Ibland kan även den bäste göra misstag. Ibland kan även en blind höna hitta ett korn. Eller som Rut skulle ha sagt: Ibland kan även en döv höna lägga ett ägg. Nu var ju Kobbe inte döv, och han var ingen hönshjärna. Ändå blev han överraskad när den tunna väggen ut mot de riktiga korridorerna exploderade och någonting slog honom hård i sidan.

 Vassa tänder grep honom i kläderna och vräkte ner honom på korridorens golv. Gula ögon lika stora som Kobbes huvud försökte borra hål i honom med blicken, och Hjorvalts svarta nos flåsade mot Kobbes nacke. "Nu har jag dig!" skrek Njord triumferande.

 Rusande steg hördes i korridoren, tramp av ett halvdussin nertyngda, stålklädda fötter.

 "Släpp honom, utlänning!" röt en bestämt röst. Kobbe försökte titta runt Hjorvalts huvud, vilket inte var det lättaste. Han skymtade sidan av en rustning och den ofarliga änden av ett spjut. "Du riktar vapen mot en oskyldig invånare i vårt slott."

 "Oskyldig? Jag själv är oskyldig som en rodnande flicksnärta i jämförelse."

 "Synd att du inte är en rodnande liten tös då," sade Kobbe tappert. "Du hade passat som flicka. Bara skicka din stora varg på vem du än behagar."

 Njord riktade sin isigt blåa blick mot Kobbe, som mötte den stadigt trots att han låg ner på golvet i käften på en varg. "Du är inte rätt person att anklaga någon för feminism. Du smyger runt och vågar inte visa din oskuldsfulla, babylena bakdel. Du smyger på folk, du tjuvlyssnar och du slåss ur skuggorna med ett blåsrör. Jag skulle pissat på dina metoder, om det inte kunnat tolkas som att jag markerar revir."

 "Släpp honom," insisterade vakten.

 "Nej."

 "Nej är inget svar. Vi är sex stycken beväpnade vakter. Om du inte beordrar din varg att släppa honom så måste vi be dig följa med till arresten."

 "Du kan trycka upp din arresteringsorder någonstans där solen aldrig lyser. Och jag lovar er, ni kommer aldrig få se solen igen om ni närmar er mig elelr Hjorvalt med vapnen dragna. Inte den här falska, förrädaren till anka heller."

 "Vad hävdar du att det är han har gjort?" Rösten var som ett svalkande dopp i favoritdammen under sommarens hetaste dag. Aldrig tidigare hade han varit gladare över att höra sin mors röst.

 "Hmm, låt mig tänka," sade Njord ironsikt. "Tjuvlyssnande, smygande, ljusskygghet, lömskhet... Kidnappning eller eventuellt mord? Nej, jag kommer inte på mer. Räcker inte det?"

 "Kidnappning? Mord?" Kobbe hade dykt ner i sin favoritdamm bara för att finna den full med lera, död och förruttnelse.

 "Det här är ankan bakom alla mystiska försvinnanden! Det har pratats om honom som en spindel. Därför presenterar jag för er här: Spindel-ankan!"

 "Vad leker du med?" undrade Rut lugnt. "Du har fantasi som den flickunge du påstår dig vara. Njord Ärrnäbb kallar du dig. Njord Dunhjärna passar nog bättre."

 "Hur vågar du?!" Njord var så rasande att han spottade fram vartenda ord. "Möt mig svärd mot svärd och säg det där igen!"

 "Du skulle nog gå säkrare om du skickade din varg på mig."

 "Utmanar du mig? Va!?"

 "Tsk, tsk! Typiskt karlar. Vill alltid börja slåss så fort de inte förstår någonting. Eller så fort man genomskådar deras lögner. Så primitivt..."

 "Svärdet besegrar alltid huvudet. I alla lägen! Håll nu tyst, kärring, annars ska jag tysta dig för gott!"

 Vakterna skrapade osäkert med fötterna i golvet. De var klart obekväma över situationen och visste inte vad de skulle tro eller göra. Det var Njord och Rut allting handlade om, med Hjorvalt och Kobbe i birollerna. Vanligtvis var Kobbe nöjd med att gömma sig i periferin, men av någon anledning kunde han inte känna sig särskilt bekväm i situationen han heller. Kanske kunde det bero på vargen som pressade honom i golvet med tänderna i hans krage.

 "Är du färdig med dina falska anklagelser nu, så att du tar till den enda sanning du tror på själv?"

 Det hördes ljud av stål mot sten när Njord drog sitt svärd över golvet. "Svärdet är den enda sanningen. Den enda som gäller."

 "Ah, så sanningen blir vad den med svärdet gör den till? Det här kanske är min chans att förstå barbarins grundpelare. Jag måste bara påminna dig om att 'den som gräver en grop åt andra får ta och bädda själv.'"

 "Att bädda är en tjänares göra," fnös Njord. "Och nej, jag var inte färdig. Den här lömska lilla ankan har mycket att stå till svars för, och jag menade vad jag sade om min oskyldighet."

 "Då kanske du kan förklara ett och annat för oss? Varför är du här, till exempel?"

 "Jag är här för att se till att er Kung Henning håller vad han lovat och återbördat de skatter som Hennes Sammansvurna stal från oss. Norikland är inte en lika diplomatisk plats som Ankrike, och i Storkvacken kommer man misstänka att om ni inte sätter fast förrövarna ordentligt så är allting er plan och ert fel. Jag är här för att kunna återvända hem med beskedet att inget missförstånd begåtts."

 "Får vi se din kungliga order? Vem styrde i Norikland när du for hemifrån?"

 "Han hade inte tid att skicka med mig en skriftlig order..."

 "Lögnare. VEM STYR!?"

 Hjorvalt släppte plötsligt taget om hans krage med tänderna och backade. För en kort sekund trodde Kobbe att han var fri, men vargen bara skiftade läge. En stor och tung tass landade snabbt på spindel-ankans bröstkorg och tryckte honom mot marken som vore han en hjälplös docka.

  Njord stack svärdet i skidan igen med ett raspande ljud. Hjorvalts tyngd pressade Kobbe hårdare mot marken när vargen återigen bytte ställning. Han hörde hur vakterna slappnade av något. "Norikland styrs med svärdet. 'Mannen med störst makt är den man som har störst makt med.' Kobbe, du har inte hört det sista av mig. Du ska visa mig var du gömt fångarna. Som svar på din fråga, Rut. JAG styr."

 Njord tog ett språng upp i vädret och flög därifrån. Hjorvalt tog ett eget språng och rusade mot de oförberedda vakterna. Alla hann inte slänga sig ur vägen, och de som inte gjorde det i tid slungades hårt i korridorens väggar. Kobbe låg och jämrade sig på marken. Någonting hade krasat när Hjorvalt tryckte tassen i honom och tog språnget.