Idag är jag piggare och inte lika mosig i huvudet. Jag har konstaterat något mycket ironsikt till att börja med: Jag var sjuk hela veckan under skidsemestern, men nu börjar jag bli bättre.  Attans bananer att vara sjuk på semestern av alla jävla dagar! Eller ja, jag har ju varit sjuk i flera veckor, men ändå!

Funäsdalen var nog så vackert. Och vädret var strålande klart. Men kallt... Första dagen jag åkte var det -22, vilket inte var jättemysigt att åka i. Efter det låg jag hemma i två dagar innan jag vågade mig ut igen. Första dagens skidåkning var det smärtsammaste jag varit med om på länge. Med sjukdom i kroppen, iskall vind i ansiktet och en längtan efter stugans värme i bröstet var skidspåret nära nog blott en plåga. Men solen sken i alla fall.

Tre dagar senare vågade jag mig ut igen. Ville verkligen inte ligga inne varenda jävla dag, så jag gav mig ut trots huvudvärk och illamående. Började rusa i uppförbackarna upp på fjället, men efter 200 meters stigning kom min dåliga hälsa över mig igen och mina krafter försvann. De resterande 11 kilometrarna orkade jag inte ens lyfta blicken och därmed var skönheten ödslad på mig. Jag njöt förvisso lite, men inte så mycket som jag borde. Smärtfyllt var det. En tröttsam plåga.

Men, det var gott med miljöombyte! Synd bara att jag mest bara låg på soffan vilket jag nästan lika gärna kunde gjort hemma. Puss alla glada bloggläsare och resten! <3

Efter en vecka i de svenska fjällen är jag nu tillbaka hemma. Det skulle varit ett underbart, befriande och härligt miljöombyte, men det... gick som det brukar gå ibland. Min dåliga hälsa hindrade mig från njutning. Sjuk hela jävla veckan men lyckades plåga mig runt två skidrundor ändå. Dessvärre har jag brutit min trend och uteblivit att skapa ett inlägg på en fredag, men jag hoppas att jag är förlåten för detta. Jag har ju i alla fall en vettig ursäkt. Min hjärna är lite inaktiv i nuläget efter 14 timmar i bilen, så jag får vila mig och göra ett ordentligt inlägg imorgon.

Jag älskar er alla, puss puss!!!

Skuggan glider fram mot dem, men när den är nära väser den att de ju inte är de riktiga fienderna. Att Vratyas och Skroger inte är motståndare till ljuset. Här följer ett litet samtal dem emellan:

 Skuggan: "Men mästare, dessa är ju inte våra fiender. De har egna sssskuggor."

 Den fd mässande: "Är du säker? De anföll oss..." Han öppnar fönsterluckan igen. "Ja, du har rätt. De är inte våra fiender."

 Vratyas: "Om vi inte är era fiender, varför överföll ni oss då? Varför dödade ni Sigvard!?"

 Mässande: "Sigvard? Du menar den där vilseledda killen? Han anklagade oss för att vara på den onda sidan, men det är vi som försöker rädda Frosthem."

 Vratyas: "Rädda Frosthem? Mycket troligt. Rädda Frosthem från vad?"

 Skuggan: "De Skugglösaa! De är det verkliga hotet!"

 Skroger: "Ni verkar också väldigt hotfulla som dödar en ur de Vises råd och anfaller oss. Och högg av min väns hand."

 Mässande: "Det var högst beklagligt det som hände. Om ni besöker vårt överhuvud så kan han hjälpa dig med handen. Ni borde verkligen besöka honom, för jag tror att vi kan ha god nytta av er hjälp."

 Vratyas: "Vår hjälp? Varför skulle vi ge er den? Ge oss en god anledning till att vi inte ska hugga ner dig här och nu."

 Mässande: "För att vi enkelt kunde röjt er ur vägen, men vi diskuterar istället fredligt med er."

 Skroger: "Du bluffar din skit! Vad gör er till de goda och de andra till de onda? Ni gömmer er i mörkret till att börja med."

 Mässande: Därför att, min vän, vi måste lära känna våra fiender. För att lära oss mer om dem måste vi förstå hur de fungerar i mörkret."

 Vratyas: "Men skuggorna? Skuggor är varelser av renaste mörker."

 Mässande: "Min... vän. Kom ihåg detta: Endast den som går i ljuset kan kasta en skugga. Ni borde träffa vårt överhuvud, Nafmenlos."

 Skroger: "Men ni går ju i mörkret..."

 Mässande: "Som jag sade så måste vi känna våra fiender. Möt oss i kväll i kvällsskuggan av mänskligheten så kommer ni få svar. Och hjälp."

Vratyas och Skroger är kampanjvärldens nya hjältar. De hann knappt bli kallade till sitt uppdrag förrän deras uppdragsgivare blev mördad. I sitt sista andetag hann Sigvard från de vises råd markera på kartan var de lyckats lokalisera den mörka kult han fått nys om. Hans 'kontakt' hade tipsat om detta. Fyllda av vrede sätter de båda hjältarna genast efter Sigvards mördare och en vild jakt inleds på den frusna staden öde gator. Förrövaren försvinner till slut bland husen och Vratyas och Skroger beger sig för att utröna vad som döljs i det hus som Sigvard pekat ut.

 När de anländer och sparkar upp dörren blir de genast överfallna av två svartklädda herrar som sårar dem vådligt. Efter en kort men vildsint sammanstötning lyckades våra hjältar till slut besegra sina två motståndare och ta sig in genom dörren. De anländer till ett dukat bord utan gäster och hittar en frusen snöboll och en svartglänsande dolk.De håller just på att undra vad det här är för något när de hör en mässande röst från övervåningen. Anande någonting otäckt rusar de upp för trappan för att undersöka saken. De möts av en hemsk syn och tre blodtörstiga människor som anfaller. Borta vid fönstret står en svartklädd man med kåpa och mässar otäckt. Vratyas får sin ena hand avhuggen innan de lyckas besegra de tre vid dörren, och när det är färdigt är även den mässandes mässande färdigt. En skugga kommer inflytande genom fönsterluckan som drar igen och lägger rummet i nästan totalt mörker....

Hehe, vi kom längre men jag väljer att inte berätta allt idag. Kanske fortsätter imorgon :)

Jag glömde visst meddela det igår :S Jag har skrivit klart min mordgåta! Och jag är ganska nöjd med den också. Jag skrev klart den igår men glömde visst meddela er kära bloggläsare denna glädjande nyhet. Imorgon ska vi spela rollspel och jag är i full färd med att planera för det. Inte för att det säger er någonting, men den här gången har jag ett system för saker och ting som jag inte hade förra gången jag spelledde. Äntligen ska vi få spela igen! Ska bli riktigt intressant. Förra gången vi spelade i min värld sögs de tre spelande karaktärerna ihop och blev till en galen drakryttare, uppdraget blir nu för de nya karaktärerna att försöka störta denna onda varelse. Men andra faror lurar runt knutarna och våra hjältar måste först se till att trygga staden.

Jag kommer med glädje rapportera hur det gick. På torsdag kommer alltså förhoppningsvis ett inlägg om hur vårt rollspelande förflöt. Tills dess: Puss & kram!

Mordet är på väg att lösas. Jag ska snart avsluta den näst sista akten och imorgon väntar jag mig ha löst mordet. Jag vill egentligen ingenting hellre än skriva klart min riktiga bok, för jag vet hur den ska sluta. Vägen dit är dock lång och ett flertal hinder står i min väg fram tills dess att de sista scenerna ska skrivas. Jag har en mycket klarare bild av den här boken än av den förra och planerar mycket, mycket mer. Det är min övertygelse att mitt författandes utveckling har tagit stormsteg sedan jag började skriva böcker. Det kommer garanterat att märkas. Emedan den första boken inte på något sätt är dålig och på vissa ställen är riktigt bra, så håller denna boken en mycket högre standard. Jag har börjat inse att jag kommer skriva fler böcker efter den här. Det är oundvikligt.

Men jag borde ju utbilda mig. Jag Måste utbilda mig. Jag är inte redo för det än och i nuläget känns studerandet underbart avlägset, men jag vet att någon gång måste jag vakna. Det går inte att leva i denna drömlika tillvaro, trots att den känns mycket mer verklig än en dröm. Den rymmer element som drömmar aldrig innehållit.

Jag har bestämt mig för att äntligen dra igång rollspelet igen. Det har inte blivit så mycket medan bästisen varit i lumpen, men nu ska det bli nystart. Jag tänker dra igång min egen kampanj och spelleda igen. I Bolle Trolls magiska värld. Även det ska bli bättre den här gången! Allting ska bli bättre!

Puss på er alla underbara bloggläsare! Idag är alla hjärtas dag, så stor kärlek till er alla! <3

Varje skriven sida för mig närmare slutet. Varje sak jag gör, varje liten handling och varje andetag, för mig närmare målet. För ingenting jag eller någon annan gör saknar konsekvenser, allting läggs ihop till den gigantiska summa som sedan ska summera våra liv. Och boken förstås, varenda ord jag skriver för mig närmare slutet hur lång än vägen dit må vara.

Både ord och handling har makt. En makt som inte borde underskattas. Det lilla vi gör kan  vara det som orsakar bägarens översvämning eller får istappen att lossna och ramla ner i huvudet på någon. Men det kan lika gärna vara just detta lilla som gör att folk tänker igen innan de hoppar eller inser att de faktikst också är värda att finnas. Varje ord, varje handling har en mening.

Vi är bara människor och kan inte i alla lägen förutse konsekvenserna av våra förehavanden, men vi kan försöka minimera riskerna genom att två gånger tänka över hur det vi gör kan tas emot. Det som är en struntsak för oss kan betyda så mycket för någon annan, låt våra handlingar sprida glädje istället för sorg. För varje litet vattendrag vi skapar rinner så småningom ut i havet, avdunstar och kommer ner över oss igen i sitt eviga kretslopp. Vårt eget piss regnar ner över oss. Allt vi gör får konsekvenser och kommer tillbaka eftersom det är använd energi, och energi dör inte utan ändrar bara form.

Ni undrar förstås alla vad jag pratar om? Varför är jag så filosofisk? Det är en yrkesskada och jag måste skriva av mig någonstans. Puss, ni härliga människor och resten!

Maat...! Gudarnas gåva till mänskligheten! Mat till den hungrande är som vatten till den törstande! Utan mat känner jag mig jävligt hungrig, och är jag jävligt hungrig så är det inte mycket som känns bra. Men maat, åååh! Har gått hungrig halva dagen, varit hungrig nästan ända sedan frukosten. Att då få sätta tänderna i en saftig köttabit finns det inte mycket som går upp emot.

Gud välsigne mat! Och speciellt kött! (Ja, jag får vara partisk på min egen blogg, trots att det var jag som startade omröstningen) Tack alla djur som lider och sätter era liv till för att jag ska få leva och må bra, ni har inte dött i onödan! :)