Ett nytt regnväder hade dragit in över natten. Ingen hade sovit tryggt i Redet de senaste nätterna, och somliga hade inte sovit mycket alls. Fler nattliga bortrövanden hade skett under de två nätterna som gått sedan hans mamma kommit till slottet. Kobbe kramade papperslappen hårt i näven. Förbannade Knorre!

  Redets svarte riddare smög ljudlöst iväg i slottets hemliga gångar. Det var sällan han vågade krypa ut ur sina gömställen och vistas ute bland de övriga ankorna. Oron och rädslan i Redet dessa dagar var troligtivs det värsta som borgen skådat på mycket länge. Det bubblade och kokade bland adelsmännen, men ännu hade inga öppna stridigheter brutit ut. Kobbe ansåg att han själv hade stor förtjänst i det. Han hade sprungit som en galning mellan Angelica, Amanda och Annihila och vädjat om fred och försiktighet. Det var ingen lätt uppgift, men hittills hade han lyckats med nöd och näppe.  Men nu var det en ny morgon, och redan hade ordet spritt sig i slottet. Ännu fler ankor hade rövats bort!

 Natten till igår försvann Herman och Adolf Svartvinge lika spårlöst som Sture hade försvunnit, och även Kalle och Anders Af Anka var försvunna. Samma mönster; Uppbruten dörr, inga tecken på våld. I samtliga fall hade vakter posterat sig utanför rummen, men även vakterna var spårlöst försvunna. Genom heta diskussioner hade Kobbe lyckats avstyra både Dolores Svartvinge och Joakim Af Anka att begå förhastade gärningar som kunde leda till öppet krig, och med bitterhet och knutna nävar hade de accepterat hans förslag på fred, förutsatt att han lade all sin kraft på att undersöka vad som hänt och vart ankorna tagit vägen. Han hade inte haft mycket tid att leta efter de försvunna ännu, och han hade inte sett minsta lilla spår.

 Kobbe tog inga risker. Än så länge hade ingen brutit upp hans sängkammardörr, men han anade att det bara var en tidsfråga. Han visste att han var ett hett byte, därför hade han sovit i de hemliga rummen och gångarna som de andra adelsmännen inte kände till.

 Nu gick han genom sina gånger och upprepade sina förbannelser mot Knorre. Den djärva, dumma ankan tog aldrig emot ankor i tronrummet längre, och när Kobbe nyss gått dit för att undersöka rummet så hade han hittat en lapp. Instucken mellan springorna i golvet som var tronrummets tak. Han kramade lappen ännu hårdare i sin ilska. Nog för att han är ganska så omfångsrik själv, den där Knorre, men hur har han mage att begära min hjälp? Jag vet vad han sysslar med. Han försöker starta krig.

 Tiden var inne för ett svårt beslut. Han ville desperat veta mer om Knorres planer, men han vågade inte krypa fram och visa sig öppet. Han skulle behöva konfrontera Knorre igen, med blåsröret i handen. Och han måste få veta vem som kidnappats. Han hade bara pratat med sin mor en gång sedan hon kom till slottet, och då hade hon försökt få honom att delta i Knorres planer. De två var alltså på samma sida och kunde inte litas på. Eller vågade han?

 Han var på väg till en anka han litade på när han plötsligt fick höra en röst som han kände igen.

 "Idiot!" skrek rösten dämpat. "Vi kan inte lita på honom! Du har spelat honom rakt i händerna!"

 "Du hade inget emot det till att börja med," svarade en annan röst. En mycket djup röst som han inte riktigt kunde placera. "Jag minns att du inte hade några synpunkter på den punkten överhuvudtaget." Tonen var inte den som hos en som försvarar sig, bara ett enkelt konstaterande att de faktiskt var så det varit.

 "Det här är vårt spel, inte hans!" snäste stämman som tillhörde Njord Ärrnäbb. "Han ska dansa efter vår pipa, inte tvärtom!"

 "Han misstänker ingenting, sir. Jag har gjort som precis som du bad mig. Men Gud vet vilken skam som förföljt mig genom att bara lyda dina order. För att inte tala om orderns skamliga innehåll."

 "Vi måste löpa linan ut, min trogne varg. Det finns större belöningar i det här spelet än du kunnat drömma om. Vi måste fortsätta att spela tills rätt tillfälle yppar sig."

 Varg. Där var det! Den andres röst måste tillhöra Hjorvalt! Det kliade i fingrarna på Kobbe. Han kunde avgöra det här nu. Han kunde fälla Njord med en giftpil och avslöja hela historien. Risken var bara... Han visste inte vad Knorre planerade. Om jag fäller Njord nu kanske det ger Knorre fria tyglar. Jag litar inte på någon, men jag måste veta mer. Knorre har haft chansen tidigare att döda Njord, men han gjorde det inte. Antingen betyder det att Njord är viktig för att Knorres plan ska fungera, på ett eller annat sätt... Eller så betyder det att han inte vill ha mannens blod på sina händer. Jag kan döda honom nu och förstöra både Knorres och Njords planer, men vad händer då? Det var en frustrerande situation, men Kobbe fick helt enkelt konstatera att han visste för lite. Han måste hitta mer information, och det innan det blev för sent. De pratade om att svika Knorre när rätt tillfälle kom, om Kobbe fanns där vid det tillfället skulle han kunna sätta stopp för dem båda.

 Och Knorre bad honom om hjälp. Skulle han hjälpa honom? Alla sådana beslut skulle vara tvungna att vänta tills han visste mer.

 Hans hjärna hade rusat iväg och han hade missat en del av konversationen. Han rycktes tillbaka när Njord frågade: "Var finns de?"

 "Om jag visar dig dit," sade rösten som Kobbe nu antog tillhörde Hjorvalt. "Om jag tar dig dit, vad kommer du göra då?"

 "Det är inte din plats att ifrågasätta mina handlingar, varg! Du gör som jag befaller, får du in det i din gråa, feta pälshjärna!?"

 "Förolämpa mig en gång till och jag äter upp dig som jag åt upp Nori VI. Den enda anledningen till att du fortfarande lever är på grund av mitt tålamod, och det börjar tryta. Tro inte att kungens order kommer stoppa mig."

 "Ta mig till dem nu, Hjorvalt, och jag ska ha överseende med din oförskämdhet."

 "Du är inte i någon position att betala mig med mitt eget mynt. Min vänskap börjar tunnas ut ju mer misstro du avslöjar. Vänta..." Kobbe hörde hur Hjorvalt vädrade och insåg att han dröjt kvar här för länge.

 "Vad är det Hjor-"

 "Vi är inte ensamma här."

 Dags att kasta tärningarna och se var de landar.

 "Nej det är ni inte," sade Kobbe högt och tydligt från väggen. "Jag har hört varenda ord och tro mig, ni vill inte att det sprids. Jag hjälper er, mot en rimlig belöning."

 "Nämn din belöning, ankspindel, och vi ska överväga om den är rimlig eller ej."

 Kobbe log. Han var inte längre någon svart, hemlig riddare. Bara svart.