Idag är jag piggare och inte lika mosig i huvudet. Jag har konstaterat något mycket ironsikt till att börja med: Jag var sjuk hela veckan under skidsemestern, men nu börjar jag bli bättre.  Attans bananer att vara sjuk på semestern av alla jävla dagar! Eller ja, jag har ju varit sjuk i flera veckor, men ändå!

Funäsdalen var nog så vackert. Och vädret var strålande klart. Men kallt... Första dagen jag åkte var det -22, vilket inte var jättemysigt att åka i. Efter det låg jag hemma i två dagar innan jag vågade mig ut igen. Första dagens skidåkning var det smärtsammaste jag varit med om på länge. Med sjukdom i kroppen, iskall vind i ansiktet och en längtan efter stugans värme i bröstet var skidspåret nära nog blott en plåga. Men solen sken i alla fall.

Tre dagar senare vågade jag mig ut igen. Ville verkligen inte ligga inne varenda jävla dag, så jag gav mig ut trots huvudvärk och illamående. Började rusa i uppförbackarna upp på fjället, men efter 200 meters stigning kom min dåliga hälsa över mig igen och mina krafter försvann. De resterande 11 kilometrarna orkade jag inte ens lyfta blicken och därmed var skönheten ödslad på mig. Jag njöt förvisso lite, men inte så mycket som jag borde. Smärtfyllt var det. En tröttsam plåga.

Men, det var gott med miljöombyte! Synd bara att jag mest bara låg på soffan vilket jag nästan lika gärna kunde gjort hemma. Puss alla glada bloggläsare och resten! <3