Här kommer ännu en politisk dikt från mig, mer slipad och vässad än den förra. Jag läste upp den inför hela skolan i morse, nu lägger jag upp den här. Förhoppningsvis kan jag få den publicerad i en tidning dessutom.

Med snicksnack du sicksackar
du både gasar, bromsar och backar
när du propagerar är enda gången du verkligen snackar
Låt kaka på kaka väl smaka
bara du själv slipper baka
du vill njuta av förbjuden frukt
och i din fräckhet räknar du med att slippa tukt
för vem ska tukta dig när du står högst?
vem ska prata ner dig när du bara hör din egen röst?

Rövare rövar vår klöver och kallar det politik
men i garderoben av välfärd finns ett lik
därför fattar blåmesarna hammare och spik,
stänger öron och garderob och förvränger statistik,
mutar sen media för att slippa kritik.

Att inte ursäkta sig tycks vara ett vinnande koncept
maktens kaka har ett sorgligt recept
som bygger på, helt knäppt
att ärlighet är en utdöende dygd,
att kakan skall njutas med en osalig brygd.
Iskall, bitter och giftig skall brygden vara
och de som dricker tänker inte på krutet spara
botten opp ur skitigt glas
här skall ändras båd' RUT och LAS
och vi svenskar borde nog akta oss
så att inte ACTA kommer till oss.

Så ska man skratta eller ska man gråta
över våra styrande maktkåta?
Endast ett sätt kan oss alla trösta
ta ditt förnuft till fånga och gå och rösta!

Vem trodde att jag skulle skriva poesi? Vem trodde att jag skulle skriva politiskt? Nu gör jag båda delar, och finner att det går mig väl. Av en ren slump :)

Jag nämner inga namn, men vederbörande vill höja pensionsåldern till 75!

Dravel flödar
ur din mund
ord som dödar
bara en stund
tunga, tänder,
läppar, hals
med dina löften händer
inget alls
Du pratar på
samma strunt
nu som då
allting går runt
Orden dödar ande och själ
du tycks vara röstens träl
det du säger är gott och väl
nog för att starta blodigt gräl
du placerar oss alla under din häl
och vi gör varken pudel eller säl
när du vårt hopp och glädje stjäl
Vi bara står där och stirrar tomt,
nickar som om motstånd gjorde ont
Och att göra motstånd svider
och är utan frukt
när du från våra frågor glider
med en oren lukt
Det är ditt sätt att vinna mark
du som är beroende av maktens knark,
inget vet om atom eller kvark
och aldrig gjort en båt av bark
Ord är ditt vapen
ord är din sköld
sanningen naken
är för dig en böld
Så prata på
låt mig inte störa
du säger alltid bara ändå
det du tror att vi vill höra
Men den tid skall komma
då dina ord tappar sin hypnos
när våra sinnen fullt ut blomma
och äkta kunskap uppnås

Ha det gott, folk! Vill ni att jag ska lägga upp mer alster här som jag producerar? Jag är produktiv med skrivande men inte med bloggen, känner jag.

P.S Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om färgen Blå.

Tjofläsk! Höhö.

Här på Brunnsvik är internet HÖÖÖGST sporadiskt. Eller har så varit under de senaste två veckorna. Det är delvis därför som jag dröjt ända till nu med att avslöja att JAG SKRIVER PÅ SOM FAN! Sagan om Klodiwinda (Boken kommer nog att heta något i stil med 'Den Svarta Trollpackan') bara växer och växer. Mitt mål fram till sportlovet är att skriva tvp kapitel i veckan, och än så länge håller jag mig till det målet. Jag svettas, gottar mig i förtäringsvaror och erhåller sittfläsk, men jag skriver mina ca 20 sidor i veckan. Jag har insett att boken inte kommer bli klar till höstlovet som jag hade hoppats på, men innerst inne visste jag att det skulle bli så här. Jag har räknat ut att boken MÅSTE vara klar i slutet av mars för att jag ska hinna dels rätta den, dels prata in den i en studio. Det kommer gå åt två månader till de bägge delarna, samtidigt som jag efter sportlovet arbetar med andra skolgrejer. Jag måste med andra ord skriva så att tangentbordet stänks av min salta kroppsvätska, men det är en tillvaro jag är mer än tillfreds med. Jag älskar det här! Gott sällskap, schemalagt författande, kontinuerlig och professionell feedback, serverad och färdig mat fem dagar i veckan... Det här är gott alltså. Brunnsvik är ju dessutom en fantastiskt vacker miljö, om man står ut med de små tekniska skavanker som dyker upp som svampar om hösten.

Ja, här är verkligen vackert. Jag har varit ute ett flertal gånger på den isbelagda stora sjön några hundra meter ifrån boningshuset, i gnistrande solsken och förtrollande månsken. Ett andra år här skulle medföra väldigt många fördelar och flera språng närmare min dröm om ett liv som författare. När jag går här och stundtals tänker på det inser jag att författande, det är den enda yrkesbana jag egentligen vill ge mig in på. Det är tufft och svårt, det vet jag. Jag är inställd på de problem som lurar i vassen. Men jag tänker jobba för det. Kämpa hårt. Det är, trots allt, mitt liv och min karriär det handlar om. Vem vill ha dessa bägge halvdana?