Mossen var full av liv och rörelse. En massa tid hade gått sedan de tre ankorna kommit till mossen, och dess färg hade börjat skifta från grön till sommarens gula. Det var en mycket vacker och livlig tid, gult markerade sommar och glädje. En glädje som snart skulle få invånarna att fylla mossen med nytt liv.

 Men för de tre ankorna som bodde i mossen var det aldrig någon tanke på att skapa avkommor. De hade ägnat de senaste två månaderna åt att planera hur de skulle avsätta Anna Ankas korrupta avkomma från tronen och återta den för Hennings räkning. De hade avrättat nationalfnasket, men nu återstod den svåra uppgiften: att infiltrera borgen Redet, få bort Rågbald Snuskfot och sätta Henning den Rättfärdige på tronen. Medan de planerat och funderat hade de börjat bygga upp en egen liten bas i mossen, till alla andra invånares förvåning.

 De hade övervägt olika planer för sitt mål. Antingen kunde de maskera sig, gå rakt in i redet och avrätta Rågbald med vapen, eller så kunde de smyga sig in, ta tjänst som kockar och förgifta hans mat så som Anna Anka förgiftat Hennings far Gastroknugum I Maximus. Han hade varit en mycket mäktig anka, men hans aptit på både mat och kvinnor hade störtat honom i fördärvet. Lyckligtvis hade Hennings mor Angelica lagt honom i Annas rede, för Anna hade varit den riktiga drottningen, så hon hade tvingat Anna att uppfostra en bastard medan Angelica lade beslag på Annas unge. Det hade varit mycket omtumlande för Henning att få reda på hur släktskapet förhöll sig. Anna hade varit ett nationalfnask och legat med halva riket (den halvan som var av manligt kön), så att avgöra vem som var fadern hade varit svårt eller rentav omöjligt. I princip alla visste att Anna var otrogen och bara ute efter makt. Det hade därför kommit som en chock när han fått reda på att det inte var pappan som var oklar, utan mamman. Angelica kunde i alla fall bedyra att han var Gastroknugums och hennes. I hela sitt liv hade han undrat vem som egentligen var hans far, så hade det visat sig att det inte var fadern han borde tvivla på utan modern.

 Och Anna hade nästan tvingat ihop honom och Angelica i sängen. Henning ryste vid tanken. Nog med historia nu, det är dags att återvända till verkligheten...

Idag sätter jag igång med sagan om Henning igen! Varesig ni har längtat, fruktat eller dreglat efter det här tillfället så är han nu snart tillbaka! Men jag är inte färdig med rollspelet än, så för en tid kommer jag köra de två grejerna parallellt. Det är därför mitt tips till er, kära läsare, att ni läser sakerna på kategorisidorna istället för på bloggens huvudsida. Detta för att saker och ting inte ska varvas och ni ska slippa läsa bli avbrutna i er läsning om Henning för att plötsligt kastas direkt tillbaka till rollspelsvärlden. Jag har ordnat kategorierna lämpligt, så att det går att kolla in saker på dem. Jag rekommenderar er detta.

Puzz och Kramiz mina kära läsare, nu är snart Henning tillbaka!

Och nej, det är inget aprilskämt. Jag menar det, trots att det är första april idag. Jag lovade mig själv att sätta igång med sagan igen när nästa månad tog sin början. Att det råkar vara april är inte mitt fel. Ni får helt enkelt tro mig. Puss puss!!

Ljuset återvände till rummet. Framför dem stod en varelse som inte var helt olik en älva. Den var vit som snö och genomskinlig, och kunde mycket väl ha varit en älvaskugga om inte för att den var mycket längre än en älva. Och hade en anknäbb.

 "Följ med oss, Nisse, och hjälp oss att förgöra ljusets fiender!"

 Nisse nickar och Nafmenlos (hjältarna kallar honom i tysthet för Naffe), Vilma, Nisse och våra hjältar beger sig ut på gatorna. Inne bland gränderna stannar Naffe plötsligt och vänder sig mot Vratyas:

 "Var sade du att de hade sitt tillhåll?"

 "I en frusen källare under templet till ingen gud. Ett otäckt ställe om du frågar mig."

 "Låter trovärdigt. Låt oss gå dit genast!"

 De sätter av i trav längs de frusna gränderna och kommer snart fram till templet. Det är ganska mycket folk på torget men inte alla ser dem gå in. De smiter snabbt in genom portarna (som fortfarande öppnas utåt) och kommer in i ett öde tempel, så när som på två vakter borta vid trappan ner. De tittar skräckslaget på sina fiender och gör sig redo. Nisse fyrar av ett brett leende och glider fram till dem genom rummet. De hinner inte ens byta från kortsvärd till skuggknivar innan Nisse är färdig med dem.

 De andra går fram och ner för trappan. Återigen kommer känslan av djupfrysning över dem, och känslan av att gå under enorma mängder fruset vatten. I vad som känns som minst en kvart går de stadigt neråt, de går långsamt för att inte halka på trappstegen av uthuggen is. Plötsligt får Skroger en tanke, vilket inte sker särskilt ofta, och han yttrar den genast: "Kan man peta på Nisse?"

 Nafmenlos nästan snubblar till och drar sin piska. Han är tydligen också nervös. Så ler han ett översittarleende och tittar ner på Skroger. "Du vill inte pröva."

 De fortsätter i tystnad ner genom den frusna gången. När de börjar se ljuset i tunnelns slut hör de också ett bekant ljud. Ett mässande. Fruktande vad som kan vara i görningen rusar de ner i rummet...!