JAG VILL BÖRJA MED ATT VARNA KÄNSLIGA LÄSARE! Den här texten innehåller starka explicita element och lämpar sig inte för barn! Explicita element i djurform.

Det här är en kraftfullt förändrad version av en scen som finns i Sagan om Henning här på bloggen. Den har ingenting med den egentliga historien att göra, den är vad som kanske kunde varit. Och ett sätt att markera hur mycket mitt skrivande har utvecklats på ett och ett halvt år på Brunnsvik.

Scenen börjar när den rebelliska ankan Anna kastas in i fängelsehålan och inser att det hon inte är ensam där. Läs och njut (men försök att inte bli alltför upphetsade då det faktiskt handlar om djur).

En djup röst hördes från den inre delen av cellen: "Skrämde jag dig?"
     Det var en slö, släpig mansröst, men det var definitivt inget fjäderfä. Anna Anka höll sig blick stilla.
     Varelsen fortsatte: "Jag heter Paul, men du kan kalla mig Pelle. Jag är här för att er kung har ett uppdrag åt mig. Fast jag hade mycket hellre varit på ett ljusare och trevligare ställe än den här hålan."
     "Vad är du?" frågade Anna och kände nyfikenheten ta över oron.
     "Jag är en kanin, och jag och mina vänner är här för att kung Rågbald ville att vi skulle föröka oss. Han sade att han vill korsa sina ankor med oss ädla kaniner, och eftersom det är ett nöjsamt uppdrag så har jag inget emot det." Det lät som om han somnade mellan varje mening. "Ska vi sätta igång?"
    "Jag är inte... riktigt tänd ännu."
     "Okej, jag har hela dagen på mig. Jag trivs med ditt sällskap, det ska du veta."
     Det blev tyst en lång stund. Anna funderade febrilt över hur hon skulle kunna utnyttja den här situationen till sin fördel. Det slog henne att fångenskap sällan var en fördelaktig position. Inlåst i en kall cell med en kanin vars enda syfte verkade vara att pippa. Och prata när han fick chansen. Nu var det ju förvisso den änden av cykeln som gjorde sexuellt samröre riskfritt avseende oplanerad graviditet, men hon hade aldrig riktigt varit lagt åt det pälsklädda hållet. Fast å andra sidan var det jävligt kallt så... varför inte? Och hon hade ju hört uttrycket att "pippa som kaniner." Nu när allt kom till kritan, var hon inte egentligen ganska sugen på att pröva det legendariska tillvägagångssättet?
    "Du, Pelleponken..."
    "Mi-jao!"
    "Hur många ankor har du tagit innan mig?"
    "Om jag ska behöva räkna efter kommer jag slakna," sa kaninen med ett spår av irritation. "Är du inte redo snart?"
    Hon tänkte med ett pilskt flin på kaniners beryktade penetrationsfrekvens. Kraken kunde ju knappast vara slöare i underlivet än han var i talet och - vad det verkade - hjärnan. "Visa mig hur kaniner gör det."
    Pelle närmade sig bakifrån och Anna förberedde sig. Hon var redo för honom, oh ja! Det där med att ankor inte kan njuta av sex måste ha varit en myt, den här ankan hade aldrig haft några sådana svårigheter.
    Anna darrade inombords när hon kände kaninens tassar på sin rygg. Sekunden senare hittade han in.
    Hon väntade. Pelle rörde sig långsamt, olidligt långsamt, djupare in i henne, sedan utåt igen. Den främmande penisen var inte större än vad hon var van vid, så han kunde knappast uppleva henne som trång. Proceduren fram och tillbaka upprepades i samma enerverande låga tempo. Anna började bli frustrerad. Från Pelle hördes inte ett ljud. Han kunde lika gärna ha somnat, om det inte vore för det där nästan omärkliga juckandet, som för övrigt inte gick så långt in som hon hade önskat.
    "Så berätta!" Hon fejkade ett stön. "Hur många kaninankor har skapats?"
     "Ingen aning." Han fortsatte sitt slöa, rytmiska dunkande. Nästan livlöst. Precis tvärt emot vad hon väntat sig av en kanin. "Jag har inte sett utsidan av den här cellen sedan jag kom hit."
     "VA?! Ååh! Hur kan du finna dig i detta?!"
     "På grund av sådana som dig, min sköna." Hon kände någonting vått landa på sidan. Pälsjucket dreglade.
     "Men förstår du inte?! Han kommer hålla dig inspärrad här för resten av ditt liv, medan han dödar dina barn och lägger världen under sig! Och du hjälper honom med det!"
     "Jaja, det är inte så noga med mig. Jag tycker ju om mitt jobb." Han gäspade.
    De fortsatte en liten stund till. Anna försökte hjälpa till så gott det gick genom att trycka bakdelen mot kaninen varje gång han trängde inåt. Men till slut tröttnade ankan.
    "Öka takten," bad hon i vad hon hoppades var en sexuellt eggande viskning.
    Om någon förändring skedde var den omärklig.
    "Pelle?"
    Inget svar. Ingen reaktion. Mer dregel landade på hennes sida. Hon gick framåt för att se om kaninkraken skulle följa efter.
    Pelle dråsade omkull i en hög på golvet. Han hade somnat. Ändå rörde han sig lite. Juckrörelsen var fortfarande igång.
    Anna hymlade med ögonen. Karlar. Inte så jävla duktiga på att pippa som de vill tro. Hon gick mot celldörren och ropade.
    "Vakter! Vakter! Ta mig till en annan cell. Och en annan kanin. Den här är impotent."