Henning och Angelica: "... En cirkus!?" Båda blev alldeles paffa. Det hade de inte väntat sig ens från Knorre Anka.

 "Ja," sade Knorre och sträckt stolt på sig. "En cirkus. Kan ni någonting häftigt? Själv kan jag vissla..."

 "Vissla? Som cirkuskonst? Det duger väl ingenting till?"

 "Jag må vara man," svarade Knorre förnärmat, "men jag KAN göra mer än en sak samtidigt! Om ni låtit mig prata klart hade jag berättat för er, nu får jag väl demonstrera istället."

 Rätt upp och ner på marken ställde han sig på huvudet och började vissla. Med blodet forsande ner i huvudet visslade han på en glad melodi som hette 'rött nylle, brandgul näbb.' Henning kunde inte hålla sig för skratt. Framför honom stod hans faders mest betrodde man på huvudet och visslade en barnvisa med benen viftande i vädret. Det var så lustigt, så komiskt, att Henning skrattade så att han trillade omkull. Angelica verkade reagera ungefär likadant.

 Knorre log mot dem: "Jag har fler konster," sade han och började picka med näbben i marken. "Nej snälla sluta!" skrek Henning, som var högst förvånad över att han lyckats få fram denna långa fras mellan allt skratt. Knorre såg förnärmad ut.

 "Vad kan ni själva göra då?"

 "Jag kan det här!" sade Angelica och rotade ur redet fram en av sina dolkar som hon kastade rakt upp i luften. När den kom ner fångade hon den i näbben och den såg ut att börja sprattla som en fisk. Henning applåderade förtjust, men Knorre såg sur ut. "Det där kan gå illa. Dessutom kanske vi inte borde skylta med vår förmåga att använda vapen."

 "Jag kan mer än så," sade Angelica. "Men vad kan du göra Henning?"

 Henning funderade en liten stund. "Jag kan... öh... Jag kan..."

 "Du är son till Gastroknugum!" sade Angelica. "Och till mig. Kan du inte äta fort?"

 "Äta? Hur kul är det på en skala?"

 "Inte mat dummer. Du ska äta knivar!"