Det blev tysten liten stund. Knorre kunde riktigt höra hur Angelica och Kobbe tänkte så att det knakade. Trots dolken som pressades mot hans strupe kunde han ändå kosta på sig ett leende. Angelicas förvåning stod skriven i hela ansiktet. "Hur visste du?" stod det.

 "Kom fram Kobbe, spelets tredje spindel och Redets hemliga beskyddare. Det är dags att du gör skäl för dina titlar."

 En näbb, ett huvud, sedan resten av kroppen. Kobbe kom ut ur samma hål som de. Han borstade av sig och såg sig omkring med spelad förvåning. "Nämen Knorre! Angelica! Vilket sammanträffande att man skulle stöta på er här nere! Jag kan räkna ihop ett plus ett. En anka ligger på den andra - ni vill inte bli störda."

 "Om vi inte ville bli störda, varför skulle vi då kalla på dig?" Kobbe bugade sig och gjorde sitt allra bästa för att se oförstående ut. "Jag kan inte hoppas förstå vad en mästerhjärna som din egen har för mål. Tack för de tjusiga titlarna, men jag är bara en annan adelsman som dock inte är rädd för att smutsa ner mig."

 "Kobbe; jag - Redet - behöver din hjälp."

 "Åhå? Hur kan jag stå till tjänst, ädle anka?"

 "Du kan börja med att sluta dryga dig, så kommer det här gå mycket snabbare och smidigare. Du lurar inte någon, och det finns ändå ingen här att lura. Jag behöver bådas er hjälp."

 "Fortsätt berätta om din plan," pressade Angelica.

 "Ja, som sagt, en armé kommer marchera mot vår stad. vi har skickat ut ryttare som kommer meddela oss så fort fienden kommer inom tre dagsmarchers avstånd från oss. Tills dess att vi får signalen från ryttarna tränar vi samman oss, ligger lågt och upprätthåller fasaden av oenighet. Stadsvakten kommer bara lyda order från högsta ort, alltså mig eller Angelica. Jag har sett till så att vakterna är beredda på vad som komma skall, de väntar på signalen. Vad vi tre ska göra är av absolut största vikt."

 "Och vad vill du att vi ska göra, oh store herre?"

 "Din uppgift, Kobbe, blir att smyga runt i gångarna och sprida ordet till samtliga av de kvarvarande överhuvudena att allt det här utgår ifrån Njord. Låt ingen veta att du pratar med någon annan. Vidare vill jag att bevakning sätts på Njord oavsett om han sover eller går på muggen eller vad han nu kan tänkas hitta på. Jag själv kommer upprätthålla illusionen av mitt och Njords hemliga samarbete, bland mycket annat. Angelica... Jag vill att du enar de ankor som sitter i fångenskap. Du kommer ha Stura på din sida, men en anka räcker inte. Jag behöver dig här nere."

 "VA!?"

 "Det är bara för en liten tid. De litar mycket mer på dig än på mig."

 "Undrar varför," fnös Kobbe.

 "Angelica, det är dags nu. Snart kommer det vara för sent. Dessutom... Så är det mycket säkrare att vara inspärrad här nere än att gå runt i korridorerna i slottet. Som du sade så står det på randen till inbördeskrig där uppe. Jag ska se till att du kommer ha alla bekvämligheter som går att ordna."

 "Jag kan inte!" skrek hon. "Hur kan du tro att jag skulle vilja gå ner där och lita blint på dig? Så som du uppträtt, allt kanske är en lögn! Du kanske vill ha tronen för dig själv!" Hon flämtade som om hon precis kommit på något hemskt. "Var det därför du...?"

 "Angelica, Angelica..." Knorres röst var full till bristningsgränsen av ånger och sorg. Hon sårade honom mer än hon nog anade. "Du har väl känt mig i hela ditt liv? Har jag någonsin givit dig anledning att tvivla på mig? Har jag någonsin visat att jag inte går att lita på?"

 "Vår gamle kung, han som nästan var min make, trodde också att han kunde lita på dig. Men du bedrog honom på det allra värsta sätt!"

 Kobbe spetsade öronen. De andra två verkade plötsligt ha glömt bort honom.

 "Du var ju knappast motvillig..."

 "Och det var du? Du visste hela tiden att du gick bakom ryggen på Gastroknugum, varje gång du begav dig till min sängkammare! Du kom till mig och vred dig själv i tjocka lager av honung precis som du gjorde alldeles nyss, men innerst inne visste vi båda att det knappast var av annat än egoistiska skäl vi gjorde det. Om du förråder någon annan för mig, hur ska jag då kunna veta att du inte förråder Mig för Någon annan?"

 Knorre var på gränsen till tårar, och han såg att även Angelicas ögon blänkte misstänkt våta. "Det här är inte rätt tidpunkt," jämrade han sig och försökte slingra sig som trängda karlar ofta gör i sådana situationer. Angelica hatade honom för det."

 "Inte rätt tidpunkt?! Nehe!? Och när ska vi prata om det då? På din dödsbädd!? Eller min? Du ser, jag börjar skaka av vrede nu. Jag kanske råka slinta med kniven och orsaka en enorm olycka."

 Kobbe harklade sig. "Det här var i sanning mycket intressant och jag skulle gärna vilja veta mer, men sade inte Knorre någonting om att vi hade brottom? Om jag minns rätt så var det något om att rädda Redet och någon armé som kom marcherande. Har jag missuppfattat det alldeles?"

 Genast fick han de båda ankornas uppmärksamhet. Angelica såg indignerat rasande ut, på ett sätt som endast sårade kvinnor kan. Knorre såg ut att som omväxling kunna brista av tacksamhet för avbrottet.

 "Jag gör det den här gången," sade Angelica ilsket och fick med en flink handrörelse dolken att försvinna. "Men du kan ge dig på att vi kommer ha ett och annat att prata om när jag kommer ut igen."

 "Det kommer inte finnas något att prata om efter att du insett att jag hade rätt hela tiden."

 Dolken var snabbt tillbaka igen. "Pröva inte din tur."

 Kobbe harklade sig. "Jag tror att du får visa vägen, herr Af Anka."

 Knorre tog facklan från väggen och tog täten. De gick djupare ner i gångarna, och när de vågade börja prata igen var tonen mycket mer dämpad och de pratade om strategier inför anfallet. Kobbe lyssnade uppmärksamt men sade inte mycket. En annan plan växte fram i hans huvud. Han memorerade exakt vart de gick, och märkte att de var på väg bort från slottsområdet och ut mot de omgivande kullarna. Varför har vi ett så fruktansvärt gigantiskt fängelsesystem? frågade han sig. Han kom fram till att han nog inte ville veta.

 Det var förresten inte mycket till fängelsen här ute. Bara en enstaka cell här och där, annars var det bara en lång, underjordisk gång. En gång som inte Kobbe var bekant med. Fängelsesystemen var inte de delar av slottet som var hans huvudområde.

 Till slut kom de fram till en järndörr. Hur den kommit dit var bortom Kobbes inbillningsförmåga, och det säger inte lite det. Knorre låste upp med en nyckel och tittade på Angelica. Hon nickade en gång. Hon var redo.

 Inifrån cellen kom ett svagt sken och ett halvdussin figurer var synliga i dess inre. Kobbe såg Sture Vitvinge stå och tala till de fångade, ett tal som avbröts när han fick syn på trion i dörren.

 "Det här är för att jag älskar dig," sade Knorre högt och tydligt, och knuffade omilt in Angelica i rummet. Kobbe hann se de förvånade ansiktsuttrycken som prydde ankorna där inne innan Knorre snabbt stängde dörren och låste.

 Den äldre ankan tittade på den yngre, och en tyngd tycktes ligga på den äldres axlar. "Då var det gjort," viskade han. "Ankfader hjälpe mig om det här inte fungerar."

 "Du behöver mer än bara Ankfader för att ta dig ur den här knipan," svarade Kobbe luftigt.

 "Ja..." viskade Knorre. "Ankmor... Hur som helst, låt oss gå tillbaka. Jag ska bara informera vakterna."

 De gick bort till en annan dörr, en med en fönsterlucka. Knorre ropade in: "Håll ut, trogna vakter! Vi kommer bli attackerade av en fientlig armé, men tills dess måste vi ligga lågt. Vi måste slå till i rätt ögonblick! Vänta på beskedet och... var på er vakt!"

 Enstaka rop om nåd och viljan att bli utsläppta förföljde dem på deras väg tillbaka mot slottet. Det var mörkt, fuktigt och ganska kallt här nere, och deras fackla sjöng på näst sista versen. De passerade två dörren på vänster sida och en på höger när Kobbe plötsligt stannade. Knorre märkte det inte förrän två steg senare och då var det för sent. När han vände sig om hade Kobbe ett laddat blåsrör riktat mot honom.

 "Lägg undan det där," sade Knorre, med ett visst mått av oro i rösten. "Du vet vad jag planerar nu och du vet att det kommer rädda Redet."

 "Jag vet det. Men jag kan inte låta dig fortsätta. Det här är för att jag inte litar på dig. Sov gott."

 Kobbe avlossade pilen och Knorre, som precis spelat ut ett av sina sista kort, föll ner i ett djupt, drömlöst mörker. Men det var inte det sista kortet. Än fanns några ess i rockärmen.