Knorre vankade av och an i den mörka korridoren. Rut hade gått för att sända iväg ryttarna som de gjort upp om och Kobbe var och hämtade Angelica. Kobbe som han inte visste riktigt om han kunde lita på eller inte. Om Halvhalsen som omväxling kunde spela Knorre i händerna så vore mycket vunnet. Men vågade han berätta om sina planer? Han var vid det här laget ganska övertygad om att det var Kobbe som var den tredje spindeln i deras nät.

 Försiktighet gjorde att allting gick långsammare, och tiden nu var otroligt dyrbar. Det skulle inte dröja länge innan stormen var över dem, han kände det på sig. Och när den kommer måste vi vara redo.

 Han befann sig i den avlägsna korridoren där han ett år tidigare hade slagit en tavla i huvudet på Rågbald Snuskfot. Korridoren där en av Redets hemliga gångar ledde ner till fängelsehålorna. Och för den delen även korridoren där han för första gången smakat kaffe. Han var medveten om att det fanns fler gångar ner i underjorden, bland annat den vid damernas toalett, men det här var hans favorit. Den vid damernas skulle väcka misstanke om han tog, och han vågade inte gå ner i fängelset via dörren och dess vakter.

 När han fört ner fångarna i fängelset hade han fått gå utom hela staden för att ta hjälp av Hjorvalt som var för liten för att gå omkring där nere, men att ta sig dit själv var mycket enklare genom lönngångarna.

 Äntligen dök så Angelica upp i den bortre änden. Hon smög tyst och verkade vaksam på allt som hände runt omkring. Hon gick rakt mot honom med sin förföriskt vackra, vaggande gångstil och såg mycket bestämd ut.

 "Det är krig ute i korridorerna nu! Du har mycket att stå till svars för, freden håller på att rämna på grund av dig. Vakter är överallt. Vad har du gjort med Amanda!?"

 "Amanda är säker tillsammans med de andra som försvunnit. Att folk har börjat slåss var oundvikligt, och är en väsentlig del i att lura Njord. Jag kunde inte låta Amanda vara kvar i frihet längre, Njord hade börjat misstänka något då. Vi är på väg att möta en större fiende."

 "Jaså?" Angelicas röst dröp av gift. "Vad då för fiende? Den tror jag inte du nämnt för mig innan. Och om vi ska möta en ny fiende, är det inte bättre att göra så enade än att möta dem splittrade?"

 "Jag är imponerad över att du lyckades ta dig hit oskadd och utan vakter. Säg mig, Angelica, vart tog din gode vägvisare vägen?"

 "Du menar Kobbe som du skickade att hämta mig? Han tog mig genom hemliga gångar i Redet så att jag lyckades smyga förbi patrullerna obemärkt. Och tur var nog det, vi höll på att bli tagna av Gajolus män. Fienden, Knorre?"

 "Vart tog han vägen? Är han efter oss?"

 Angelica tvekade en kort sekund. Det var allt han behövde för att utläsa sanningen. "Han skulle iväg på andra ärenden."

 Men Knorre visste nu att det var en lögn. Kobbe var i närheten.

 "Följ mig så ska jag berätta mer," sade han och började gå mot den dolda gången."

 "Nej! Du berättar mer innan jag följer med dig. Vad är det för fiende du snackar om? Vad är din plan? Jag kräver att få veta det, Knorre!"

 "Jag ska berätta för mig, men du måste följa med. Lita på mig!"

 "Jag kan inte!" skrek hon. Orden - och ilskan bakom dem - sved som en sandstorm över bar hud. Han ryggade tillbaka som om han blivit slagen.

 Nu hördes höjda röster ute i de bredare och mer upplysta gångarna. Hade de hört? Knorre vågade inte ta chansen. "De har hört oss! Du har inget val, följ med mig nu!"

 Knorre störtade in bakom det mögliga draperiet som hängde för hålet som markerade ingången. Han vred på sig för att komma in, och var snart igenom nålsögat. Angelica kom in bakom honom, flämtande och svärande.

 "Vi har inte tid att vänta här och diskutera. Vi får krypa."

 Så återigen befann sig Angelica i krypande ställning bakom en man som hon inte visste riktigt om hon kunde lita på. En man med fler hemligheter än fjädrar, vad det verkade. Vid några tillfällen inbillade sig Knorre att han hörde ljud. Kobbe... Han förföljer oss. Av ankorna som rusat förbi innan hördes inte ett ljud.

 Länge famlade de i mörker djupare ner i de fuktdrypande nedre regionerna, men Knorre kände till vägen och hittade utan hjälp av varesig fackla eller lykta. Minnet var fortfarande gott. Trots detta drog de båda en lättnadens suck när de fick så skenet från en fackla och tunneln tog slut. Knorre kom förstås ut först och fick Angelica över sig.

 När han försökte resa sig kände han kallt, vasst stål pressa mot halsen, och i kanten på sitt synfält skymtade han dolken som Angelica tryckte mot honom. "Nu berättar du dina planer för mig, annars svär jag att de kommer förbli ogjorda!"

 Shockad som han var slängde Knorre bara ur sig första fras som kom upp i huvudet. En fras han sedan kom att ångra. "Men älskling, hotar du mig?"

 Angelicas ögon var om möjligt ännu kallare och hårdare än stålet. "Du har ingen som helst rätt att kalla mig så. Försök inte gulla med mig och spela oskyldig, jag är inte på humör för det. Jag tål inte ryggradslösa män som vrider sig på marken, slickar mina stövlar och bara ljuger för mig hela tiden, rätt upp i ansiktet. Nu berättar du för mig vad jag vill höra, och jag tar inte bort mitt vapen förrän jag känner att jag är nöjd. Har du förstått?"

 "Jag skulle nicka om inte handlingen hade riskerat mitt eget liv. Jag förstår precis. Var ska jag börja?"

 "Inte den inställsamma, lättsamma tonen till mig! Den gör mig spyfärdig, och du vill väl inte att jag stöter upp någon måltid i ditt förnäma ansikte? Varför är Njord här?"

 "Det är en lång historia och vi har ont om tid. Vi borde inte bråka så här." Han gjorde en ansats att resa sig.

 "Du stannar där du är," Angelica tryckte stålet ännu närmare och Knorre kände hur det penetrerade hans fjäderskrud och skinnet därunder. Han svalde och ångrade sig genast. Kniven trycktes ännu längre in. "Du kunde ha berättat det här för mig vid otaliga tillfällen. Nu får du ta dig tid till att tala om vad du undanhållit."

 "Som jag sade så är Njord här på min beställning. Vi behövde få Henning ut ur hovet för att det här över huvud taget skulle fungera. Njord skulle ha lönnmördat honom annars, det här var det enda sättet som var säkert och fungerade ihop med mina planer. Min plan är, i korta drag: Njord inbillar sig att jag är på hans sida och jag hjälper honom med det mesta. Han behöver inte lita på mig, han behöver bara känna att det är han som har kontroll över situationen. På så vis har jag kunnat påverka de försvunna ankornas öden, vilket varit mitt huvudsakliga mål hela tiden. Jag har samlat dem alla på ett enda ställe, men jag har ännu inte berättat för någon annan av dem än Sture vad jag planerar. Jag tänker ena alla Adelshusen."

 "Och det gör du genom att spärra in dem? Det här låter så långt under dig att jag knappast tror mina öron."

 "Exakt, och det är det som sätter myror i huvudet på Njord. Han vet att jag är listig och hans värsta mardröm är att alla enas, men han kan inte tänka sig att jag skulle försöka ena dem genom att spärra in dem. Han vet inte att jag vet vad han tänker göra här näst."

 "Vad är det?"

 "Alla ankor måste enas mot en gemensam fiende. Samtliga ankor här nere har sett mig vid bortrövandet, och därför har de redan nu börjat planera gemensam sak mot mig. Men jag ska förse dem med en annan fiende. En yttre fiende. Nämligen Njord. Och hans armé."

 "Armé!?!" Angelica darrade svagt på handen som höll kniven, men bara lite. Han kunde även i det knapphändiga skenet från en ensam fackla se hur nyheten skakade om inom henne.

 "Ja, en armé. Njord tänker inta Redet. Genom det arbete han och jag utfört här tror han att vår stad nu är mogen att falla. Det var hans plan hela tiden. Att skapa inbördeskrig i borgen. Det var vitalt för mig att gå hans önskan delvis tillmötes.

 Dessutom tänkte han samarbeta med Svartvingarna från början. Han tänkte arbeta med dem och få dem att undanröja oss, med falska löften om belöningar. Svartvingarna trodde på hans påståenden ända tills igår, då två av dem plötsligt fann sig inspärrade. Utan tvivel tror förstås Dolores att det är Carl Vitvinge eller du eller jag som rövat bort hennes ungar, men vi måste övertyga henne om att det är inte som det verkar. Det är därför jag behöver dig."

 Han tillade med en mycket högre röst: "Och det är därför jag även behöver DIG nu, Kobbe Halvhals."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...