I över ett år nu har jag varit arbetslös. I över fem år har jag haft borrelia. I våras konstaterades efter så lång tid att jag bar på den fästingburna sjukdomen. I alla dessa år har jag känt mig trött och sjuk på ett sätt som inte går att sätta fingret på. Så har jag haft det i en fjärdedel av mitt levda liv, och jag kan inte riktigt minnas hur det känns att vara riktigt frisk, riktigt glad och ha all den energi som hör ungdomen till. Den har gått mig förlorad, och jag har gått och undrat vad det är för fel på mig. Läkarna hittade ju aldrig någonting relevant, så man började ju tro att man var sjuk i huvudet eller nånting.

 Nu vet jag att det inte är så, jag vet att jag har ett sunt psyke, kanske sundare än somliga andras. Men jag är inte helt frisk ännu, det märks i allt jag gör. Ibland kan jag känna mig frisk på ytan, men så fort jag anstränger mig så börjar jag må illa eller blir trött. Det är förstås bättre nu efter den första medicinkuren i våras, men symptomen kvarstår. Jag klarar mer, men jag klarar inte mycket och jag får kämpa hårt för att klara det jag klarar.

 Men nu i höst har jag märkt någonting som inte varit där tidigare. Som en urkramad men fortfarande lite fuktig  tvättsvamp känner jag mig. Jag orkar och vill inte kämpa längre, kämparglöden har nästan slocknat. I våras spelade vi innebandy i klubben och redan då var jag lite slö och såg ingen större mening i att anstränga mig. Nu har innebandyn dragit igång igen och jag har spelat två tillfällen, men jag är mycket mindre taggad nu än jag varit tidigare. Slö och trött har jag blivit. Jag vet att jag måste kämpa, men jag finner ingen lust eller motivation när jag väl står i dess ansikte. Tankarna är lite i stil med: 'varför kämpa när det är mycket lättare att bara lägga dig och sova?' Fast sova tänker jag inte göra, jag är ingen sömnmissbrukare. Men jag har haft svårt att motivera mig till att kämpa på sistone. Och jag tror att jag vet varför.

 Som jag sade innan, jag har varit arbetslös i snart ett år. Inte gjort någonting vettigt, och sakta men säkert började den livsstilen sjunka in och slå rot. Den har fått mig att i stort sätt sluta kämpa och sluta göra saker. Arbetslösheten har tagit död på min lust att göra saker. Samtidigt säger en annan röst i mig, den vettiga, att jag måste börja arbeta och fördriva tiden med vettiga ting. Detta är ett faktum vars sanningshalt jag är medveten om, och jag håller med till 100%: Jag måste börja kämpa och jobba. Men jag hittar inget jobb. Dagarna går och jag får inga jakande svar. Energin läcker ut ännu mer än tidigare. Och det här drabbar nästan allt.

Men igår kväll kröp en ny sanning fram. I orkestern hade vi den sista repetitionen för musiker innan uppsättningen av teaterkonserten på lördag, och då tände jag til ordentligt. Jag har själv skrivit pjäsen och är engagerad i att göra den så bra som möjligt. Min energi och lust blixtrade äntligen till, nu när den stora dagen börjar närma sig. Det här tycker jag är roligt, och då lyste jag plötsligt upp. Och det gick upp för mig hur det egentligen ligger till. Jag kan nu skilja på vad som är symptom från borrelian och vad som är resultat av min arbetslöshetsapati. Det finns krafter inom mig, men båda de nämnda problemen gör att jag av någon anledning känner mig motvillig att sträcka mig efter dem.

 För en vecka sedan var jag och sex andra ungdomar ledare på ett läger. Det var jätteroligt! Men då märkte jag tydligt vilken roll jag har och hur energin inom mig beter sig. Jag var den lugna och samlade men ändå bestämda ledaren. Det finns kraft inom mig, märkte jag då, som jag kan tillgå om jag skulle behöva den, och jag fick en bild av den. Min kraft är en hoprullad taggtråd.

Som en tvättsvamp som är i det närmaste urkramad känner jag mig oftast, men det är en svamp som bara kan doppas i vatten så blir den drypande våt igen. Den kramas dock snabbt ur när det nya vattnet fyllts på. Jag är också som en hoprullad taggtråd. Det finns kraft och taggar, men allt är ihoprullat och jag finner så fruktansvärt sällan motivationen att rulla upp den här rullen. Taggtråden ligger nästan bortglömd ute i ladan, det är tvättsvampen som jag använder oftast. Jag har slutat vända taggarna inåt, men jag vänder de inte heller utåt. Jag har blivit utaggad som en tvättsvamp och har rullat ihop taggtråden. Jag måste hitta orken och lusten att nysta upp den här tråden igen.