En vecka senare, efter att äntligen ha kommit igenom den stora, mörka skogen hade de anlänt till den lilla byn Bäcka-Hoby. Till allas förtjusning och under många nyfikna blickar hade de börjat sätta upp det stora tältet. I skymningen stod allting klart och kön ringlade lång. Henning och Angelica stod bakom en tältflik och väntade på sin entré. Efter ett kort inledningstal av Knorre skulle de rusa in och spela upp cirkusens öppningsnummer. De hade redan laddat och var redo att löpa med kniven i munnen när de hörde Knorre börja prata där ute.

 "Ärade medborgare i den lilla byn Bäcka-Hoby! Jag är Olle Utter och ikväll ska vi för första gången uppföra den cirkus som vi så länge tränat på, så ni ska känna er hedrade. Uruppförandet av Ankmossens cirkus är vad ni är på väg att bevittna. Håll någon hårt i handen och stirra er blinda på den exklusivitet som ni snart kommer få skåda. Först ut ikväll är ankartisterna Andrea och Hubert Dolknäbb med sin dödligt vassa hinderbana. Ge dem en stor applåd: Andrea och Hubert!"

 Henning (alias Hubert) smekte den vassa klingan med tungan. Spetsen var kall och skarp, och varmt blod fyllde hans mun. Smaken lugnade honom. Han och Angelica nickade samfält och rusade in i manegen till åskådarnas stigande jubel. De hade övat den här banan hundratals gånger och visste precis vad de skulle göra. Det började med att de sprang i full fart och hoppade genom varsin ring av eld. Henning lät dolken glida ut ur munnen som planerat och lät Angelica kasta upp den framför sig samtidigt som de båda hoppade igenom en brinnande ring. De landade samtidigt på andra sidan. Angelica fångade dolken i munnen och vände sig mot Henning som springande tog den ifrån henne och rusade mot nästa hinder. De sprang uppför varsin gungbräda och sedan ner igen.

 När de kom ner tog de båda dolken i munnen igen och sprang mot en hög med stockar som de sedan skulle hoppa ner för. Henning höll det kalla och släta stålet borta från tungan när de sprang. De landade med två dunsar, Henning lite före Angelica. Han hade lärt sig hur han skulle landa för att inte skära sig, och det gick bra även den här gången. De sprang mot en enbuske som de tagit med sig från skogen och hoppade rakt genom de taggiga grenarna.

 När de närmade sig det sista hindret, trädet med linan, blev det alldeles knäpptyst i hela cirkusen. Angelica och Henning klättrade upp för de kala grenarna med dolken mellan sig i näbbarna. Två linor spände mellan detta träd och nästa, tillräckligt nära för att de skulle kunna ha dolken mellan sig. Samövade och sansade tog de långsamt ett steg i taget över den hårt spända linan. Inte en enda gång vacklade de och stadiga på foten men med skakig puls nådde de äntligen trädet på andra sidan. Där väntade två rep som de använde sig av för att tillsammans långsamt fira sig ner med kniven i munnen. När deras fötter stötte i marken var hinderbanan över och en störtskur av applåder öste över dem.

 En stor utter log mot dem, en utter de aldrig sett innan. "Bra jobbat," log uttern med Knorres röst och de insåg det själva med en gång. Hans förklädnad var helt och hållet vattentät.