Det regnade lätt när de gick tillbaka mot slottet. Allt som fanns att säga i ärendet hade sagt, och nu gick de två ankorna tysta tillbaka för att fortsätta vad de påbörjat. Ett halvår av planer började ställas på sin spets. Kraftmätningen var på väg att kulminera.

 Det tyngsta av allt låg framför dem. Knorre önskade att promenaden mot Redet aldrig skulle ta slut. Deras vakter väntade. Inte ens han och Rut kunde gå säkra i Redet längre. Njord hade sagt att Svartsnuskarna misstänkte honom och att han skulle vara försiktig. Dessutom hade alla andra ankor i borgen vakter, så varför inte han och Rut? Om de två gick oskyddade skulle tvivlet suddas ut. Folk skulle lista ut att de låg bakom allting. Nej, de måste spela med och låta sig skyddas.

 Knorre slogs av en plötslig tanke. "Borde vi skicka ut ryttare?"

 Rut tittade misstänksamt på honom. "Har du inte gjort det än?"

 Hennes svar i ord och tonfall sade honom att hon höll med honom. Han skakade på huvudet. "Jag har inte haft tid. Vi får göra det så fort vi kommer tillbaka."

 Inga mer ord behövdes från någons sida och de fortsatte gå i tystnad. Rut hade tagit residens i Halvhalsarnas del av slottet redan från första dagen, och hon var väl skyddad. Knorre hade vakter alldeles utanför sin egen dörr. Det var när vakterna skiftade pass som han smög ut och in ur sitt rum. Rut var inte med och rövade bort adelsmän under natten, och Njord hade varit knäsvag även igår natt. Detta hade passat Knorre ypperligt, då han och Hjorvalt fått fria tyglar för att spela i Knorres riktning. De hade flyttat Sture till ett annat, säkrare rum, och i det rummet hade de även dumpat Herman och Adolf, Kalle och Anders och i natt även Amanda och Annihila. Knorre och Rut hade smugit ut tidigt den här morgonen, innan borgen vaknat och insett vad som hänt. Han väntade sig en hemsk stämning i borgen när de återvände.

 Hjorvalt hade blivit skadad. Den här natten, när Knorre och vargen kom för att hämta Amanda, hade hennes högst lojala vakter stått emot skräcken och stuckit Hjorvalt med ett spjut. De hade förstås slutat i den mörkaste, djupaste och största fängelsecellen i Redet precis som alla andra vakter, men att Hjorvalt fått en skråma försvårade deras arbete lite. Folk skulle undra ifall de såg honom i korridorerna, därför skulle Hjorvalt bli tvungen att stanna inne idag. De stackars vakterna som inte gjort något ont och inte var skyldiga till annat än lojalitet slängdes i fängelset, så långt ner att inte ens fångvaktaren själv gick dit ner. Det var tyvärr nödvändigt. De fick inte gå lösa och sprida ordet om Knorres falskhet, och de skulle dessutom behövas senare.

 Adelsmännens celler var inte långt ifrån vakternas. Alla hade högsta tänkbara komfort med tanke på omständigheterna, trots att det bara var en bråkdel av vad de var vana vid. Och nu skulle de få sällskap...

 Plötsligt öppnades stadsportarna, trots att de två ankorna hade många hundra meter kvar tills de skulle komma fram. En ensam anka kom vaggande ut ur staden och gick rakt mot dem. En bekant figur som de letat länge efter. Middagen kom gående serverad på ett gyllene fat. Knorre och Rut stannade och inväntade Kobbe.

 "Ser man på!" utbrast Knorre när Kobbe var inom hörhåll. "Herr Halvhals kryper ut ur sin håla och tar en promenad i regnvädret! Vilken angenäm överraskning! Jag har letat efter dig. Fick du mitt brev?"

 "Ja, och jag har funderat." Kobbe nådde dem med snabba steg. "Vad vill du att jag ska göra?"

 "Hjälpa oss - din mor och mig - med lite av varje. Vi vet ju alla tre att du behärskar Redets hemliga gångar. Vi behöver dina öron. Och vi behöver dig till annat också."
 "Och jag kanske ska putsa era stövlar? Jag kanske ska mata er och springa alla era små meningslösa ärenden också?!"

 "Det vore trevligt," skjöt Knorre in innan han hann fortsätta. Kobbe kom av sig och tvingades börja på det ursprungliga argumentet han filat på.

 "Jag tänker inte bara göra som ni befaller. Jag kräver att få veta exakt vad ni planerar. Och då är det upp till mig om jag ska hjälpa er eller inte. Jag kan göra allting surt för er, tro inte att jag tänker gulla med er bara för att vi är släkt. Säg vad ni planerar!"

 "Vilka vedervärdiga, verbala vokativ du slänger vår väg, käre son!" utbrast Rut. "Vi tjänar Redets bästa och du bara tänker på belöningar och anklagar oss för konfunderande konspirationer. Som en skata bara ser du till dina egna intressen. Var är denne ankas altruism!?"

 "Du ska ju stå vid min sida mor, inte platta till mig. Jag har hört honom snacka om sina planer med Njord, och jag tycker inte om det."

 "Du ska stå vid din mors sida och hjälpa henne på äldre dagar!" utbrast Rut sårat. "Du är för gammal för att väcka sådana förpliktelser inom din gamla mor."
 "Kom tillbaka när du är en åldrig kärring och knappt kan gå själv, så ska jag hjälpa dig. Fram till dess är vi jämlikar, och jag kräver att behandlas med respekt!"

 "Freud skulle nog ha ett och annat att säga om ert mor-son förhållande. Det var dock inte psykologi vi skulle diskutera här, i alla fall inte den infantila delen. Vi behöver din hjälp, Kobbe. Du måste själv ha insett att Njord inte är här i syfte att sola, bada och spela golf?"

 "Du kommer ångra dig om du tar mig för en imbecil, Knorre Af Anka. Jag är till mer nytta än du anar, men om du inte inkluderar mig i dina planer kommer jag i bästa falla att tiga. Jag vill också Redets bästa, det är vad vi Halvhalsar alltid velat."

 "Jag känner till er lilla orden. Sätt ut dem att hädan efter bevaka Njord dag och natt, och inga fler kommer försvinna."

 "Vart har ni fört fångarna?"

 "Bevisa dig värdig vår tillit och vi berättar det för dig." Rut tittade på honom. "Du måste lita på mamsen nu."

 Kobbe slängde uppgivet armarna i vädret. "Ni litar inte på mig! Vad ska jag göra då?"

 Knorre log: "Låt oss gå in i slottet. Väl där vill jag att du hämtar Angelica åt mig."