Djuren började uppträda och göra en massa konster. De var mycket akrobatiska och duktiga på det de gjorde, och Henning hade blivit imponerad om han ägnat dem någon som helst uppmärksamhet. Men hans tankar var långt borta, de hade mycket de skulle planera. Att resa in i Redet förklädda till en cirkus var ingen dum idé, men det var inte bara att gå in. Man kan inte gå in i Redet bara sådär. Speciellt som cirkus, man kom inte in och fick uppträda för de 'ärevördiga' om man inte tidigare skaffat sig ett rykte. De skulle behöva uppträda i många byar på vägen dit, och det skulle gå långsamt. Förvisso skulle det ge dem ännu mer tid att planera, men det skulle också ge dem mer tid att oroa sig. Dessutom skulle det trötta ut dem.

 Han tänkte över det flera gånger medan djuren gjorde konster runt honom till Angelicas och Knorres applåderande förtjusning. Att göra entré som cirkus var ingen dum idé. Han kom att tänka på ett gammalt talesätt som hans far lärt honom: 'ju fler blickar man har på sig, destu mer tror folk att de vet. Ju mer de tror sig veta, desto mer närsynta blir de. Låt dem tro och låt dem prata, rykten är aldrig annat än rykten.'

 De skulle gå in och placera sig själva mitt i sina fienders blickfång. På så vis skulle Rågbald äckelfossing aldrig misstänka något, ingen är väl så dum att han uppträder framför näsan på sina fiender? Knorre var inte dum han...

 "Knorre," sade Henning. "Vad har du för planer angående den här cirkusen?" Han ville försäkra sig om att de tänkte liknande.

 "Jag har i ärlighetens namn inte tänkt så mycket. Idén bara slog mig. Vi förklär oss och ställer oss så nära dem att de inte kan se helheten. De har väl ingen aning om vart du tog vägen? Jag kan slå vad om att de vänder uppochner på hela Ankrike efter dig. Ingen kan väl ana att du flytt hit och samlat ihop en skock med djur. Det är nog ingen dum plan faktiskt."

 "Nu ska vi inte planera," sade Angelica. "Nu ska vi öva. Kom Henning, vi har ett nummer att öva in!"