"ÄTA KNIVAR!?!?"

 "Det är inte så farligt som det låter. Och tro det eller ej, det är bra för magen. Det är ju ändå bara på låtsas vet du."

 "På låtsas? Anar du hur verkligt det känns att ÄTA en KNIV? Det är mer än en kittlande känsla i magen kan jag tala om för dig."

 "Det låter ju som om du har egna erfarenheter?"

 "Min far brukade äta en liten kniv till efterrätt varje dag. Jag försökte också göra det en gång, vilket slutade med att de fick operera mig medan Kung Gastroknugum stod och gapskrattade. Det var inte lika roligt för mig..."

 Angelica skrattade. "Så du ÅT kniven? Din dummer! Man ska ju inte ÄTA UPP kniven! Man ska ju bara..."

 "Om man inte ska äta den, hur fan ska man då kunna äta den!?"

 "Jag tänkte förklara det när du avbröt mig, min otålige son. Man gör så här."

 Hon synade dolken hon nyss haft i näbben. "Den här är kanske lite för lång, de ska bara var hälften så långa. Men den får duga." Hon förde den mot munnen.

 "Vänta!" ropade Knorre. De väntade.

 "De tycker alltid det är roligt med romantik. Ni kan göra det där tillsammans vet jag! Ha Angelicas dolk i munnen båda två och samtidigt springa en hinderbana! Det vore ett äkta shownummer. Men se er omkring, jag tror inte vi behöver vara artisterna som utför mer än de andra."

 Henning och Angelica såg sig omkring. En stor skara djur från mossen hade samlats och tittade på. De verkade undra vad de tosiga ankorna höll på med. Henning kände ett stort leende sprida sig i hela ansiktet. Knorre var ett geni!

 "Ädla djur och invånare i mossen!" sade Henning. "Ett mycket varmt och gott mottagande har vi fått här, trots att ni vet så lite om oss! Det är dags att vi betalar tillbaka vad vi är skyldiga er och berättar vilka vi är och vad vi gör här!"

 "Det vet de redan," sade en stor uggla som satt uppflugen i ett träd. Eniro.

 "Så du har berättat för dem?"

 "Jag har berättat allt. Vi tycker förstås att det är sorgligt att du ska ge dig av, men det vore bra för oss om vi kände den som sitter på anktronen. Vi hjälper er om ni lovar att ge oss privilegier när du väl är kung igen. Kan du lova detta, Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II? Om du kan lova det, då lovar vi att hjälpa dig."

 Henning blev rörd. Alla djuren ville hjälpa honom... "Jag lovar!" sade han glatt. "Ni kommer bli rikligt belönade när jag sitter på tronen. Jag hade tänkt belöna er bara för ert vänliga mottagande, men att ni skulle vilja hjälpa mig gick över alla mina förhoppningar. Nu är bara frågan: Kan ni tänka er att ställa upp i en cirkus och utföra konster framför snobbiga och högfärdiga ankor?"

 Svaret var samfälligt från de närvarande: "JA!"