På en annan plats i slottet, en mycket djupare och mörkare plats, letade en blind höna efter ett korn. I det här fallet var han blind för att det inte fanns något ljus att tillgå, och kornet som söktes var rätt dörr. I det här fallet spelade blindheten ingen roll, för hönan kunde höra istället och hittade snart tillbaka till dörren. Att inte se någonting medan han letade efter rätt nyckel var dock svårare. Knorre fick pröva sig fram med olika nycklar, fumlande och svärande. Fångarna på andra sidan hade säkerligen hört honom vid det här laget. Det spelade förhoppningsvis ingen roll.

 Han hade tagit en enorm chansning tidigare den här morgonen. Han hade misstänkt att Kobbe inte gick att lita på och att han troligtvis skulle försöka något. Knorre hade alltså förberett sig. Han hade inte tid att sova bort två eller tre dagar. Kaffe hade blivit hans räddning - Han hade bälgat i sig kaffe tidigare under dagen i mängder som knappast kunde vara nyttiga. Men kaffet hade gjort honom pigg, och hade effektivt bekämpat Kobbes påtvingade sömn. Han hoppades att överdosen av smutsigt vatten inte skulle få några otrevliga, bestående konsekvenser. Just nu hade han väldigt ont i magen.

 Magvärken berodde troligtvis till stor del på kaffet, men det kunde också vara ett uttryck för oro. Han hade all rätt att vara orolig. Om någonting händer med Njord... Han vågade inte fullfölja tanken. Kobbe riskerade att förstöra allt han planerat.

 Det var dock ingenting Knorre kunde klandra honom för. Den unge Halvhalsen visste inte vad slutmålet var. Det var det ingen som visste, utom möjligen Hjorvalt eller de andra inblandade parterna borta i Norikland. Hjorvalt var ingen spelare, men han betvivlade att Njord visste om vad slutmålet innebar. Skulle han hjälpa dem om han visste? Knappast. Äntligen hittade han nyckeln som passade.

 "Jag kommer in nu," sade han högt och tydligt och hoppades att adelsankorna hörde. Eller än bättre på att Angelica hunnit övertyga dem om det hon visste. "Försök inte med något dumt!" Det var med snabbt och hård bultande hjärta (delvis på grund av kaffet) han skjöt upp den tunga dörren.

 Han möttes av det milda ljuset från fackelsken. Men det var en fackla för lite. Och rummet var tomt. En kvävande smak av rädsla började sakta krypa fram nerifrån. Den började i halsen, som snördes åt som linan runt en brottsling som skulle hängas att dingla. Därefter letade den sig upp i gommen och i näsan. Inte ens den bittra eftersmaken av en överdos kaffe kunde dränka det som nu kom vällande. Knorre svalde och fann att strupen var alldeles uttorkad.

 Dörren ut på andra sidan stod på vid gavel. Fångarna hade flytt. Men hur? Vem har hjälpt dem?

 Med paniken vällande sprintade den koffeinstinne Knorre ut ur den stora cellen och upp i den breda gången som ledde till ytan. Om fångarna gjorde någonting galet nu kunde allting gå åt helvete. Om de dödade Njord nu skulle armén inte tveka att anfalla dem, och det var en fas som Knorre ville slippa över allt annat. Det var så mycket han inte hade berättat, vitala delar han ångrade att han inte avslöjat. Men han hade hållit tyst, för han inbillade sig att allt det här måste 'verka äkta'. Han förbannade sig själv nu. Förbannade sig själv för vad han gjort och vad han inte sagt. Han hade vetat hela tiden att det var ett högt spel, med både hög jackpot och djupa fallgropar. Hade chansen att ta hem storkovan förrått honom? Det var inte långt från cellen till ytan, men under den lilla tid det tog att springa den sträckan for alla de tankarna igenom hans sprängfyllda huvud.

 Den ljumma middagsbrisen var en välsignelse i hans ansikte när han äntligen återvände till ljuset. När hans ögon vant sig tittade han sig omkring. Det blöta gräset visade inga tecken på vart de förrymda tagit vägen. De har alltså tagit till flykten. Men vart? Vart, vart, vart, vart, vart?

 Hur länge hade han varit däckad? Han trodde inte det kunde röra sig om särskilt länge, men hur kunde han veta? Solen var bakom moln och kunde inte ge honom någon ledtråd. Hur hade de kommit ut?

 Knorre tog själv till vingarna och flög in mot staden - den riktning han fruktade mest att de hade tagit. Han glömde kolla vakternas cell.