Tjohi! Herr Jobbcoach hade en massa intressanta idéer som vi diskuterat idag. Idéer som resluterat i ett nyväckt hopp om att jag kanske kommer få ett arbete snart. Min vänliga jobbcoach föreslog en massa olika grejer efter att vi pratat om mina intressen, och en del av det lät riktigt intressant. Varför inte jobba på stena line en tid t.ex? hade nog varit intressant och det skulle visst ge mig en hel del erfarenhet som var ganska lätt att relatera till reseledaryrket som jag vill satsa på ett tag framöver.Jag fick många positiva känslor när vi diskuterade min framtid :)

Positivt får nog också sägas att gårdagens träningspass var också. Förvisso inte bra som jag hoppats på eller så bra som det borde varit med tanke på att jag tränat förhållandevis bra i höst, men det gick ändå inte dåligt. Det är MYCKET skönare och roligare att springa tillsammans med andra än att ge sig ut och tugga dryga långpass i sin ensamhet. Jag tror nog att jag trots allt är på uppgång nu efter det senaste halvårets berg- och dalbana och perioden dessförinnan av seghet och mörka träsk. Kanske är jag nu på väg åt rät håll igen. Det vore gött om vissa saker kunde börja gå som jag behagar i mitt liv snart. Jag fick i alla fall en del energi idag när vi hoppfullt diskuterade jobbsökande. Det verkar som att det börjar bli dags för mig att ta tag i mitt liv med det fasta grepp som jag ännu inte använt mer än vid ett ytterst fåtal tillfällen. jag ser fram emot att få börja använda mina styrkor snart!

Puss på er allihopa föresten, det var längesedan ni goa läsare belönades med något sådant :) det tycker jag att ni kan ha förtjänat.

Nu lever jag igen! Föreställningen gick ganska bra tror jag. Men jag dog lite på riktigt efter jag hade gjort det i pjäsen. Precis som efter föreställningen i våras var jag jättetrött efteråt. Det är inte förrän nu, efter ett träningspass, som jag känner mig något så när levande igen.

Allting blev filmat som jag hoppats, men jag har inte sett filmen ännu. Det är med spänning jag ser fram emot att få se från åskådarperspektiv vad jag åstadkommit. Jag tyckte personligen det kändes som att det gick lite bättre i våras. Riktigt alla saftiga rim kom tyvärr inte med. Men på det hela taget blev det nog bra. Man kan inte klaga på annat än sina egna insatser, och de är jag nöjd med. Så för min del var det en bra föreställning.

Nu är det bestämt. Jag kommer dö. Klockan 18.40 på lördag kväll kommer en förhoppningsvis stor publik få se en spektakulär scen där jag drar mitt sista andetag och faller död till golvet. Dramatiskt. Enigmatiskt. Inför stor och förfärad publik. Precis som jag alltid önskat det. Slutspelsskägget växer ännu och om 52 timmar kommer jag för första gången i mitt liv att dö.

 Men det blir inte sista gången. Jag pratar förstås om vår efterlängtade pjäs, Mordet på Karön! :P Blev ni oroliga? :D Jag får medge att tanken lockat ett flertal gånger, men ni har inget att frukta: Jag kommer tillbaka igen. Och eftersom jag inte är någon helig och allsmäktig person som Jesus så behöver det inte dröja tre dagar innan jag återuppstår. För mig kommer det bara ta en timme.

 Om en timme från denna stund kommer vi öva på teatern för sista gången innan premiärdagen. Jag har inte hört mina medspelare i pjäsen på två veckor, så jag får medge att jag inte vet hur de låter. Men förhoppningsvis har de övat in det ordentligt. De skulle inte behöva manuset idag sade de i alla fall. Sist vi träffades övade vi bara in replikerna. Idag, då jävlar, nu ska vi spela teater på allvar!

I över ett år nu har jag varit arbetslös. I över fem år har jag haft borrelia. I våras konstaterades efter så lång tid att jag bar på den fästingburna sjukdomen. I alla dessa år har jag känt mig trött och sjuk på ett sätt som inte går att sätta fingret på. Så har jag haft det i en fjärdedel av mitt levda liv, och jag kan inte riktigt minnas hur det känns att vara riktigt frisk, riktigt glad och ha all den energi som hör ungdomen till. Den har gått mig förlorad, och jag har gått och undrat vad det är för fel på mig. Läkarna hittade ju aldrig någonting relevant, så man började ju tro att man var sjuk i huvudet eller nånting.

 Nu vet jag att det inte är så, jag vet att jag har ett sunt psyke, kanske sundare än somliga andras. Men jag är inte helt frisk ännu, det märks i allt jag gör. Ibland kan jag känna mig frisk på ytan, men så fort jag anstränger mig så börjar jag må illa eller blir trött. Det är förstås bättre nu efter den första medicinkuren i våras, men symptomen kvarstår. Jag klarar mer, men jag klarar inte mycket och jag får kämpa hårt för att klara det jag klarar.

 Men nu i höst har jag märkt någonting som inte varit där tidigare. Som en urkramad men fortfarande lite fuktig  tvättsvamp känner jag mig. Jag orkar och vill inte kämpa längre, kämparglöden har nästan slocknat. I våras spelade vi innebandy i klubben och redan då var jag lite slö och såg ingen större mening i att anstränga mig. Nu har innebandyn dragit igång igen och jag har spelat två tillfällen, men jag är mycket mindre taggad nu än jag varit tidigare. Slö och trött har jag blivit. Jag vet att jag måste kämpa, men jag finner ingen lust eller motivation när jag väl står i dess ansikte. Tankarna är lite i stil med: 'varför kämpa när det är mycket lättare att bara lägga dig och sova?' Fast sova tänker jag inte göra, jag är ingen sömnmissbrukare. Men jag har haft svårt att motivera mig till att kämpa på sistone. Och jag tror att jag vet varför.

 Som jag sade innan, jag har varit arbetslös i snart ett år. Inte gjort någonting vettigt, och sakta men säkert började den livsstilen sjunka in och slå rot. Den har fått mig att i stort sätt sluta kämpa och sluta göra saker. Arbetslösheten har tagit död på min lust att göra saker. Samtidigt säger en annan röst i mig, den vettiga, att jag måste börja arbeta och fördriva tiden med vettiga ting. Detta är ett faktum vars sanningshalt jag är medveten om, och jag håller med till 100%: Jag måste börja kämpa och jobba. Men jag hittar inget jobb. Dagarna går och jag får inga jakande svar. Energin läcker ut ännu mer än tidigare. Och det här drabbar nästan allt.

Men igår kväll kröp en ny sanning fram. I orkestern hade vi den sista repetitionen för musiker innan uppsättningen av teaterkonserten på lördag, och då tände jag til ordentligt. Jag har själv skrivit pjäsen och är engagerad i att göra den så bra som möjligt. Min energi och lust blixtrade äntligen till, nu när den stora dagen börjar närma sig. Det här tycker jag är roligt, och då lyste jag plötsligt upp. Och det gick upp för mig hur det egentligen ligger till. Jag kan nu skilja på vad som är symptom från borrelian och vad som är resultat av min arbetslöshetsapati. Det finns krafter inom mig, men båda de nämnda problemen gör att jag av någon anledning känner mig motvillig att sträcka mig efter dem.

 För en vecka sedan var jag och sex andra ungdomar ledare på ett läger. Det var jätteroligt! Men då märkte jag tydligt vilken roll jag har och hur energin inom mig beter sig. Jag var den lugna och samlade men ändå bestämda ledaren. Det finns kraft inom mig, märkte jag då, som jag kan tillgå om jag skulle behöva den, och jag fick en bild av den. Min kraft är en hoprullad taggtråd.

Som en tvättsvamp som är i det närmaste urkramad känner jag mig oftast, men det är en svamp som bara kan doppas i vatten så blir den drypande våt igen. Den kramas dock snabbt ur när det nya vattnet fyllts på. Jag är också som en hoprullad taggtråd. Det finns kraft och taggar, men allt är ihoprullat och jag finner så fruktansvärt sällan motivationen att rulla upp den här rullen. Taggtråden ligger nästan bortglömd ute i ladan, det är tvättsvampen som jag använder oftast. Jag har slutat vända taggarna inåt, men jag vänder de inte heller utåt. Jag har blivit utaggad som en tvättsvamp och har rullat ihop taggtråden. Jag måste hitta orken och lusten att nysta upp den här tråden igen.

pläp

bajs

tvättsvamp