*Naffe* och Nisse är först in i källaren och det blir också de som möter de första huggen från dem som vaktar källaren. Nafmenlos har piskan i höger hand och ett kortsvärd i den vänstra, och parera med lätthet ett slag med svärdet. Vakten skriker en varning och backar inåt i rummet. Den andra vakten överföll Nisse, som vände sitt ankansikte mot honom och tog stryptag. Ett fräsande ljud hördes och lukten av bränt kött spred sig i det frusna rummet. De tre äventyrarna kom in lagom för att se vaktens huvud brännas bort från resten av kroppen under Nisses beröring. Skroger tittade med förskräckelse på sitt pekfinger och tänkte förfärat på vad som kunde hänt om han faktiskt petat på Nisse.

 När hjältarna kom ner i källaren kunde de konstatera följande: Fem levande vakter stod i rummet och formade en halvcirkel runt en eld som brann i bortre änden. Vid elden stod Hrafdýr svartbälte och en dvärg. På ett bord mellan de bägge låg en till synes livlös anka, och det var Hrafdýr som mässade medan han rörde sina händer över djuret. Niramir förstod att de tänkte göra något med ankan och använde magi för att försöka få liv i den igen så att den kunde springa iväg. Hon kände hur det lyckades och alla såg med förundran hur det spratt till i ankan. Den flydde dock inte som hon väntat sig utan hoppade rakt in i elden.

 I en sekund lades hela rummet i totalt mörker och ett vrål steg från andra sidan. Sedan kom ljuset tillbaka och elden flammade mer fyrdubbel styrka. Hrafdýr började kackla av skratt.

 "Det var precis det här vi ville uppnå, träskalle! Men våra klantarsel till jägare hade ihjäl ankan innan de kom hit med den, så vår ritual fungerade inte. Tack så mycket, nu har våra planer gått i lås och era öden är beseglade. Nu är jag en hjälte medan ni har dömt norden till undergång!"

 "Du skall inte lyckas, din smutsiga bov!" utropade Nafmenlos. "Vilma, släck elden. Vi andra tar hand om skurken!"

 Hrafdýr skrattade igen och tillsammans med de fem vakterna och dvärgen rusade han fram mot hjältarna och Nafmenlos. Tre av vakterna gick på Nisse med sina skuggdolkar, men de var utan effekt. Nisse log och brände två av dem med sina bara händer. Alla var upptagna med varsin vakt och Skroger slogs mot dvärgen, sida vid sida med Nafmenlos när Hrafdyr fnissade: "Norden skall BRINNA! Ur vägen!"

 Svartbälte började springa mot den enda utgången, rakt mot Niramir. Nafmenlos rörde sig för att ställa sig i vägen, Hrafdýr högg honom med ormlik smidighet i sidan med en dolk. Niramir tänkte inte låta honom komma undan utan ställde sig redo med sin piska. När han var nästan framme log Hrafdýr, tog ett jätteskutt och snurrade runt uppe i luften, landade med fötterna på Niramirs axlar, skjöt ifrån så att han fick fart mot utgången och puttade omkull Niramir. Omtöcknad såg skuggkasterskan sin fiende springa mot utgången, och hon satte efter. Skroger vände sig om för att sätta efter Hrafdýr, men dvärgen slog honom hårt i ryggen med sin hammare. "Efter honom!" skrek Nafmenlos, och Niramir sprang.

Mina kära, trogna läsare!

 Jag älskar er, tro inte annat! Jag är medveten om min tystnad mitt i säsongen av Henning. Jag är bara för trött, jag orkar inte fortsätta på den just nu. Jag är sjuk och trött, jag kan liksom inte tvinga mig att fortsätta skriva. Ingenting blir bra just nu. Jag orkar inte anstränga mig för att göra något bra och jag känner inte för att göra något dåligt heller. Så jag tar en plötslig och oplanerad paus på obestämd tid.

 Och jag är medveten om att mitt skrivande om rollspelet fullständigt uteblivit sedan jag började med Henning. Jag orkar inte med det heller. Jag låser in mig en stund i irrationalitet, men förr eller senare kommer jag återvända. Jag behöver bara... gnägga en tid.

 Puss på er alla, troligheten att jag skriver den närmaste tiden är liten, men den finns. Tills vidare, ha ett bra liv och gör ingenting som ni ångrar efteråt!

En vecka senare, efter att äntligen ha kommit igenom den stora, mörka skogen hade de anlänt till den lilla byn Bäcka-Hoby. Till allas förtjusning och under många nyfikna blickar hade de börjat sätta upp det stora tältet. I skymningen stod allting klart och kön ringlade lång. Henning och Angelica stod bakom en tältflik och väntade på sin entré. Efter ett kort inledningstal av Knorre skulle de rusa in och spela upp cirkusens öppningsnummer. De hade redan laddat och var redo att löpa med kniven i munnen när de hörde Knorre börja prata där ute.

 "Ärade medborgare i den lilla byn Bäcka-Hoby! Jag är Olle Utter och ikväll ska vi för första gången uppföra den cirkus som vi så länge tränat på, så ni ska känna er hedrade. Uruppförandet av Ankmossens cirkus är vad ni är på väg att bevittna. Håll någon hårt i handen och stirra er blinda på den exklusivitet som ni snart kommer få skåda. Först ut ikväll är ankartisterna Andrea och Hubert Dolknäbb med sin dödligt vassa hinderbana. Ge dem en stor applåd: Andrea och Hubert!"

 Henning (alias Hubert) smekte den vassa klingan med tungan. Spetsen var kall och skarp, och varmt blod fyllde hans mun. Smaken lugnade honom. Han och Angelica nickade samfält och rusade in i manegen till åskådarnas stigande jubel. De hade övat den här banan hundratals gånger och visste precis vad de skulle göra. Det började med att de sprang i full fart och hoppade genom varsin ring av eld. Henning lät dolken glida ut ur munnen som planerat och lät Angelica kasta upp den framför sig samtidigt som de båda hoppade igenom en brinnande ring. De landade samtidigt på andra sidan. Angelica fångade dolken i munnen och vände sig mot Henning som springande tog den ifrån henne och rusade mot nästa hinder. De sprang uppför varsin gungbräda och sedan ner igen.

 När de kom ner tog de båda dolken i munnen igen och sprang mot en hög med stockar som de sedan skulle hoppa ner för. Henning höll det kalla och släta stålet borta från tungan när de sprang. De landade med två dunsar, Henning lite före Angelica. Han hade lärt sig hur han skulle landa för att inte skära sig, och det gick bra även den här gången. De sprang mot en enbuske som de tagit med sig från skogen och hoppade rakt genom de taggiga grenarna.

 När de närmade sig det sista hindret, trädet med linan, blev det alldeles knäpptyst i hela cirkusen. Angelica och Henning klättrade upp för de kala grenarna med dolken mellan sig i näbbarna. Två linor spände mellan detta träd och nästa, tillräckligt nära för att de skulle kunna ha dolken mellan sig. Samövade och sansade tog de långsamt ett steg i taget över den hårt spända linan. Inte en enda gång vacklade de och stadiga på foten men med skakig puls nådde de äntligen trädet på andra sidan. Där väntade två rep som de använde sig av för att tillsammans långsamt fira sig ner med kniven i munnen. När deras fötter stötte i marken var hinderbanan över och en störtskur av applåder öste över dem.

 En stor utter log mot dem, en utter de aldrig sett innan. "Bra jobbat," log uttern med Knorres röst och de insåg det själva med en gång. Hans förklädnad var helt och hållet vattentät.

Angelica suckade och fick ett längtansfullt uttryck i ansiktet. Hennes blick blev fjärran och hennes röst nästan drömmande. "Anja... När du ser henne kommer du aldrig kunna gissa att Anna Anka var hennes mamma. Den vackraste ankan i hela Ankrike, om man vet hur skönhet skall uppskattas. Det är nästan som om hon var min egen dotter..."

 "Nog med självdyrkan mor, vem är hon?"

 Angelica tittade på honom och det drömmande uttrycket försvann. "Jag uppfostrade henne ensam och i hemlighet. Din far och jag fick inte under några omständigheter röja vårt förhållande, så medan han och Anna uppfostrade dig fick jag stå vid sidan och forma lilla Anja i ensamhet. Jag kan bara hoppas att jag lyckats med denna min uppgift..."

 "Nu glider du ifrån ämnet igen. Berätta om henne!"

 "Tvivlar du? Är du orolig?"

 "Jag måste veta mer. Varför kan du inte bara berätta?"

 "För att hon lovade Gastroknugum att hålla tyst om det," sade Knorre. "Men du kan berätta nu, Angelica."

 Hon såg ut att brottas med sig själv en stund där hon gick, sedan suckade hon ett flertal gånger innan hon tog till orda. "Anja är anställd vid hovet som tjänarinna. En uppgift som förstås är långt under hennes värdighet, om det inte vore för vad hon gör bakom fasaderna. Hon spionerar på Rågbald och vet mer om Redets hemliga lönngångar än någon annan. Hon växte upp på slottet och i det fördolda, så hon kan hela slottet utan och innan. Hon har varit där så länge att hon borde känna till Rågbalds alla vanor. Det kommer vara vår nyckel till återerövrandet av tronen.

 När hon var yngre men gammal nog att ta en tjänst ansökte hon om och fick jobbet som tjänarinna i Rågbalds hushåll. Hon är en av hans mest anförtrodda tjänare och han litar mycket på henne."

 "Men om han litar på henne, hur vet vi att vi kan göra det? Han kanske inte litar på henne utan anledning. Är det verkligen klokt av oss att lita på henne?"

 "Du har aldrig mött henne, det är därför du är orolig. Hade du känt henne så hade du vetat att du kunde lita på henne till hundra procent."

 "Men det är just det, Rågbald känner ju också det. Vem vet vilka andra som känner det också? Vem vet egentligen vems sida hon står på?"

 "Henning, hon är min dotter! Eller jag uppfostrade henne i alla fall som om hon var det. Jag har styrt henne dit jag vill ha henne. Vem kan veta mer om henne än jag? Du får lita på mig helt enkelt."

 Henning blev tyst och försjönk i tankar. Han hade väldigt svårt för att lita på folk, och det av goda anledningar. Han märkte att Knorre tittade på honom, och de utväxlade tysta blickar. Knorre log, lutade sig närmare och viskade: "Du behöver inte lita på någon. Spela ditt eget spel. Just nu behöver vi dem runt omkring oss, men om det skulle visa sig att deras lojalitet ligger annorstädes, då får vi se till att klara oss själva. Det är det hovlivet innebär. Planera i tysthet. Allt vi behöver bekymra oss om nu är cirkusen."

Träd. Träd överallt. Henning visste att det var så det skulle vara, de gick ju trots allt i en skog. Men han var inte överförtjust i träd, och det gick smärtsamt långsamt med den lilla karavan de förde med sig genom den djupa skogen. Han tyckte mycket bättre om de öppna ängarna och plaskdammarna i ankrike, när han var tvungen att korsa skogen brukade han alltid göra det i... sporrsträck. Men när man har en hel cirkus att släpa på går det mycket långsammare.

 De hade sett ut vilken väg de skulle välja. De skulle korsa fem olika byar på sin väg mot Redet, förhoppningsvis skulle det räcka för att ryktet skulle hinna sprida sig. När Eniro kommit tillbaka till mossen hade det dröjt två dagar innan de gav sig iväg och idag var resans andra dag. Alla var mycket spända på hur det skulle gå och ivriga att komma igång. Trion ankor gick i täten för cirkusen och Knorre spred glädje och uppmuntran till alla som gick i närheten. Han var den som var mest uppspelt över att få uppträda på cirkus rakt i ansiktet på Snuskfot.

 Planerna var noga genomtänkta vid det här laget. Och ganska simpla faktiskt. De skulle uppträda i fem byar, skaffa sig ett gott rykte och dra sig mot Redet för att uppträda för fisförnäma adelsankor. Ingen av dem visste hur det var ställt i ankrike, men Eniro hade sagt att de var efterlysta alla tre med ett högt pris på sina huvuden. Eftersom det var tre ankor som var efterlysta hade Knorre kommit på den geniala idén att han skulle klä ut sig till något annat. Under de två dagar som dröjt efter att Eniro kommit tillbaka hade Knorre varit ute i skogen och samlat på sig något som han vägrade berätta om. "En förklädnad" sade han bara. "En vattentät sådan, höhö."

 Henning litade på honom. Han hoppades bara att han hade anledning att göra det också. Hans far hade gjort det och Angelica verkade tycka riktigt bra om honom. Han var ganska säker på att han kunde lita på den lite smått konstiga ankan. Fast han hade gärna vetat vad han planerade. Knorre gav honom dock ett lömskt leende när han fråga och bedyrade bara att det var vattentätt.

 Henning hade inte varit i ankrike på länge och hade knappt hunnit lära känna några när han var där. De han hade stiftat bekantskap med - hans kampsportstränare och fäktningslärare - var han osäker på vilken sida de stod. De hade tjänat hans far bra och även Knorre, men det kunde vara för att de svurit att tjäna kungen. De var knappast att räkna med vid störtandet av en kung, hur korrupt han än må vara. Den enda de kunde lita på till hundra procent inne i slottet var den som Henning bara hört berättas om av Angelica. Och det var inte mycket hon berättat.

 "Angelica," sade han medan de gick. "Mamma... Berätta om Anja Anka."

Och de övade. De övade i sju dagar och sju nätter. Eller nja, de sov ju på nätterna, men i drömmarna var de kvar i sina nummer. De hade så mycket att stå i under de här dagarna att de inte hann planera något. Knorre var den som gick runt och peppade alla och gav glada kommentarer stående på huvudet. Henning och Angelica hade fullt upp med sitt kniviga nummer. De skulle tillsammans springa en hinderbana med en kniv i munnen. Det skulle gå så snabbt som möjligt utan att de skar sig. I början använde de en vanlig pinne, men efter fem dagar ansåg de sig så duktiga på det de gjorde att de bytte till Angelicas dolk.

 Alla djuren (både det tjugotal som beslutat sig för att hjälpa till med cirkusen, och alla de andra i mossen) tittade storögt på medan de rusade över stockar och genom buskar. Det otäckaste var nog när de klättrade upp i ett träd tillsammans och sedan gick på lina till ett annat träd. Där höll nästan samtliga djur någon annan i handen.

 Hur som helst, efter sju dagar och sju nätter återvände Eniro på snabba, tunga vingar. "Har du tagit några flygfoton över situationen nu?" undrade den alltid lika muntre Knorre.

 "De har vakter överallt. Alla letar efter Henning. Det är för riskabelt. Vi kommer bli upptäckta direkt."

 Ugglan pratade i korta, flämtande meningar. Hon hade flugit hårt, i sporrsträck om hon hade varit en häst. Hon dröp av svett.

 "Har du flugit i sporrsträck?" frågade Angelica med ett skevt leende.

 "VA?! En Porrfläck?! var då?!"

 "Hihi, så som du löddrar av ansträngningen borde du ta och tvätta öronen lite med löddret," sade Knorre. "Vad Angelica här försökte säga är att hon liknade dig vid en häst som rider i sporrsträck."

 Eniro tittade surmulet och utmattat på dem. "Nåja, jag kan berätta senare i detalj. Först måste jag vila mig och tvätta mig. Fortsätt öva ni."

 Ugglan flög iväg bort till sitt bo. Henning, Angelica och Knorre såg allvarligt på varandra i tre sekunder. Sedan brast de alla ut i ett gapskratt.

Djuren började uppträda och göra en massa konster. De var mycket akrobatiska och duktiga på det de gjorde, och Henning hade blivit imponerad om han ägnat dem någon som helst uppmärksamhet. Men hans tankar var långt borta, de hade mycket de skulle planera. Att resa in i Redet förklädda till en cirkus var ingen dum idé, men det var inte bara att gå in. Man kan inte gå in i Redet bara sådär. Speciellt som cirkus, man kom inte in och fick uppträda för de 'ärevördiga' om man inte tidigare skaffat sig ett rykte. De skulle behöva uppträda i många byar på vägen dit, och det skulle gå långsamt. Förvisso skulle det ge dem ännu mer tid att planera, men det skulle också ge dem mer tid att oroa sig. Dessutom skulle det trötta ut dem.

 Han tänkte över det flera gånger medan djuren gjorde konster runt honom till Angelicas och Knorres applåderande förtjusning. Att göra entré som cirkus var ingen dum idé. Han kom att tänka på ett gammalt talesätt som hans far lärt honom: 'ju fler blickar man har på sig, destu mer tror folk att de vet. Ju mer de tror sig veta, desto mer närsynta blir de. Låt dem tro och låt dem prata, rykten är aldrig annat än rykten.'

 De skulle gå in och placera sig själva mitt i sina fienders blickfång. På så vis skulle Rågbald äckelfossing aldrig misstänka något, ingen är väl så dum att han uppträder framför näsan på sina fiender? Knorre var inte dum han...

 "Knorre," sade Henning. "Vad har du för planer angående den här cirkusen?" Han ville försäkra sig om att de tänkte liknande.

 "Jag har i ärlighetens namn inte tänkt så mycket. Idén bara slog mig. Vi förklär oss och ställer oss så nära dem att de inte kan se helheten. De har väl ingen aning om vart du tog vägen? Jag kan slå vad om att de vänder uppochner på hela Ankrike efter dig. Ingen kan väl ana att du flytt hit och samlat ihop en skock med djur. Det är nog ingen dum plan faktiskt."

 "Nu ska vi inte planera," sade Angelica. "Nu ska vi öva. Kom Henning, vi har ett nummer att öva in!"

Henning trodde varken ögon eller öron. Han hade aldrig trott att invånarna i den här mossen skulle vilja hjälpa honom med något. Han blev riktigt rörd. Alla de församlade verkade mycket pigga på att uppträda. Han vände sig till Eniro:

 "Hur kan du veta...?"

 "Jag vet mycket. Jag känner till många platser och händelser, och jag vet att du har blivit orättvist behandlad. Vi vill hjälpa dig, Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II. Vi har fattat ett samfälligt beslut att på vad sätt det är möjligt hjälpa dig till tronen. Alla är väl införstådda med vad det kan innebära. Vi som har samlats här är redo att trotsa de farorna för att hjälpa dig bli kung!"

 Hennings ögon var nästan fyllda av tårar. Angelica log mot honom. "Då kanske du inte behöver äta knivar då. Det är ganska skönt att slippa. Här finns gott om folk som kan utföra cirkuskonster medan vi är iväg i slottet och utför våra affärer."

 "Vi är mycket glada och tacksamma för er hjälp, kära djur, men vi måste ändå ha ett intagningsprov. Vi måste hålla hög standard på cirkusen för att få uppträda inne i Redet. Annars kommer det om inte annat verka underligt. Vad kan ni göra?"

 "Ni får några dagar på er att öva," sade Eniro. "Jag kommer flyga iväg för att kontrollera läget och ta några flygfoton över situationen. Vi vill ju inte stövla rakt in i en fälla. Jag blir borta några dagar, under tiden kan ni ha audition, intagningsprov och allt vad det heter. För att inte tala om att öva. Om jag inte behövs till något annat nu så flyger jag iväg med all hast."

 "Tack Eniro," sade Henning. "Utmärkt. Hur länge behöver vi vänta på dig?"

 "Det är inte frågan om att vänta, det är frågan om att öva. Om något så tror jag att jag är tillbaka innan ni tränat färdigt. Förvisso är det begåvade djur ni har att göra med, men för att få det att se bra och naturligt ut krävs tid och övning. Det får ta den tid det behöver, jag är borta i någon vecka."

 "Lycklig flygtur då. Du vet vad du ska kika efter?"

 "Jag vet," sade Eniro och lyfte.

 Alla stod och tittade på varandra. "så..." sade Henning dröjande. "Vad har ni att visa upp?"