Träd. Träd överallt. Henning visste att det var så det skulle vara, de gick ju trots allt i en skog. Men han var inte överförtjust i träd, och det gick smärtsamt långsamt med den lilla karavan de förde med sig genom den djupa skogen. Han tyckte mycket bättre om de öppna ängarna och plaskdammarna i ankrike, när han var tvungen att korsa skogen brukade han alltid göra det i... sporrsträck. Men när man har en hel cirkus att släpa på går det mycket långsammare.

 De hade sett ut vilken väg de skulle välja. De skulle korsa fem olika byar på sin väg mot Redet, förhoppningsvis skulle det räcka för att ryktet skulle hinna sprida sig. När Eniro kommit tillbaka till mossen hade det dröjt två dagar innan de gav sig iväg och idag var resans andra dag. Alla var mycket spända på hur det skulle gå och ivriga att komma igång. Trion ankor gick i täten för cirkusen och Knorre spred glädje och uppmuntran till alla som gick i närheten. Han var den som var mest uppspelt över att få uppträda på cirkus rakt i ansiktet på Snuskfot.

 Planerna var noga genomtänkta vid det här laget. Och ganska simpla faktiskt. De skulle uppträda i fem byar, skaffa sig ett gott rykte och dra sig mot Redet för att uppträda för fisförnäma adelsankor. Ingen av dem visste hur det var ställt i ankrike, men Eniro hade sagt att de var efterlysta alla tre med ett högt pris på sina huvuden. Eftersom det var tre ankor som var efterlysta hade Knorre kommit på den geniala idén att han skulle klä ut sig till något annat. Under de två dagar som dröjt efter att Eniro kommit tillbaka hade Knorre varit ute i skogen och samlat på sig något som han vägrade berätta om. "En förklädnad" sade han bara. "En vattentät sådan, höhö."

 Henning litade på honom. Han hoppades bara att han hade anledning att göra det också. Hans far hade gjort det och Angelica verkade tycka riktigt bra om honom. Han var ganska säker på att han kunde lita på den lite smått konstiga ankan. Fast han hade gärna vetat vad han planerade. Knorre gav honom dock ett lömskt leende när han fråga och bedyrade bara att det var vattentätt.

 Henning hade inte varit i ankrike på länge och hade knappt hunnit lära känna några när han var där. De han hade stiftat bekantskap med - hans kampsportstränare och fäktningslärare - var han osäker på vilken sida de stod. De hade tjänat hans far bra och även Knorre, men det kunde vara för att de svurit att tjäna kungen. De var knappast att räkna med vid störtandet av en kung, hur korrupt han än må vara. Den enda de kunde lita på till hundra procent inne i slottet var den som Henning bara hört berättas om av Angelica. Och det var inte mycket hon berättat.

 "Angelica," sade han medan de gick. "Mamma... Berätta om Anja Anka."