"ÄTA KNIVAR!?!?"

 "Det är inte så farligt som det låter. Och tro det eller ej, det är bra för magen. Det är ju ändå bara på låtsas vet du."

 "På låtsas? Anar du hur verkligt det känns att ÄTA en KNIV? Det är mer än en kittlande känsla i magen kan jag tala om för dig."

 "Det låter ju som om du har egna erfarenheter?"

 "Min far brukade äta en liten kniv till efterrätt varje dag. Jag försökte också göra det en gång, vilket slutade med att de fick operera mig medan Kung Gastroknugum stod och gapskrattade. Det var inte lika roligt för mig..."

 Angelica skrattade. "Så du ÅT kniven? Din dummer! Man ska ju inte ÄTA UPP kniven! Man ska ju bara..."

 "Om man inte ska äta den, hur fan ska man då kunna äta den!?"

 "Jag tänkte förklara det när du avbröt mig, min otålige son. Man gör så här."

 Hon synade dolken hon nyss haft i näbben. "Den här är kanske lite för lång, de ska bara var hälften så långa. Men den får duga." Hon förde den mot munnen.

 "Vänta!" ropade Knorre. De väntade.

 "De tycker alltid det är roligt med romantik. Ni kan göra det där tillsammans vet jag! Ha Angelicas dolk i munnen båda två och samtidigt springa en hinderbana! Det vore ett äkta shownummer. Men se er omkring, jag tror inte vi behöver vara artisterna som utför mer än de andra."

 Henning och Angelica såg sig omkring. En stor skara djur från mossen hade samlats och tittade på. De verkade undra vad de tosiga ankorna höll på med. Henning kände ett stort leende sprida sig i hela ansiktet. Knorre var ett geni!

 "Ädla djur och invånare i mossen!" sade Henning. "Ett mycket varmt och gott mottagande har vi fått här, trots att ni vet så lite om oss! Det är dags att vi betalar tillbaka vad vi är skyldiga er och berättar vilka vi är och vad vi gör här!"

 "Det vet de redan," sade en stor uggla som satt uppflugen i ett träd. Eniro.

 "Så du har berättat för dem?"

 "Jag har berättat allt. Vi tycker förstås att det är sorgligt att du ska ge dig av, men det vore bra för oss om vi kände den som sitter på anktronen. Vi hjälper er om ni lovar att ge oss privilegier när du väl är kung igen. Kan du lova detta, Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II? Om du kan lova det, då lovar vi att hjälpa dig."

 Henning blev rörd. Alla djuren ville hjälpa honom... "Jag lovar!" sade han glatt. "Ni kommer bli rikligt belönade när jag sitter på tronen. Jag hade tänkt belöna er bara för ert vänliga mottagande, men att ni skulle vilja hjälpa mig gick över alla mina förhoppningar. Nu är bara frågan: Kan ni tänka er att ställa upp i en cirkus och utföra konster framför snobbiga och högfärdiga ankor?"

 Svaret var samfälligt från de närvarande: "JA!"

 Henning och Angelica: "... En cirkus!?" Båda blev alldeles paffa. Det hade de inte väntat sig ens från Knorre Anka.

 "Ja," sade Knorre och sträckt stolt på sig. "En cirkus. Kan ni någonting häftigt? Själv kan jag vissla..."

 "Vissla? Som cirkuskonst? Det duger väl ingenting till?"

 "Jag må vara man," svarade Knorre förnärmat, "men jag KAN göra mer än en sak samtidigt! Om ni låtit mig prata klart hade jag berättat för er, nu får jag väl demonstrera istället."

 Rätt upp och ner på marken ställde han sig på huvudet och började vissla. Med blodet forsande ner i huvudet visslade han på en glad melodi som hette 'rött nylle, brandgul näbb.' Henning kunde inte hålla sig för skratt. Framför honom stod hans faders mest betrodde man på huvudet och visslade en barnvisa med benen viftande i vädret. Det var så lustigt, så komiskt, att Henning skrattade så att han trillade omkull. Angelica verkade reagera ungefär likadant.

 Knorre log mot dem: "Jag har fler konster," sade han och började picka med näbben i marken. "Nej snälla sluta!" skrek Henning, som var högst förvånad över att han lyckats få fram denna långa fras mellan allt skratt. Knorre såg förnärmad ut.

 "Vad kan ni själva göra då?"

 "Jag kan det här!" sade Angelica och rotade ur redet fram en av sina dolkar som hon kastade rakt upp i luften. När den kom ner fångade hon den i näbben och den såg ut att börja sprattla som en fisk. Henning applåderade förtjust, men Knorre såg sur ut. "Det där kan gå illa. Dessutom kanske vi inte borde skylta med vår förmåga att använda vapen."

 "Jag kan mer än så," sade Angelica. "Men vad kan du göra Henning?"

 Henning funderade en liten stund. "Jag kan... öh... Jag kan..."

 "Du är son till Gastroknugum!" sade Angelica. "Och till mig. Kan du inte äta fort?"

 "Äta? Hur kul är det på en skala?"

 "Inte mat dummer. Du ska äta knivar!"

De tre ankorna Henning, Angelica och Knorre befann sig i sitt nybyggda rede och funderade över vad de kunde göra. De visste att krafter rörde på sig i ankrike, och att Rågbald Snuskfot säkert skulle hämnas sin mors död. Hela ankrike skulle hålla utkik efter dem, men de var trots allt inte utan anhängare. Angelicas dotter (hon var förvisso Gastroknugums och Annas, men Angelica hade uppfostrat henne som sin egen) hade placerat sig väl. Efter stor motvilja hade Angelica avslöjat hur väl. Hennings halvsyster, Anja Anka, hade tagit tjänst inne i själva redet. Så nära man kunde komma Snuskfot utan att det skulle verka misstänkt.

 Hon skulle komma att spela en mycket viktig roll i återtagandet av tronen, det visste de alla. Frågan var bara hur de skulle ta sig in i Redet utan att bli avslöjade.

 Detta hade de gått och funderat på i de två månader som nu gått, men hade inte kommit fram till något konkret och vettigt förslag. Redet var ointagligt och var mycket strängt kontrollerat av vakterna. Och alla visste vem Henning var och skulle hålla utkik efter honom. De måste vara försiktiga, om de röjde sig skulle allt gå åt helvete där de troligtvis skulle bli pinade med Anna Ankas närvaro i resten av evigheten.

 "Vi måste ha en bra förklädnad, så är det bara." Sade Knorre när de för åttiosjunde gången pratade om vad de kunde göra. "Något vattentätt, något som folk inte funderar över. Vet ni vad jag tänker på?"

 Henning och Angelica skakade på huvudena. Säkert bara ännu en av hans knäppa idéer.

 Knorre fortsatte stolt, som om han kommit på något riktigt bra: "Vi drar in i Redet som något som alltid välkomnas, förklädda och fina. Om vi sätter min plan i verket kommer folk titta två gånger på oss, men de kommer inte se vad som finns att se. Om vi ställer oss själva i fokus för allas blickar kommer de inte titta närmare än nödvändigt. Att vi inte kommit på det här tidigare..."

 "Kom till saken." Avbröt honom Henning och Angelica.

 Knorre fick ett surmulet uttryck i ansiktet, men så sträckte han stolt på sig igen. "Vi, mina kära vänner, ska infiltrera Redet, och med allas blickar på oss kommer ingen se vad vi gör. Jag hoppas ni kan några konster, kära vänner, ty vi skall göra entré som en cirkus!"

Mossen var full av liv och rörelse. En massa tid hade gått sedan de tre ankorna kommit till mossen, och dess färg hade börjat skifta från grön till sommarens gula. Det var en mycket vacker och livlig tid, gult markerade sommar och glädje. En glädje som snart skulle få invånarna att fylla mossen med nytt liv.

 Men för de tre ankorna som bodde i mossen var det aldrig någon tanke på att skapa avkommor. De hade ägnat de senaste två månaderna åt att planera hur de skulle avsätta Anna Ankas korrupta avkomma från tronen och återta den för Hennings räkning. De hade avrättat nationalfnasket, men nu återstod den svåra uppgiften: att infiltrera borgen Redet, få bort Rågbald Snuskfot och sätta Henning den Rättfärdige på tronen. Medan de planerat och funderat hade de börjat bygga upp en egen liten bas i mossen, till alla andra invånares förvåning.

 De hade övervägt olika planer för sitt mål. Antingen kunde de maskera sig, gå rakt in i redet och avrätta Rågbald med vapen, eller så kunde de smyga sig in, ta tjänst som kockar och förgifta hans mat så som Anna Anka förgiftat Hennings far Gastroknugum I Maximus. Han hade varit en mycket mäktig anka, men hans aptit på både mat och kvinnor hade störtat honom i fördärvet. Lyckligtvis hade Hennings mor Angelica lagt honom i Annas rede, för Anna hade varit den riktiga drottningen, så hon hade tvingat Anna att uppfostra en bastard medan Angelica lade beslag på Annas unge. Det hade varit mycket omtumlande för Henning att få reda på hur släktskapet förhöll sig. Anna hade varit ett nationalfnask och legat med halva riket (den halvan som var av manligt kön), så att avgöra vem som var fadern hade varit svårt eller rentav omöjligt. I princip alla visste att Anna var otrogen och bara ute efter makt. Det hade därför kommit som en chock när han fått reda på att det inte var pappan som var oklar, utan mamman. Angelica kunde i alla fall bedyra att han var Gastroknugums och hennes. I hela sitt liv hade han undrat vem som egentligen var hans far, så hade det visat sig att det inte var fadern han borde tvivla på utan modern.

 Och Anna hade nästan tvingat ihop honom och Angelica i sängen. Henning ryste vid tanken. Nog med historia nu, det är dags att återvända till verkligheten...

Idag sätter jag igång med sagan om Henning igen! Varesig ni har längtat, fruktat eller dreglat efter det här tillfället så är han nu snart tillbaka! Men jag är inte färdig med rollspelet än, så för en tid kommer jag köra de två grejerna parallellt. Det är därför mitt tips till er, kära läsare, att ni läser sakerna på kategorisidorna istället för på bloggens huvudsida. Detta för att saker och ting inte ska varvas och ni ska slippa läsa bli avbrutna i er läsning om Henning för att plötsligt kastas direkt tillbaka till rollspelsvärlden. Jag har ordnat kategorierna lämpligt, så att det går att kolla in saker på dem. Jag rekommenderar er detta.

Puzz och Kramiz mina kära läsare, nu är snart Henning tillbaka!

Och nej, det är inget aprilskämt. Jag menar det, trots att det är första april idag. Jag lovade mig själv att sätta igång med sagan igen när nästa månad tog sin början. Att det råkar vara april är inte mitt fel. Ni får helt enkelt tro mig. Puss puss!!

Ljuset återvände till rummet. Framför dem stod en varelse som inte var helt olik en älva. Den var vit som snö och genomskinlig, och kunde mycket väl ha varit en älvaskugga om inte för att den var mycket längre än en älva. Och hade en anknäbb.

 "Följ med oss, Nisse, och hjälp oss att förgöra ljusets fiender!"

 Nisse nickar och Nafmenlos (hjältarna kallar honom i tysthet för Naffe), Vilma, Nisse och våra hjältar beger sig ut på gatorna. Inne bland gränderna stannar Naffe plötsligt och vänder sig mot Vratyas:

 "Var sade du att de hade sitt tillhåll?"

 "I en frusen källare under templet till ingen gud. Ett otäckt ställe om du frågar mig."

 "Låter trovärdigt. Låt oss gå dit genast!"

 De sätter av i trav längs de frusna gränderna och kommer snart fram till templet. Det är ganska mycket folk på torget men inte alla ser dem gå in. De smiter snabbt in genom portarna (som fortfarande öppnas utåt) och kommer in i ett öde tempel, så när som på två vakter borta vid trappan ner. De tittar skräckslaget på sina fiender och gör sig redo. Nisse fyrar av ett brett leende och glider fram till dem genom rummet. De hinner inte ens byta från kortsvärd till skuggknivar innan Nisse är färdig med dem.

 De andra går fram och ner för trappan. Återigen kommer känslan av djupfrysning över dem, och känslan av att gå under enorma mängder fruset vatten. I vad som känns som minst en kvart går de stadigt neråt, de går långsamt för att inte halka på trappstegen av uthuggen is. Plötsligt får Skroger en tanke, vilket inte sker särskilt ofta, och han yttrar den genast: "Kan man peta på Nisse?"

 Nafmenlos nästan snubblar till och drar sin piska. Han är tydligen också nervös. Så ler han ett översittarleende och tittar ner på Skroger. "Du vill inte pröva."

 De fortsätter i tystnad ner genom den frusna gången. När de börjar se ljuset i tunnelns slut hör de också ett bekant ljud. Ett mässande. Fruktande vad som kan vara i görningen rusar de ner i rummet...!