Harrond lutade sig närmare en av vakterna. Dvärgen Dimzad såg ut att kunna implodera på grund av alla hormoner som for runt. "Det här är ett mycket känsligt ämne," sade Harrond till vakten som de försökte ta sig förbi. "Du vet att ute i staden finns det ju glädjeflickor, jag är säker på att ni själv besökt ett antal i ert liv. Min... partner dvärgen här och jag... hmm, hur ska jag säga det... vi är beställda av frun i huset - Agata Adeldorf - för att... Ja, liksom det finns glädjeflickor så finns det även glädjepojkar."

Natten innan hade dvärgen Dimzad försökt ta sig in i herrgården på uppdrag av Adelsmannen Rüdger Adeldorf, i syfte att stjäla en bägare som tillhörde honom. I sällskap med en alv som senare koolade vippen tog sig Dimzad över muren till huset mitt i nattens mörkaste timma och försökte ta sig in. När de kom över muren blev de påkomna av vakter, och blodiga strider utbröt. Dimzad klarade sig oskadd ur alltihop, men sju vakter och en alv-kumpan strök med. Förbannad över alvens klantighet kastade han alven över muren, klättrade tillbaka över änterhaken och tvingades avbryta sitt uppdrag. (Alven var på gränsen mellan liv och död, men klarade mirakulöst livhanken. På grund av Dimzads ädelmod).

 Dagen därpå hittade han en annan alv som han bestämde sig för att samarbeta med. Partnern var den listige jägaren Harrond, som kläckte idén (kanske för att han själv var väldigt erfaren inom området) att de skulle ta sig in till adelskvinnan förklädda till manshoror. Dimzad tänkte i samma banor som han tänkt dagen innan, men på grund av alvens vältalighet och Dimzads medgörlighet blev det som Harrond sade. När nattmörkret föll över staden Nûrn tågade de tillbaka till Agata Adeldorfs herrgård.

 Vakten var till en början motvillig till att släppa in dem, men när han blivit övertygad om att det var Agata som sänt efter dem (vilket det förstås inte var) släppte han in dem på gården, mot löftet att de lämnade sina vapen i vaktstugan. I vaktstugan försökte dvärgen förföra vakten medan alven gick runt för att lönnmörda honom, men det fungerade inte trots dvärgens utmärkta skådespeleri. Planen var sedan att ta sig in till damen, hota henne med våra dolda dolkar, binda fast henne eller på annat sätt tysta henne, och sedan gå därifrån som om ingenting hänt. Dessvärre blev vi stoppade av en annan vakt på väg in i själva huset, och herr Dolf var inte riktigt lika medgörlig. Han sade att han skulle höra med Agata om det här stämde och gick iväg.

 Harrond förstod ju genast att det här inte var hållbart: vi skulle behöva slå oss in med våld. Dimzad var dock så inne i sitt lögnande att han fortsatte att spela kåt dvärg, och han var helt övertygad om att det var som alven sade: att de var där för att damen beställt dem.

 I vaktstugan utbröt sedan blodiga strider. Dimzad ställde sig vid dörren och släppte inte en jävel förbi sig. Harrond dödade vaktkaptenen som varit inne i vaktstugan och ställde sig bakom dvärgen och skjöt över honom. Kort sagt: Dvärgen blockerade dörröppningen så att ingen kunde ta sig förbi och bara en vakt kunde komma åt dem i taget. Alven stod och skjöt på de vakter som försökte. Ett taktiskt genidrag från en stridsvan dvärg.

 Slutligen var alla vakter döda eller undkomna, och de två inbrottstjuvarna som gjorde allting på uppdrag av en rik och oförskämd adelsman fick tid på sig att ta sig in i själva herrgårdsbyggnaden. Men de struntade i framdörren. Istället gick de runt huset och kastade in sin änterhake genom rutan för att ta sig in på den nedre våningen via ett fönster. När de kom in fann de en tjänsteflicka i en pöl av sitt eget blod, och de insåg genast att det här inte bara handlade om en adelsmans favoritbägare. Här var något större och farligare på gång.

 De smöd sig tyst uppför trapporna med sina vapen redo. Den unga damens sovrum var beläget på tredje våningen, och i trappan upp såg de en lila mantel försvinna runt ett hörn. På både första och andra våningen stod någon form av underlig garderob, men de fäste ingen större vikt vid dessa. De förstod att de var något på spåren.

 Med vapnena redo och alldeles tysta smög de in i rummet där den lila manteln försvunnit. Tre män helt klädda i lila stod inne i rummet. Långst bort i rummet stod en garderob exakt likadan som den de sätt på våningarna under. Med väsande, onda röster konstaterade de lilaklädda att de inte var ensamma. "Hämta bägaren!" väste en av dem.

 En av de lila lydde och sprang mot garderoben, med Harrond var snabbare. Lätt som en vind sprang den vige alven genom hela rummet och störtade in i garderoben innan motståndaren hunnit fram. Dimzad lämnades ensam med två väsande motståndare, och det började gå upp för honom att han inte alls var där för att tillfredsställa någonsexuellt. Efter att ha tagit ett hugg från en krökt dolk dödade han den förste med sin spikklubba.

 Harrond hittade Agata Adeldorf i sitt rum, alldeles vettskrämd. En strid utbröt mellan honom och den lilaklädde förföljaren, och i slutändan blev det en kamp om vem som var mest motiverad att vinna. Efter att ha tagit två mäktiga hugg i sig kom ett raseri av sällan skådad karaktär över Harrond, och med det mäktigaste hugget han någonsin utdelat klöv han anfallarens ansikte på mitten. En storm av blod och skallbitar och hjärnsubstans sprutade över rummet och Agatas gälla skrik överröstade de döendes vrål av smärta.

 Samtidigt hade Dimzad hamnat i en rejäl knipa. Den enda fienden som fortfarande stod på benen skrek med hes, väsande röst: "Låt den otrogne skåda den mörka, ende herrens ansikte och dömas av Hans allsmakt!"

 När han så kastade av sig huvan såg Dimzad den värsta syn han någonsin skådat under sitt långa liv som hirdman. Tre stycken blodröda ögon med vita pupiller lyste i ett ansikte förvridet av ondska. Ett stort horn hemsökte pannan. Medan Dimzad stod där förstenad av skräck kröp tentakler fram där varelsens armar borde funnits, och dessa slemmiga, lila tentakler ålade sig fram för att krama livet ur stackars Dimzad.

 Tack och lov var Harrond vid det laget färdig med sin egen fiende och upptäckte sin kamrats nöd. Med en välriktad pil i ryggen tvingades varelsen dra tillbaka sina tentakler och Dimzad var fri. Vid det laget var stridslusten större än rädslan att dö hos den mörbultade dvärgan, och han rusade fram för att göra slut på monstret. Han golvade sin fiende med ett mäktigt hugg från sin spikklubba, och den mörke, ende herren fick göra sig redo att ta emot ännu en tjänare. Harrond sade adjö till missfostret genom att sätta en pil i det mittersta ögat som borrade sig ända in till fjädrarna.

 Agata hade inte vågat röra sig, och när hjältarna kom följde en snabb utfrågning. Agata visste ingenting, hon hade tagit bägaren för att agera utpressning mot sin broder Rüdger. Hon hämtade den ur dess skåp, samtidigt som de alla hörde nya fotsteg på väg mot rummet. Varken Dimzad eller Harrond var i särskilt gott skick efter alla stridigheter, och tillsammans flydde de med sina troféer ut ur herrgården.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har en längre tid omedvetet väntat på rätt tillfälle. Lagt det på is, hållit mig lite i skymundan från mitt inre. Men idag kände jag att det börjar bli dags - dags att jaga rätt på Jon the Joyful. Han som bor inom mig, mitt livsglada, energirika ...

1. Dåren. Spontan reaktion: Jag visste att de tre första korten skulle visa början av året fram till dags dato. Hade ingen aning om hur jag skulle tolka kortet förrän jag läste i häftet. 'Alla har en mer eller mindre galen sida, antingen kreativ elle...

Jag drömde den här drömmen i höstas, några veckor in på första terminen av PA-programmet.   Jag var jagad. Först visste jag inte varför, men jag visste att De var efter mig. Jag sprang i en stad och kände mig vilse. Genom shoppingcenter och cafée...

Jag drömde att jag hade tre ormar som husdjur. Två av dem hade jag i ett litet kylskåp, den tredje lät jag kräla omkring och hade ingen större koll på. Av de ormar jag hade var den fria den som fick absolut mest uppmärksamhet, de andra tittade jag ba...

Sfinxen har svärdet och ryttaren är obeväpnad. Drottningen av Svärd är utom räckhåll. Jag borde ta vagnens tömmar, men om jag gör det snurrar lyckans hjul ur mina händer, vilket är högst paradoxalt. Och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Men om ja...