och han har tjänat väl-"

 "Det kan diskuteras," fnös tant Snuskfot. "Han tjänade så troget att han lät mörda den förre kungen. En förrädare, det är han och den som nu sitter på tronen!"

 "Det är min son du pratar om-"

 "Vi pratar om din son och din älskare, ja. Men du pratar även om min brorson. Knorre och Henning mördade honom inför allas våra ögon, och vi kunde alla se exakt hur ädel vår nuvarande kung är när han fortsatte att hugga i Rågbald långt efter att liket stelnat och blodet slutat rinna!"

 "Rågbald mördade sin egen företrädare höll på att mörda Henning också! Under hans styre stank kungariket lika mycket som hans egna fötter-"

 "Tala inte om mord och svek, slyna! Alla vet att du själv bedrog din egen konung-"

 "Nu är ingen bra tid att bråka inbördes," sköt Sture in. "Vi sitter i samma båt, oavsett vem som sitter på Anktronen. Vi är i den här cellen tillsammans, utanför krigar våra släktingar mot varandra i onödan medan en armé tågar mot Redet utan de andras vetskap. Knorre har berättat sina planer för mig, och allt det här kräver lönndom, list och tajming. Vårt enda val är att enas och lita på Knorres list, som jag vet inte är ringa."

 "Vi litar inte på honom," sade Adolf Svartvinge. "Hur kan vi lita på någon som spärrat in oss?"

 "Han har spärrat in oss för vårt eget bästa. Det är för tusan krig där ute! Vi måste enas här inne innan vi kan gå ut, och enas måste vi. Jag kom precis från utsidan och det var med nöd och näppe jag lyckades undkomma Gajolus förföljelser. Det är krig där ute, och snart kommer det i större skala utanför våra murar. Vad har vi för val annat än att lita på Knorre?"

 "Hmm, låt mig tänka... Han drar ut oss mitt i natten i samarbete med en jättestor och farliga varg. Han spärrar in oss... och han har konspirerat för att störta Redet i inbördeskrig? Kommer du på något mer, broder?" Herman tittade på sin äldre bror Adolf, som såg ut att tänka efter.

 "Allt det har han gjort de senaste veckorna, och som en del av sin stora plan. Om allt jag säger är sant så räddar han oss. Vad skulle han ha för motiv till det han gör annars?"

 "En fråga som säkert gäckar även Njord," sade Kalle, som fram till dess hade varit tyst. "Det finns många olika fördelar för en man att hämta här om han är lagt åt det hållet. Vem vet vad Knorre kan vara ute efter? Jag har i alla fall aldrig haft någon anledning att tvivla på min farbrors lojalitet."

 "Vi är här av en anledning," sade Sture. "Knorre behöver vårt samarbete för att hans plan ska lyckas. Det är fler än jag här inne som har familjer där ute som jag vill skydda. Tänk efter allihopa, varför skulle Knorre vilja ta det ifrån er? Varför skulle han inte hellre vilja ha allting bra? Han är född här och har alltid varit lojal mot dem som varit lojala mot honom. Dessutom har han en av Redets skarpaste hjärnor, det får vi nog alla medge. Han kanske inte ser mycket ut för världen, men hans list går inte att ta miste på. Han är en god anka som bara vill andra väl, det är något som vi som haft glädjen att känna honom närmare kunnat konstatera. Jag kände mig också fruktansvärt sviken och framförallt förvånad när Knorre rövade bort mig och låste undan mig, men när han sedan berättade för mig om sin plan så trodde jag honom direkt. Det är inte Knorre som sviker oss, han räddar oss. Njord är boven i dramat, Njord försöker störta oss. Vad krävs det för att ni ska förstå det?"

 Angelica tog vid när det framgick att alla andra stod tysta och funderade. "Herman och Adolf; vi vet att ni hade ett samarbete med Njord från början. Vi vet att ni tänkte undanröja oss andra." Allas blickar vändes mot de båda bröderna, som nu stod alldeles stilla och spännda. "Ni är dem som inte borde förtjäna andras tillit, men vi behöver er ändå. Säg mig bara, vad har ni haft emot Hennings styre?"

 "Anklaga inte oss för vad Dolores planerar," svarade Adolf med hetta i rösten. "Det är hon som är överhuvudet, inte vi. Men din Henning kan gå och köra upp något taggigt i..."

 "Den beryktade artigheten från en Svartvinge. Ni får en chans att reparera ert rykte nu, om ni hjälper Redet att bli av med inkräktarna och acceptera Henning som den rättmätige konungen."

 Annihila spottade på marken. "Där har du för rättmätig Konung. Var han Rågbalds arvtagare kanske? Nej, just det! Rågbalds arvinge var..."

 "Rågbald avrättade kungen och landsförvisade den rättmätige arvingen. Rågbald var aldrig mer än en orättfärdig usurpator."

 "Vi har behandlats som skit, de har bespottat oss..."

 "Så här är er chans att återfå ett gott rykte! Hjälp Knorre och Henning och hela riket, så ska ingen tänka illa om er. Om ni visar er lojala så kommer Henning att behandla er väl. Är det inte fred vi innerst inne alla vill ha?"

 "Jo, vi vill ha fred," muttrade alla.

 "Dåså," sade Angelica nöjd. "Låt oss enas och gå i krig!"

Det blev tysten liten stund. Knorre kunde riktigt höra hur Angelica och Kobbe tänkte så att det knakade. Trots dolken som pressades mot hans strupe kunde han ändå kosta på sig ett leende. Angelicas förvåning stod skriven i hela ansiktet. "Hur visste du?" stod det.

 "Kom fram Kobbe, spelets tredje spindel och Redets hemliga beskyddare. Det är dags att du gör skäl för dina titlar."

 En näbb, ett huvud, sedan resten av kroppen. Kobbe kom ut ur samma hål som de. Han borstade av sig och såg sig omkring med spelad förvåning. "Nämen Knorre! Angelica! Vilket sammanträffande att man skulle stöta på er här nere! Jag kan räkna ihop ett plus ett. En anka ligger på den andra - ni vill inte bli störda."

 "Om vi inte ville bli störda, varför skulle vi då kalla på dig?" Kobbe bugade sig och gjorde sitt allra bästa för att se oförstående ut. "Jag kan inte hoppas förstå vad en mästerhjärna som din egen har för mål. Tack för de tjusiga titlarna, men jag är bara en annan adelsman som dock inte är rädd för att smutsa ner mig."

 "Kobbe; jag - Redet - behöver din hjälp."

 "Åhå? Hur kan jag stå till tjänst, ädle anka?"

 "Du kan börja med att sluta dryga dig, så kommer det här gå mycket snabbare och smidigare. Du lurar inte någon, och det finns ändå ingen här att lura. Jag behöver bådas er hjälp."

 "Fortsätt berätta om din plan," pressade Angelica.

 "Ja, som sagt, en armé kommer marchera mot vår stad. vi har skickat ut ryttare som kommer meddela oss så fort fienden kommer inom tre dagsmarchers avstånd från oss. Tills dess att vi får signalen från ryttarna tränar vi samman oss, ligger lågt och upprätthåller fasaden av oenighet. Stadsvakten kommer bara lyda order från högsta ort, alltså mig eller Angelica. Jag har sett till så att vakterna är beredda på vad som komma skall, de väntar på signalen. Vad vi tre ska göra är av absolut största vikt."

 "Och vad vill du att vi ska göra, oh store herre?"

 "Din uppgift, Kobbe, blir att smyga runt i gångarna och sprida ordet till samtliga av de kvarvarande överhuvudena att allt det här utgår ifrån Njord. Låt ingen veta att du pratar med någon annan. Vidare vill jag att bevakning sätts på Njord oavsett om han sover eller går på muggen eller vad han nu kan tänkas hitta på. Jag själv kommer upprätthålla illusionen av mitt och Njords hemliga samarbete, bland mycket annat. Angelica... Jag vill att du enar de ankor som sitter i fångenskap. Du kommer ha Stura på din sida, men en anka räcker inte. Jag behöver dig här nere."

 "VA!?"

 "Det är bara för en liten tid. De litar mycket mer på dig än på mig."

 "Undrar varför," fnös Kobbe.

 "Angelica, det är dags nu. Snart kommer det vara för sent. Dessutom... Så är det mycket säkrare att vara inspärrad här nere än att gå runt i korridorerna i slottet. Som du sade så står det på randen till inbördeskrig där uppe. Jag ska se till att du kommer ha alla bekvämligheter som går att ordna."

 "Jag kan inte!" skrek hon. "Hur kan du tro att jag skulle vilja gå ner där och lita blint på dig? Så som du uppträtt, allt kanske är en lögn! Du kanske vill ha tronen för dig själv!" Hon flämtade som om hon precis kommit på något hemskt. "Var det därför du...?"

 "Angelica, Angelica..." Knorres röst var full till bristningsgränsen av ånger och sorg. Hon sårade honom mer än hon nog anade. "Du har väl känt mig i hela ditt liv? Har jag någonsin givit dig anledning att tvivla på mig? Har jag någonsin visat att jag inte går att lita på?"

 "Vår gamle kung, han som nästan var min make, trodde också att han kunde lita på dig. Men du bedrog honom på det allra värsta sätt!"

 Kobbe spetsade öronen. De andra två verkade plötsligt ha glömt bort honom.

 "Du var ju knappast motvillig..."

 "Och det var du? Du visste hela tiden att du gick bakom ryggen på Gastroknugum, varje gång du begav dig till min sängkammare! Du kom till mig och vred dig själv i tjocka lager av honung precis som du gjorde alldeles nyss, men innerst inne visste vi båda att det knappast var av annat än egoistiska skäl vi gjorde det. Om du förråder någon annan för mig, hur ska jag då kunna veta att du inte förråder Mig för Någon annan?"

 Knorre var på gränsen till tårar, och han såg att även Angelicas ögon blänkte misstänkt våta. "Det här är inte rätt tidpunkt," jämrade han sig och försökte slingra sig som trängda karlar ofta gör i sådana situationer. Angelica hatade honom för det."

 "Inte rätt tidpunkt?! Nehe!? Och när ska vi prata om det då? På din dödsbädd!? Eller min? Du ser, jag börjar skaka av vrede nu. Jag kanske råka slinta med kniven och orsaka en enorm olycka."

 Kobbe harklade sig. "Det här var i sanning mycket intressant och jag skulle gärna vilja veta mer, men sade inte Knorre någonting om att vi hade brottom? Om jag minns rätt så var det något om att rädda Redet och någon armé som kom marcherande. Har jag missuppfattat det alldeles?"

 Genast fick han de båda ankornas uppmärksamhet. Angelica såg indignerat rasande ut, på ett sätt som endast sårade kvinnor kan. Knorre såg ut att som omväxling kunna brista av tacksamhet för avbrottet.

 "Jag gör det den här gången," sade Angelica ilsket och fick med en flink handrörelse dolken att försvinna. "Men du kan ge dig på att vi kommer ha ett och annat att prata om när jag kommer ut igen."

 "Det kommer inte finnas något att prata om efter att du insett att jag hade rätt hela tiden."

 Dolken var snabbt tillbaka igen. "Pröva inte din tur."

 Kobbe harklade sig. "Jag tror att du får visa vägen, herr Af Anka."

 Knorre tog facklan från väggen och tog täten. De gick djupare ner i gångarna, och när de vågade börja prata igen var tonen mycket mer dämpad och de pratade om strategier inför anfallet. Kobbe lyssnade uppmärksamt men sade inte mycket. En annan plan växte fram i hans huvud. Han memorerade exakt vart de gick, och märkte att de var på väg bort från slottsområdet och ut mot de omgivande kullarna. Varför har vi ett så fruktansvärt gigantiskt fängelsesystem? frågade han sig. Han kom fram till att han nog inte ville veta.

 Det var förresten inte mycket till fängelsen här ute. Bara en enstaka cell här och där, annars var det bara en lång, underjordisk gång. En gång som inte Kobbe var bekant med. Fängelsesystemen var inte de delar av slottet som var hans huvudområde.

 Till slut kom de fram till en järndörr. Hur den kommit dit var bortom Kobbes inbillningsförmåga, och det säger inte lite det. Knorre låste upp med en nyckel och tittade på Angelica. Hon nickade en gång. Hon var redo.

 Inifrån cellen kom ett svagt sken och ett halvdussin figurer var synliga i dess inre. Kobbe såg Sture Vitvinge stå och tala till de fångade, ett tal som avbröts när han fick syn på trion i dörren.

 "Det här är för att jag älskar dig," sade Knorre högt och tydligt, och knuffade omilt in Angelica i rummet. Kobbe hann se de förvånade ansiktsuttrycken som prydde ankorna där inne innan Knorre snabbt stängde dörren och låste.

 Den äldre ankan tittade på den yngre, och en tyngd tycktes ligga på den äldres axlar. "Då var det gjort," viskade han. "Ankfader hjälpe mig om det här inte fungerar."

 "Du behöver mer än bara Ankfader för att ta dig ur den här knipan," svarade Kobbe luftigt.

 "Ja..." viskade Knorre. "Ankmor... Hur som helst, låt oss gå tillbaka. Jag ska bara informera vakterna."

 De gick bort till en annan dörr, en med en fönsterlucka. Knorre ropade in: "Håll ut, trogna vakter! Vi kommer bli attackerade av en fientlig armé, men tills dess måste vi ligga lågt. Vi måste slå till i rätt ögonblick! Vänta på beskedet och... var på er vakt!"

 Enstaka rop om nåd och viljan att bli utsläppta förföljde dem på deras väg tillbaka mot slottet. Det var mörkt, fuktigt och ganska kallt här nere, och deras fackla sjöng på näst sista versen. De passerade två dörren på vänster sida och en på höger när Kobbe plötsligt stannade. Knorre märkte det inte förrän två steg senare och då var det för sent. När han vände sig om hade Kobbe ett laddat blåsrör riktat mot honom.

 "Lägg undan det där," sade Knorre, med ett visst mått av oro i rösten. "Du vet vad jag planerar nu och du vet att det kommer rädda Redet."

 "Jag vet det. Men jag kan inte låta dig fortsätta. Det här är för att jag inte litar på dig. Sov gott."

 Kobbe avlossade pilen och Knorre, som precis spelat ut ett av sina sista kort, föll ner i ett djupt, drömlöst mörker. Men det var inte det sista kortet. Än fanns några ess i rockärmen.

Knorre vankade av och an i den mörka korridoren. Rut hade gått för att sända iväg ryttarna som de gjort upp om och Kobbe var och hämtade Angelica. Kobbe som han inte visste riktigt om han kunde lita på eller inte. Om Halvhalsen som omväxling kunde spela Knorre i händerna så vore mycket vunnet. Men vågade han berätta om sina planer? Han var vid det här laget ganska övertygad om att det var Kobbe som var den tredje spindeln i deras nät.

 Försiktighet gjorde att allting gick långsammare, och tiden nu var otroligt dyrbar. Det skulle inte dröja länge innan stormen var över dem, han kände det på sig. Och när den kommer måste vi vara redo.

 Han befann sig i den avlägsna korridoren där han ett år tidigare hade slagit en tavla i huvudet på Rågbald Snuskfot. Korridoren där en av Redets hemliga gångar ledde ner till fängelsehålorna. Och för den delen även korridoren där han för första gången smakat kaffe. Han var medveten om att det fanns fler gångar ner i underjorden, bland annat den vid damernas toalett, men det här var hans favorit. Den vid damernas skulle väcka misstanke om han tog, och han vågade inte gå ner i fängelset via dörren och dess vakter.

 När han fört ner fångarna i fängelset hade han fått gå utom hela staden för att ta hjälp av Hjorvalt som var för liten för att gå omkring där nere, men att ta sig dit själv var mycket enklare genom lönngångarna.

 Äntligen dök så Angelica upp i den bortre änden. Hon smög tyst och verkade vaksam på allt som hände runt omkring. Hon gick rakt mot honom med sin förföriskt vackra, vaggande gångstil och såg mycket bestämd ut.

 "Det är krig ute i korridorerna nu! Du har mycket att stå till svars för, freden håller på att rämna på grund av dig. Vakter är överallt. Vad har du gjort med Amanda!?"

 "Amanda är säker tillsammans med de andra som försvunnit. Att folk har börjat slåss var oundvikligt, och är en väsentlig del i att lura Njord. Jag kunde inte låta Amanda vara kvar i frihet längre, Njord hade börjat misstänka något då. Vi är på väg att möta en större fiende."

 "Jaså?" Angelicas röst dröp av gift. "Vad då för fiende? Den tror jag inte du nämnt för mig innan. Och om vi ska möta en ny fiende, är det inte bättre att göra så enade än att möta dem splittrade?"

 "Jag är imponerad över att du lyckades ta dig hit oskadd och utan vakter. Säg mig, Angelica, vart tog din gode vägvisare vägen?"

 "Du menar Kobbe som du skickade att hämta mig? Han tog mig genom hemliga gångar i Redet så att jag lyckades smyga förbi patrullerna obemärkt. Och tur var nog det, vi höll på att bli tagna av Gajolus män. Fienden, Knorre?"

 "Vart tog han vägen? Är han efter oss?"

 Angelica tvekade en kort sekund. Det var allt han behövde för att utläsa sanningen. "Han skulle iväg på andra ärenden."

 Men Knorre visste nu att det var en lögn. Kobbe var i närheten.

 "Följ mig så ska jag berätta mer," sade han och började gå mot den dolda gången."

 "Nej! Du berättar mer innan jag följer med dig. Vad är det för fiende du snackar om? Vad är din plan? Jag kräver att få veta det, Knorre!"

 "Jag ska berätta för mig, men du måste följa med. Lita på mig!"

 "Jag kan inte!" skrek hon. Orden - och ilskan bakom dem - sved som en sandstorm över bar hud. Han ryggade tillbaka som om han blivit slagen.

 Nu hördes höjda röster ute i de bredare och mer upplysta gångarna. Hade de hört? Knorre vågade inte ta chansen. "De har hört oss! Du har inget val, följ med mig nu!"

 Knorre störtade in bakom det mögliga draperiet som hängde för hålet som markerade ingången. Han vred på sig för att komma in, och var snart igenom nålsögat. Angelica kom in bakom honom, flämtande och svärande.

 "Vi har inte tid att vänta här och diskutera. Vi får krypa."

 Så återigen befann sig Angelica i krypande ställning bakom en man som hon inte visste riktigt om hon kunde lita på. En man med fler hemligheter än fjädrar, vad det verkade. Vid några tillfällen inbillade sig Knorre att han hörde ljud. Kobbe... Han förföljer oss. Av ankorna som rusat förbi innan hördes inte ett ljud.

 Länge famlade de i mörker djupare ner i de fuktdrypande nedre regionerna, men Knorre kände till vägen och hittade utan hjälp av varesig fackla eller lykta. Minnet var fortfarande gott. Trots detta drog de båda en lättnadens suck när de fick så skenet från en fackla och tunneln tog slut. Knorre kom förstås ut först och fick Angelica över sig.

 När han försökte resa sig kände han kallt, vasst stål pressa mot halsen, och i kanten på sitt synfält skymtade han dolken som Angelica tryckte mot honom. "Nu berättar du dina planer för mig, annars svär jag att de kommer förbli ogjorda!"

 Shockad som han var slängde Knorre bara ur sig första fras som kom upp i huvudet. En fras han sedan kom att ångra. "Men älskling, hotar du mig?"

 Angelicas ögon var om möjligt ännu kallare och hårdare än stålet. "Du har ingen som helst rätt att kalla mig så. Försök inte gulla med mig och spela oskyldig, jag är inte på humör för det. Jag tål inte ryggradslösa män som vrider sig på marken, slickar mina stövlar och bara ljuger för mig hela tiden, rätt upp i ansiktet. Nu berättar du för mig vad jag vill höra, och jag tar inte bort mitt vapen förrän jag känner att jag är nöjd. Har du förstått?"

 "Jag skulle nicka om inte handlingen hade riskerat mitt eget liv. Jag förstår precis. Var ska jag börja?"

 "Inte den inställsamma, lättsamma tonen till mig! Den gör mig spyfärdig, och du vill väl inte att jag stöter upp någon måltid i ditt förnäma ansikte? Varför är Njord här?"

 "Det är en lång historia och vi har ont om tid. Vi borde inte bråka så här." Han gjorde en ansats att resa sig.

 "Du stannar där du är," Angelica tryckte stålet ännu närmare och Knorre kände hur det penetrerade hans fjäderskrud och skinnet därunder. Han svalde och ångrade sig genast. Kniven trycktes ännu längre in. "Du kunde ha berättat det här för mig vid otaliga tillfällen. Nu får du ta dig tid till att tala om vad du undanhållit."

 "Som jag sade så är Njord här på min beställning. Vi behövde få Henning ut ur hovet för att det här över huvud taget skulle fungera. Njord skulle ha lönnmördat honom annars, det här var det enda sättet som var säkert och fungerade ihop med mina planer. Min plan är, i korta drag: Njord inbillar sig att jag är på hans sida och jag hjälper honom med det mesta. Han behöver inte lita på mig, han behöver bara känna att det är han som har kontroll över situationen. På så vis har jag kunnat påverka de försvunna ankornas öden, vilket varit mitt huvudsakliga mål hela tiden. Jag har samlat dem alla på ett enda ställe, men jag har ännu inte berättat för någon annan av dem än Sture vad jag planerar. Jag tänker ena alla Adelshusen."

 "Och det gör du genom att spärra in dem? Det här låter så långt under dig att jag knappast tror mina öron."

 "Exakt, och det är det som sätter myror i huvudet på Njord. Han vet att jag är listig och hans värsta mardröm är att alla enas, men han kan inte tänka sig att jag skulle försöka ena dem genom att spärra in dem. Han vet inte att jag vet vad han tänker göra här näst."

 "Vad är det?"

 "Alla ankor måste enas mot en gemensam fiende. Samtliga ankor här nere har sett mig vid bortrövandet, och därför har de redan nu börjat planera gemensam sak mot mig. Men jag ska förse dem med en annan fiende. En yttre fiende. Nämligen Njord. Och hans armé."

 "Armé!?!" Angelica darrade svagt på handen som höll kniven, men bara lite. Han kunde även i det knapphändiga skenet från en ensam fackla se hur nyheten skakade om inom henne.

 "Ja, en armé. Njord tänker inta Redet. Genom det arbete han och jag utfört här tror han att vår stad nu är mogen att falla. Det var hans plan hela tiden. Att skapa inbördeskrig i borgen. Det var vitalt för mig att gå hans önskan delvis tillmötes.

 Dessutom tänkte han samarbeta med Svartvingarna från början. Han tänkte arbeta med dem och få dem att undanröja oss, med falska löften om belöningar. Svartvingarna trodde på hans påståenden ända tills igår, då två av dem plötsligt fann sig inspärrade. Utan tvivel tror förstås Dolores att det är Carl Vitvinge eller du eller jag som rövat bort hennes ungar, men vi måste övertyga henne om att det är inte som det verkar. Det är därför jag behöver dig."

 Han tillade med en mycket högre röst: "Och det är därför jag även behöver DIG nu, Kobbe Halvhals."