HAHAHAHAHA!! Spanade just in vad jag hade för trafikkällor till min blogg idag. Höll på att skratta häcken av mig. Jag hade en enda trafik källa... via google... Någon hade sökt på "pläp bild" och på något jävla vänster kommit in på min blogg! Haha, jag kan förstå att min sida ligger uppe på google med det träffordet, men två frågeställningar uppstår:

1: Vem fan söker på bilder på en pung som är längre än penis på google!?!?!

2: Vem fan söker så länge på de där galenskaperna att de till slut hittar till min blogg!? Jag får medge att jag inte själv sökt samma sak på google så jag vet inte hur långt bak/fram det ligger, men ändå!

Årets största WTF-Moment hittills!

 Pilla pläpet ordentligt, mina söta små läsare!

Den stora cellen var inte på långa vägar så fuktig och obekväm som Angelica misstänkt. Alla inspärrade ankor, med henne inräknat sammanlagt åtta stycken, fick gott och väl plats. Det fanns två dörrar i cellen, eller vad den skulle kallas. Den ena - den som de kommit in genom - var av järn och omöjlig att forcera upp. Den andra dörren, som stod i andra änden av rummet, var av kraftig ek och mycket större än den av järn. Det syntes spår av försök att få upp den dörren, men det hade inte givit något resultat. De hade försökt gräva sig ut genom jorden vid ekdörrens sidor, men de hade inte kommit långt förrän de kom till hårdare material och insåg att det var lönlöst.

 Sture var den av dem som hade varit här längst, och han såg lugnast ut. Han välkomnade Angelica med glädje. Amanda blev också glad att se henne, men ledsen över att hon hamnat där hon hamnat. "Jag visste att vi inte kunde lita på honom, jag visste det!" upprepade hon gång på gång, och hon vägrade lyssna på när Angelica försökte övertala henne om motsatsen.

 I cellen fanns alltså representanter från alla de sex adelshusen förutom ett. Halvhalsarna hade alla sluppit undan. Annihila Snuskfot (som tack och lov aldrig gick barfota) satt mest i ett hörn och såg misstänksamt omkring sig. Hon var sjuklig och hostade mycket, ändå lyckades hon se farlig ut där hon satt. Herman och Adolf Svartvinge var de som var mest angelägna om att ta sig ut och jobbaade fortfarande omkring i väggarna för att försöka hitta mjukare ställan att gräva sig ut på. Än så länge hade de inte nått någon framgång. Det lilla man såg av dem var de otrevliga och verkade skylla allting på alla andra.

 Kalla och Anders Af Anka verkade inte förstå att det här var på allvar, de strosade runt och skrattade och skämtade som alltid. De verkade helt övertygade om att de snart skulle komma därifrån vad som än hände, och att bakom varje arg blick doldes ett uppskattande leende. Deras munterhet belönades med båda delar.

 Den goda Amanda gick runt runt i rummet och var mycket orolig, och såg ut att fundera på vad som pågick ute i slottet. När hon tröttnade på att gå var hon mest hos Sture, som var en riktigt klippa i sammanhanget. Han var lugn och försökte resonera med de andra. Till Angelicas stora glädje hade han försökt sprida budskapet om Knorres planer till alla i rummet, men ingen verkade tro på honom. Nu lade Angelica sin röst till hans.

 "Hör upp, ädla och modiga ankor!"

 Och de ädla och modiga ankorna hörde upp, för de hade ju inte brottom iväg någonstans.

 "Vi har en gemensam fiende! En armé från Storkvacken är på väg hit och ämnar ta över vår borg! Njord och Hjorvalt var bara deras förtrupp, och nu har Njord uppnått vad han velat. Han har satt oss i fängelse, och nu är det inbördeskrig i Redet. Vakter går runt i korridorerna och alla har stora eskorter med sig. Ingen är säker, och det råder skräck. 'Vem ska bli nästa offer?' frågar sig alla. 'Är det min tur nästa gång?' De som inte är fastfrusna av rädsla och låser in sig på sina rum med et tjugotal vakter, de krigar och anklagar varandra för rov. Vi är här av två helt olika anledningar av två helt olika personers design. Jag vet att Sture redan berättat för er hur det ligger till."

 "Att vi inte rövat bort varandra är helt uppenbart," sade Annihila bortifrån sitt hörn. "Men varför vi är här är en annan fråga. Det var Knorre som berövade oss friheten, men han var inte ensam. Njords trogne varg var med honom varenda sekund. Man undrar vem som är listigast av dem. Om de inte samarbetar helt och hållet."

 "Om de samarbetade, varför tror du då att vi lever?" sade Sture lugnt. Annihila bara ryckte på axlarna.

 "Ni känner alla Knorre," fortsatte Angelica. "Han har tjänat riket länge och han har tjänat väl-"

 "Det kan diskuteras," fnös tant Snuskfot. "Han tjänade så troget att han lät mörda den förre kungen. En förrädare, det är han och den som nu sitter på tronen!"

 "Det är min son du pratar om-"

 "Vi pratar om din son och din älskare, ja. Men du pratar även om min brorson. Knorre och Henning mördade honom inför allas våra ögon, och vi kunde alla se exakt hur ädel vår nuvarande kung är när han fortsatte att hugga i Rågbald långt efter att liket stelnat och blodet slutat rinna!"

 "Rågbald mördade sin egen företrädare höll på att mörda Henning också! Under hans styre stank kungariket lika mycket som hans egna fötter-"

 "Tala inte om mord och svek, slyna! Alla vet att du själv bedrog din egen konung-"

 "Nu är ingen bra tid att bråka inbördes," sköt Sture in. "Vi sitter i samma båt, oavsett vem som sitter på Anktronen. Vi är i den här cellen tillsammans, utanför krigar våra släktingar mot varandra i onödan medan en armé tågar mot Redet utan de andras vetskap. Knorre har berättat sina planer för mig, och allt det här kräver lönndom, list och tajming. Vårt enda val är att enas och lita på Knorres list, som jag vet inte är ringa."

 "Vi litar inte på honom," sade Adolf Svartvinge. "Hur kan vi lita på någon som spärrat in oss?"

 "Han har spärrat in oss för vårt eget bästa. Det är för tusan krig där ute! Vi måste enas här inne innan vi kan gå ut, och enas måste vi. Jag kom precis från utsidan och det var med nöd och näppe jag lyckades undkomma Gajolus förföljelser. Det är krig där ute, och snart kommer det i större skala utanför våra murar. Vad har vi för val annat än att lita på Knorre?"

 "Hmm, låt mig tänka... Han drar ut oss mitt i natten i samarbete med en jättestor och farliga varg. Han spärrar in oss... och han har konspirerat för att störta Redet i inbördeskrig? Kommer du på något mer, broder?" Herman tittade på sin äldre bror Adolf, som såg ut att tänka efter.

 "Allt det har han gjort de senaste veckorna, och som en del av sin stora plan. Om allt jag säger är sant så räddar han oss. Vad skulle han ha för motiv till det han gör annars?"

 "En fråga som säkert gäckar även Njord," sade Kalle, som fram till dess hade varit tyst. "Det finns många olika fördelar för en man att hämta här om han är lagt åt det hållet. Vem vet vad Knorre kan vara ute efter? Jag har i alla fall aldrig haft någon anledning att tvivla på min farbrors lojalitet."

 "Vi är här av en anledning," sade Sture. "Knorre behöver vårt samarbete för att hans plan ska lyckas. Det är fler än jag här inne som har familjer där ute som jag vill skydda. Tänk efter allihopa, varför skulle Knorre vilja ta det ifrån er? Varför skulle han inte hellre vilja ha allting bra? Han är född här och har alltid varit lojal mot dem som varit lojala mot honom. Dessutom har han en av Redets skarpaste hjärnor, det får vi nog alla medge. Han kanske inte ser mycket ut för världen, men hans list går inte att ta miste på. Han är en god anka som bara vill andra väl, det är något som vi som haft glädjen att känna honom närmare kunnat konstatera. Jag kände mig också fruktansvärt sviken och framförallt förvånad när Knorre rövade bort mig och låste undan mig, men när han sedan berättade för mig om sin plan så trodde jag honom direkt. Det är inte Knorre som sviker oss, han räddar oss. Njord är boven i dramat, Njord försöker störta oss. Vad krävs det för att ni ska förstå det?"

 Angelica tog vid när det framgick att alla andra stod tysta och funderade. "Herman och Adolf; vi vet att ni hade ett samarbete med Njord från början. Vi vet att ni tänkte undanröja oss andra." Allas blickar vändes mot de båda bröderna, som nu stod alldeles stilla och spännda. "Ni är dem som inte borde förtjäna andras tillit, men vi behöver er ändå. Säg mig bara, vad har ni haft emot Hennings styre?"

 "Anklaga inte oss för vad Dolores planerar," svarade Adolf med hetta i rösten. "Det är hon som är överhuvudet, inte vi. Men din Henning kan gå och köra upp något taggigt i..."

 "Den beryktade artigheten från en Svartvinge. Ni får en chans att reparera ert rykte nu, om ni hjälper Redet att bli av med inkräktarna och acceptera Henning som den rättmätige konungen."

 Annihila spottade på marken. "Där har du för rättmätig Konung. Var han Rågbalds arvtagare kanske? Nej, just det! Rågbalds arvinge var..."

 "Rågbald avrättade kungen och landsförvisade den rättmätige arvingen. Rågbald var aldrig mer än en orättfärdig usurpator."

 "Vi har behandlats som skit, de har bespottat oss..."

 "Så här är er chans att återfå ett gott rykte! Hjälp Knorre och Henning och hela riket, så ska ingen tänka illa om er. Om ni visar er lojala så kommer Henning att behandla er väl. Är det inte fred vi innerst inne alla vill ha?"

 "Jo, vi vill ha fred," muttrade alla.

 "Dåså," sade Angelica nöjd. "Låt oss enas och gå i krig!"