Vättarna var obehagliga, otrevliga små varelser som var långt mycket mer korkade och ociviliserade än trollen. Deras naturliga fiender var många eftersom de flesta var större, starkare och listigare och ingen tyckte om vättar. Inte ens vättarna själva. Trots det så förökade de sig som råttor, men dog också som flugor. De var högljudda, stökiga och bråkiga. Otaliga stammar av arten fanns utspridda i Dimskogen och i hela världen, styrda av de mest elaka och ondskefulla av sin art eftersom dessa individer var de enda som kunde behålla makten. Vättarna var ondskefulla och misstänksamma av sig, men till skillnad från många andra raser strävade de inte efter världsherravälde. Så pass mycket insikt i sina egna brister hade de att de insåg att det aldrig skulle fungera. Därför var de fullt nöjda med att terrorisera andra och sprida irritation och missnöje omkring sig. De var bottensatsen, det som blivit över när den Himmelske Fadern och Hin Håle skapade jordens raser. Ingen tyckte om dem, ingen ville ha dem i närheten och varken Fadern eller Hin Håle ägnade dem en tanke efter skapelsen. De var ensamma små barn som tilläts springa omkring och göra rackartyg. Tills trollen eller människorna blev trötta på dem och började reducera deras antal.
      Klodiwinda behövde inte flyga länge innan hon hörde vättarnas tjattrande. Ljuden av skrik och slagsmål hördes lång väg genom den stilla aprilnatten. Ett signalhorn för alla och envar att det fanns vättar i närheten. Hon landade mitt ibland dem, mycket smidigare nu än när hon tidigare landade på katten
      "Jag vill tala med den av er som är starkast, modigast och mäktigast!"
      Hon hade inte ens hunnit avsluta meningen förrän alla vättar var försvunna. Inte ens med sin goda nattsyn kunde hon se vart de hade tagit vägen. Men hon visste att de var i närheten. Att gömma sig var de förbaskat duktiga på.
      "Är hövdingen för den här stammen en fegis? En svag stackare som gömmer sig tillsammans med gummorna och småbarnen? T-t-t!"
    Plötsligt dök en vätte upp några meter framför henne, som sprungen ur marken. Han var ganska lång för att vara vätte, längre om än inte kraftigare än ett tre år gammalt troll. Han var så lång att han precis skulle kunna rycka henne i näsan om han sträckte på sig. En bronsring prydde hans ena öra, ett krokigt svärd var redo i hans hand och hans självdyrkan lyste ur de gröna ögonen.
    "Det är jag som är hövding Grum den Ståtlige, starkast och mäktigast av alla vättar här. Säg vad du vill, häxa, innan vi fyller dig med pilar. Ditt öde på dina ord vilar."
    "Jag önskar köpslå, oh Grum den ståtlige. Ditt öde på dina ord vilar."
    "Wööh, hon kan inte prata! Fyll henne med pilar!"
      Vättepilar flög åt alla håll i natten, men ingen var ens i närheten av att träffa Klodiwinda.
          "Du kan ju inte prata, din fula ragata! Jag vill inte köpslå med dig, du är för dum för mig."
      "Jag förstår visst, oh Grum, jag är inte alls så dum. Tror du att du är smart? Det är du inte om du inte låter mig prata klart. Mitt byte är för dig ett riktigt kap, så vakta orden som kommer ur ditt gap."
    I vättens ansikte kunde skönjas stridigheter mellan olika känslor. Intresse, nyfikenhet, rädsla, misstänksamhet, girighet... Grum verkade tugga på någonting medan han tänkte. Tillslut bestämde han sig för att han ville veta vad han kunde tjäna på en byteshandel.
    "Nåväl, du verkar ha förstått hur vi pratar, därför ska jag ge dig en chans. Men misslyckas du med att följa mina instruktioner får du dansa dödens dans. Nu ska vi inte rimma på oss själva, utan på det den andre säger. Har du förstått?"
    "Det är precis som jag har förutspått. Vill du lyssna på mitt bud nu, oh listige vätte?"
    "Vill du köpslå har du kommit till den rätte."
     "Då så... vad var det nu du hette?"
    Grum tittade på henne med ögon av samma färg som snoret hon var ute efter. Han var listig nog att vänta på en fortsättning. Han tänkte inte gå i hennes gillrade fälla.
    "Ditt villkor har du redan sagt, att om jag misslyckas så dödar ni mig. Mitt villkor är att om du misslyckas så får jag det jag vill ha medan du står tomhänt."
    "Visst, visst, men ditt bud är fortfarande okänt." Vättehövdingen började bli otålig och Klodiwinda började kunna skymta fler vättar som nyfiket kröp fram ur sina gömställen. Hon hörde hur det viskades ibland dem och förstod att ingen kunnat utmana Grum i hans underliga sätt att tala. Hövdingen verkade använda det som ett maktspråk, för att kuva de andra. Grum fortsatte.
    "Men hur ska jag kunna gå med på någonting när jag inte vet vad du vill ha? Grum ska nog kunna leta fram vad hon söker."
    "Det blir nog inte så svårt ens i detta mörker. Det jag vill ha av dig, Grum den ståtlige, är lite av ditt snor."
    Grum såg förvånad ut, på gränsen till rädd. "Vid min döda mor! Varför ska du ha mitt snor?" Ögonen smalnade till två misstänksamma springor. "Du tänker väl inte lägga en förbannelse över Grum?"
    "Haha, du är allt bra dum! Om jag ville det skulle jag ha gjort det redan. Jag behöver din näsas innehåll bara, och jag betalar bra."
    "Nå, jag behöver veta vad du erbjuder innan jag svarar ja. Vad tjänar jag på att ge dig mitt välsignade, värdefulla vättesnor?"
    Fler och fler vättar vågade sig ur sina gömställen. Med snabba ögonkast åt sidorna kunde häxan konstatera att de var flera hundra. Om de får för sig att börja skjuta igen så är jag nog illa ute. Med så många vättar borde det ju vara någon som har så mycket tur att han träffar.
    "En sak som blänker och är jättestor. I utbyte mot dig näsas värdelösa innehåll ger jag dig en sked av silver." Och Klodiwinda drog fram en silversked ur kappans ena ficka.
    Grum började hoppa upp och ner av iver och girighet. "Vid Hin Håles håriga häck, häxa! Du måste vara desperat. Ge mig den där skeden så ska du få så mycket du vill ha!" Vätten sträckte sig efter skeden.
     Klodiwinda myste och stoppade tillbak skeden i fickan. "Nog ska du ge mig så mycket snor jag vill ha, men någon silversked får du inte. Du glömde att rimma på silver, nu förväntar jag mig att du håller din del av avtalet."
    Fast det förväntade hon sig inte alls. Vätten överraskade henne inte det minsta.
    "Fusk!" skrek han och gjorde ett försöka att springa därifrån. Han var snabb, men inte snabbare än Klodiwindas rappa tunga.
    "Slammeriklo, lim i din sko!"
    Grum stannade mitt i sin löpning och stod som fastklistrad vid marken. Hans fötter kunde inte röra sig, vilket varit själva avsikten med trollformeln. Häxan började gå mot vätten, långsamt och försiktigt för att inte visa vättarna hur skröplig hon var. Istället försökte hon få sin gång att verka ödesmättad. Att döma av Grum den Ståtliges förskräckta uppsyn lyckades hon också riktigt bra.
    "Du är en svekfull, feg liten vätte. Dina ordlekar kan inte hålla dig kvar vid makten längre. Jag gav dig en chans att göra en bra affär och stärka din ställning, men du gjorde ett misstag. Ett misstag som du inte hade råd att göra."
    Hon talade till de församlade vättarna.
    "Är det en sådan här hövding ni vill ha? En korkad, feg liten vätte som tror att han är smart? Det är inte en hövding som jag skulle ha valt, och han är därför inte längre värdig att köpslå med mig. Finns det någon annan här i denna ädla församling av hjärntorkade jubelidioter som anser sig vara värdig att ge mig en snorkråka?"
    Det fanns det uppenbarligen. Femtiotalet vättar tog tre frivilliga steg framåt och stannade förvirrat när de insåg att det var fler som tänkt samma tanke. Klodiwinda pekade irriterat på en slumpmässig vätte ur mängden och vinkade honom närmare. Den här stackaren såg ännu mer korkad ut än Grum där han gick framåt med osäkra steg.
     "Jag heter..."
    "Jag struntar i vad du heter. Ge mig ditt snor bara."
    Hon höll fram en glasflaska mot vätten som högtidligt började gräva runt inne i sin näsa. Grum gnydde och försökte slita sig loss, men ingen verkade bry sig om honom. Alla stirrade på häxan och vätten som om de bevittnade någonting heligt. Klodiwinda nästan skrattade högt åt de ociviliserade varelsernas dumhet.
    När vätten som verkade vara ännu mer korkad än Grum var färdig gick Klodiwinda bort mot sin kvast. Men hon hejdades av en fråga som gjorde henne uppriktigt förvånad för första gången på hela natten.
    "Vem ska nu bli hövding då?"
    Över axeln svarade hon, utan att se sig om. "Använd er fantasi. Den förste som lyckas träffa den stillastående Grum med en pil får bli hövding." Det borde ta halva natten, tänkte hon för sig själv.
    Glada tjut utbröt från lägret ur allas halsar ut om en. Grums vrål av vånda steg upp mot himlen och förföljde Klodiwinda hela vägen hem till hennes lilla stuga. Det kunde han gott ha, den svekfulla lilla vätten. Det blev en mysig flygtur där hon kunde gotta sig åt allt lidande hon ställt till med under natten.