Kobbe var en man som gjorde vad han blev ombedd, speciellt om det fanns antingen ära eller andra fördelar inblandade. Förhoppningsvis fanns här både ock. Han fann Angelica ensam i sitt rum, i en ställning som vittnade om att hon suttit och tänkt på saker och ting en bra stund. Obevakad. Han hade bryskt släpat med henne därifrån och snabbt berättat att Knorre ville träffa henne. De var nu ute i korridorerna på väg ner mot en gammal bekant plats där det tidigare hänt spännande saker. De hade dock inte kommit långt innan Angelica krävde att få veta mer.

"Vad är det frågan om!?"

 "Fråga inte mig! Han bad mig att hämta dig, och sade att jag inte fick veta varför."

 "Och du bara gick med på det?!" Angelica skyndade sig för att hänga med Kobbes långa steg. "Vad tänker ni karlar med?"

 "Han litar inte på mig ännu, okej?" Kobbe var irriterad. Den här dagen hade börjat så bra med att han lyckats tjuvlyssna på Njord och Hjorvalt, men nu var det inte lika roligt längre. Hans blick flackade ideligen. Han vantrivdes i de öppna korridorerna. Folk glodde nyfiket på dem där de gick förbi, Kobbe med ett stadigt tag om Angelicas handled, som för att förhindra ett flyktförsök. Varför han inbillade sig att hon skulle fly var en gåta för store Ankfader.

 "Varför kommer då inte den gode Knorre och hämtar mig själv? Jag förståe inte-"

 "Tyst!" väste Kobbe och drog med sig Angelica in bakom ett draperi. Väl där bakom blev hon förvånad över att inse att det var ett litet tomt, fyrkantigt rum.

 "Vad...?"

 "Sch!"

 Tramp av rustningstyngda, stövelklädda fötter kom närmare ute i korridoren de just lämnat. Kobbe hade hört dem i tid och hunnit undan. Nu hördes springande tunga steg och skrammel av vapen och rustningar och en röst som ropade något som lät som en förbannelse. Angelica hade fattat allvaret i situationen och var tacksamt nog tyst. Kobbe koncentrerade sig på att höra vad som sades.

 "Jag kan ha svurit på att de tog den här korridoren! De måste ha hört oss och förstått, och rusat."

 "Var inte så säker på det," sade en röst som fyllde Angelica med is och Kobbe med ilska. Gajolus Snuskfot. Han lät som en man som precis fått reda på att hämnd var nära. "Hon har Kobbe med sig. Vi kanske inte känner till hemligheten bakom dem, men det här gamla slottet är fullt av hemliga gångar. Det kan mycket väl vara så att de gick in i den här korridoren och nu slinker runt inne i väggarna. Ni fem, spring vidare och leta upp dem ifall de tagit de öppna korridorerna och kubbat för sitt liv. Dela upp er om det behövs, jag vill ha dem, och jag vill ha dem levande. Ni andra fem, hjälp mig att leta bakom varenda draperi!"

 "Det var som tusan..." viskade Kobbe.

 Det var enormt påfrestande för att Angelica att motstå impulsen att bara skrika. "Vad ska vi göra nu då?" viskade hon väsande.

 De kommer hitta mina gångar... Nåja, det är ett under att ingen hittat dem redan.

 "Kobbe!" Angelica ryckte i honom och slet bort honom ifrån hans tankar om hemligheternas ände. "Kobbe!"

 Sorgsen snarare än rädd viskade Kobbe tillbaka: "Följ mig." Han flaxade så tyst han kunde upp i taket på sidan närmast draperiet. Ovanför det färgglada tygstycket fanns en alkov mellan väggen och taket där han landade. Det här var ett av hans mest frekvent använda rum, eftersom här ifrån utgick inte mindre än fem hemliga gångar. Ett mycket praktiskt, dolt vägskäl. Utanför kunde han höra hur Gajolus män slet draperier åt sidan i sina försök att hitta hemliga gångar.

 Angelica följde efter på osäkra vingar. Hon borde veta att gångar som de här existerade. "Vart ska vi?" viskade hon.

 "In där," svarade Kobbe och pekade på den vänstra gången, sett från dörren. "Gå i förväg en liten bit in du bara, jag ska se vad de gör."

 Utan att protestera gick Angelica in i gången han pekat ut. En gång lika stor som en och en halv anka som ledde in i ett sällan skådat mörker.

 Knorre väntade vid kanten ner till rummet med en dödlig pil laddad i sitt blåsrör. Hemligheten om gångarna fick inte komma till allmän kännedom. Om någon som kom in var smart nog att hitta hans gångar skulle det innebära den personens undergång. Med mord i sinnet och blåsröret laddat satt han och väntade medan ljudet av sökande kom närmare. 

 Snart nog kom ljuset från korridoren in när en vakt drog undan gardinen som hängde för rummet.

 "Det är ett rum här, min Herre. Tomt."

 "Rum är aldrig tomma," svarade Gajolus, och snart kom hans hjässa inom synhåll under Kobbes fötter. En bar hjässa, utan hjälm. "Bra jobbat soldat. Låt oss leta igenom rummet och se om här finns några gömda vägar."

 För tredje gången på kort tid fann nu Kobbe att han hade ödet helt i sina händer. Hans val innebar skillnaden mellan liv eller död. Han hade skonat både Njord och Knorre trots att han haft chansen att skicka dem båda till Ankfader, och nu hade han en ilsken, ondskefull Gajolus Snuskfot efter inom räckhåll. En välriktad giftpil och allt skulle vara över för den gamle ondskefulle ankan.

 Men valet mellan liv och död var tyngre än Kobbe klarade av, och den i grunden godhjärtade Halvhalsen bytte pil till en sömnframkallande sådan. Pilen satte sig i halsen på Gajolus och Kobbe behövde inte se mer än så. Han satte av efter Angelica.

 Han fann den andra ankan väntande på honom inte långt in i tunnlarna. Hon skakade. En kylig vind drog genom de dolda, mörka gångarna. "Dödade du honom?" undrade kvinnan.

 "Jag kunde inte. Han sover nu, men han lever. Jag är ingen mördare."

 "Det glädjer mig."

 "Nog pratat. Följ mig. Vi måste vara tysta."

 Det här var välkända gångar för Kobbe, gångar han kunde i sömnen. De knegade på i tystnad och totalt mörker. Endast ett fåtal gånger passerade de någonting som släppte in en liten strimma ljus. Det kunde vara ett draperi, en gardin, en tavla eller lite vad som helst, förklarade Kobbe. "Din dotter kände till de flesta av gångarna i det här slottet. Hon kände till fler än mig. Du vet inte vart hon tog vägen?"

 "Nej tyvärr, jag har ingen aning," viskade Angelica sorgset. "Jag har försökt ta kontakt med henne och jag har efterlyst henne, men inte ett ord har nått mig."

 De kunde ofta höra samtal ute i de ljusa korridorerna där bara en vägg skiljde dem åt. Allt som sades hördes klart och tydligt in till dem, och Angelica började förstå varför Kobbe visste så mycket.

 Plötsligt stannade Kobbe, så plötsligt att Angelica gick in i honom.

 "Vad...?"

 "Knorre vill prata med dig. Jag vet inte vad han tänker säga eller vart han kommer föra dig, men jag litar inte på honom. Han konspirerar med Njord och han rövar bort folk om natten."

 Angelica försökte fixera honom misstänksamt med blicken, men hon kunde inte ens se konturerna av honom. "Hur mycket vet du?"

 "Jag vet att Njord inte har gott i sinnet, men jag vet inte vad det är Knorre vill. Det stinker av gammal fisk det här."

 "För att vara uppriktig med dig så litar inte jag heller riktigt på Knorre. Han undanhåller mig information."

 "Han brukar göra det. Han är en fruktansvärd falskspelare."

 "Kanske, kanske inte... Vad är dina egna motiv, Kobbe? Varför gör du det här?"

 "Du sårar mig. Allt jag gör är för Redets bästa."

 "Det säger Knorre också. Kan jag få ditt hedersord på att du menar vad du säger."

 "På min heder som Halvshals och Redets hemliga beskyddare, jag vill inget annat än att se vår stad och borg blomstra. Jag ska göra allt i min makt för att stoppa ondskan."

 "Bra..." suckade Angelica. "Jag ska möta Knorre, men jag vill att du håller dig nära mig. Jag börjar bli rädd. Okej?"

 "Som ni önskar, min dam." Efter en paus i Kobbes goda dagsflyt verkade det som om hans tur kom tillbaka igen. "Jag ska hålla mig nära er."