Kobbe var en man som gjorde vad han blev ombedd, speciellt om det fanns antingen ära eller andra fördelar inblandade. Förhoppningsvis fanns här både ock. Han fann Angelica ensam i sitt rum, i en ställning som vittnade om att hon suttit och tänkt på saker och ting en bra stund. Obevakad. Han hade bryskt släpat med henne därifrån och snabbt berättat att Knorre ville träffa henne. De var nu ute i korridorerna på väg ner mot en gammal bekant plats där det tidigare hänt spännande saker. De hade dock inte kommit långt innan Angelica krävde att få veta mer.

"Vad är det frågan om!?"

 "Fråga inte mig! Han bad mig att hämta dig, och sade att jag inte fick veta varför."

 "Och du bara gick med på det?!" Angelica skyndade sig för att hänga med Kobbes långa steg. "Vad tänker ni karlar med?"

 "Han litar inte på mig ännu, okej?" Kobbe var irriterad. Den här dagen hade börjat så bra med att han lyckats tjuvlyssna på Njord och Hjorvalt, men nu var det inte lika roligt längre. Hans blick flackade ideligen. Han vantrivdes i de öppna korridorerna. Folk glodde nyfiket på dem där de gick förbi, Kobbe med ett stadigt tag om Angelicas handled, som för att förhindra ett flyktförsök. Varför han inbillade sig att hon skulle fly var en gåta för store Ankfader.

 "Varför kommer då inte den gode Knorre och hämtar mig själv? Jag förståe inte-"

 "Tyst!" väste Kobbe och drog med sig Angelica in bakom ett draperi. Väl där bakom blev hon förvånad över att inse att det var ett litet tomt, fyrkantigt rum.

 "Vad...?"

 "Sch!"

 Tramp av rustningstyngda, stövelklädda fötter kom närmare ute i korridoren de just lämnat. Kobbe hade hört dem i tid och hunnit undan. Nu hördes springande tunga steg och skrammel av vapen och rustningar och en röst som ropade något som lät som en förbannelse. Angelica hade fattat allvaret i situationen och var tacksamt nog tyst. Kobbe koncentrerade sig på att höra vad som sades.

 "Jag kan ha svurit på att de tog den här korridoren! De måste ha hört oss och förstått, och rusat."

 "Var inte så säker på det," sade en röst som fyllde Angelica med is och Kobbe med ilska. Gajolus Snuskfot. Han lät som en man som precis fått reda på att hämnd var nära. "Hon har Kobbe med sig. Vi kanske inte känner till hemligheten bakom dem, men det här gamla slottet är fullt av hemliga gångar. Det kan mycket väl vara så att de gick in i den här korridoren och nu slinker runt inne i väggarna. Ni fem, spring vidare och leta upp dem ifall de tagit de öppna korridorerna och kubbat för sitt liv. Dela upp er om det behövs, jag vill ha dem, och jag vill ha dem levande. Ni andra fem, hjälp mig att leta bakom varenda draperi!"

 "Det var som tusan..." viskade Kobbe.

 Det var enormt påfrestande för att Angelica att motstå impulsen att bara skrika. "Vad ska vi göra nu då?" viskade hon väsande.

 De kommer hitta mina gångar... Nåja, det är ett under att ingen hittat dem redan.

 "Kobbe!" Angelica ryckte i honom och slet bort honom ifrån hans tankar om hemligheternas ände. "Kobbe!"

 Sorgsen snarare än rädd viskade Kobbe tillbaka: "Följ mig." Han flaxade så tyst han kunde upp i taket på sidan närmast draperiet. Ovanför det färgglada tygstycket fanns en alkov mellan väggen och taket där han landade. Det här var ett av hans mest frekvent använda rum, eftersom här ifrån utgick inte mindre än fem hemliga gångar. Ett mycket praktiskt, dolt vägskäl. Utanför kunde han höra hur Gajolus män slet draperier åt sidan i sina försök att hitta hemliga gångar.

 Angelica följde efter på osäkra vingar. Hon borde veta att gångar som de här existerade. "Vart ska vi?" viskade hon.

 "In där," svarade Kobbe och pekade på den vänstra gången, sett från dörren. "Gå i förväg en liten bit in du bara, jag ska se vad de gör."

 Utan att protestera gick Angelica in i gången han pekat ut. En gång lika stor som en och en halv anka som ledde in i ett sällan skådat mörker.

 Knorre väntade vid kanten ner till rummet med en dödlig pil laddad i sitt blåsrör. Hemligheten om gångarna fick inte komma till allmän kännedom. Om någon som kom in var smart nog att hitta hans gångar skulle det innebära den personens undergång. Med mord i sinnet och blåsröret laddat satt han och väntade medan ljudet av sökande kom närmare. 

 Snart nog kom ljuset från korridoren in när en vakt drog undan gardinen som hängde för rummet.

 "Det är ett rum här, min Herre. Tomt."

 "Rum är aldrig tomma," svarade Gajolus, och snart kom hans hjässa inom synhåll under Kobbes fötter. En bar hjässa, utan hjälm. "Bra jobbat soldat. Låt oss leta igenom rummet och se om här finns några gömda vägar."

 För tredje gången på kort tid fann nu Kobbe att han hade ödet helt i sina händer. Hans val innebar skillnaden mellan liv eller död. Han hade skonat både Njord och Knorre trots att han haft chansen att skicka dem båda till Ankfader, och nu hade han en ilsken, ondskefull Gajolus Snuskfot efter inom räckhåll. En välriktad giftpil och allt skulle vara över för den gamle ondskefulle ankan.

 Men valet mellan liv och död var tyngre än Kobbe klarade av, och den i grunden godhjärtade Halvhalsen bytte pil till en sömnframkallande sådan. Pilen satte sig i halsen på Gajolus och Kobbe behövde inte se mer än så. Han satte av efter Angelica.

 Han fann den andra ankan väntande på honom inte långt in i tunnlarna. Hon skakade. En kylig vind drog genom de dolda, mörka gångarna. "Dödade du honom?" undrade kvinnan.

 "Jag kunde inte. Han sover nu, men han lever. Jag är ingen mördare."

 "Det glädjer mig."

 "Nog pratat. Följ mig. Vi måste vara tysta."

 Det här var välkända gångar för Kobbe, gångar han kunde i sömnen. De knegade på i tystnad och totalt mörker. Endast ett fåtal gånger passerade de någonting som släppte in en liten strimma ljus. Det kunde vara ett draperi, en gardin, en tavla eller lite vad som helst, förklarade Kobbe. "Din dotter kände till de flesta av gångarna i det här slottet. Hon kände till fler än mig. Du vet inte vart hon tog vägen?"

 "Nej tyvärr, jag har ingen aning," viskade Angelica sorgset. "Jag har försökt ta kontakt med henne och jag har efterlyst henne, men inte ett ord har nått mig."

 De kunde ofta höra samtal ute i de ljusa korridorerna där bara en vägg skiljde dem åt. Allt som sades hördes klart och tydligt in till dem, och Angelica började förstå varför Kobbe visste så mycket.

 Plötsligt stannade Kobbe, så plötsligt att Angelica gick in i honom.

 "Vad...?"

 "Knorre vill prata med dig. Jag vet inte vad han tänker säga eller vart han kommer föra dig, men jag litar inte på honom. Han konspirerar med Njord och han rövar bort folk om natten."

 Angelica försökte fixera honom misstänksamt med blicken, men hon kunde inte ens se konturerna av honom. "Hur mycket vet du?"

 "Jag vet att Njord inte har gott i sinnet, men jag vet inte vad det är Knorre vill. Det stinker av gammal fisk det här."

 "För att vara uppriktig med dig så litar inte jag heller riktigt på Knorre. Han undanhåller mig information."

 "Han brukar göra det. Han är en fruktansvärd falskspelare."

 "Kanske, kanske inte... Vad är dina egna motiv, Kobbe? Varför gör du det här?"

 "Du sårar mig. Allt jag gör är för Redets bästa."

 "Det säger Knorre också. Kan jag få ditt hedersord på att du menar vad du säger."

 "På min heder som Halvshals och Redets hemliga beskyddare, jag vill inget annat än att se vår stad och borg blomstra. Jag ska göra allt i min makt för att stoppa ondskan."

 "Bra..." suckade Angelica. "Jag ska möta Knorre, men jag vill att du håller dig nära mig. Jag börjar bli rädd. Okej?"

 "Som ni önskar, min dam." Efter en paus i Kobbes goda dagsflyt verkade det som om hans tur kom tillbaka igen. "Jag ska hålla mig nära er."

Det regnade lätt när de gick tillbaka mot slottet. Allt som fanns att säga i ärendet hade sagt, och nu gick de två ankorna tysta tillbaka för att fortsätta vad de påbörjat. Ett halvår av planer började ställas på sin spets. Kraftmätningen var på väg att kulminera.

 Det tyngsta av allt låg framför dem. Knorre önskade att promenaden mot Redet aldrig skulle ta slut. Deras vakter väntade. Inte ens han och Rut kunde gå säkra i Redet längre. Njord hade sagt att Svartsnuskarna misstänkte honom och att han skulle vara försiktig. Dessutom hade alla andra ankor i borgen vakter, så varför inte han och Rut? Om de två gick oskyddade skulle tvivlet suddas ut. Folk skulle lista ut att de låg bakom allting. Nej, de måste spela med och låta sig skyddas.

 Knorre slogs av en plötslig tanke. "Borde vi skicka ut ryttare?"

 Rut tittade misstänksamt på honom. "Har du inte gjort det än?"

 Hennes svar i ord och tonfall sade honom att hon höll med honom. Han skakade på huvudet. "Jag har inte haft tid. Vi får göra det så fort vi kommer tillbaka."

 Inga mer ord behövdes från någons sida och de fortsatte gå i tystnad. Rut hade tagit residens i Halvhalsarnas del av slottet redan från första dagen, och hon var väl skyddad. Knorre hade vakter alldeles utanför sin egen dörr. Det var när vakterna skiftade pass som han smög ut och in ur sitt rum. Rut var inte med och rövade bort adelsmän under natten, och Njord hade varit knäsvag även igår natt. Detta hade passat Knorre ypperligt, då han och Hjorvalt fått fria tyglar för att spela i Knorres riktning. De hade flyttat Sture till ett annat, säkrare rum, och i det rummet hade de även dumpat Herman och Adolf, Kalle och Anders och i natt även Amanda och Annihila. Knorre och Rut hade smugit ut tidigt den här morgonen, innan borgen vaknat och insett vad som hänt. Han väntade sig en hemsk stämning i borgen när de återvände.

 Hjorvalt hade blivit skadad. Den här natten, när Knorre och vargen kom för att hämta Amanda, hade hennes högst lojala vakter stått emot skräcken och stuckit Hjorvalt med ett spjut. De hade förstås slutat i den mörkaste, djupaste och största fängelsecellen i Redet precis som alla andra vakter, men att Hjorvalt fått en skråma försvårade deras arbete lite. Folk skulle undra ifall de såg honom i korridorerna, därför skulle Hjorvalt bli tvungen att stanna inne idag. De stackars vakterna som inte gjort något ont och inte var skyldiga till annat än lojalitet slängdes i fängelset, så långt ner att inte ens fångvaktaren själv gick dit ner. Det var tyvärr nödvändigt. De fick inte gå lösa och sprida ordet om Knorres falskhet, och de skulle dessutom behövas senare.

 Adelsmännens celler var inte långt ifrån vakternas. Alla hade högsta tänkbara komfort med tanke på omständigheterna, trots att det bara var en bråkdel av vad de var vana vid. Och nu skulle de få sällskap...

 Plötsligt öppnades stadsportarna, trots att de två ankorna hade många hundra meter kvar tills de skulle komma fram. En ensam anka kom vaggande ut ur staden och gick rakt mot dem. En bekant figur som de letat länge efter. Middagen kom gående serverad på ett gyllene fat. Knorre och Rut stannade och inväntade Kobbe.

 "Ser man på!" utbrast Knorre när Kobbe var inom hörhåll. "Herr Halvhals kryper ut ur sin håla och tar en promenad i regnvädret! Vilken angenäm överraskning! Jag har letat efter dig. Fick du mitt brev?"

 "Ja, och jag har funderat." Kobbe nådde dem med snabba steg. "Vad vill du att jag ska göra?"

 "Hjälpa oss - din mor och mig - med lite av varje. Vi vet ju alla tre att du behärskar Redets hemliga gångar. Vi behöver dina öron. Och vi behöver dig till annat också."
 "Och jag kanske ska putsa era stövlar? Jag kanske ska mata er och springa alla era små meningslösa ärenden också?!"

 "Det vore trevligt," skjöt Knorre in innan han hann fortsätta. Kobbe kom av sig och tvingades börja på det ursprungliga argumentet han filat på.

 "Jag tänker inte bara göra som ni befaller. Jag kräver att få veta exakt vad ni planerar. Och då är det upp till mig om jag ska hjälpa er eller inte. Jag kan göra allting surt för er, tro inte att jag tänker gulla med er bara för att vi är släkt. Säg vad ni planerar!"

 "Vilka vedervärdiga, verbala vokativ du slänger vår väg, käre son!" utbrast Rut. "Vi tjänar Redets bästa och du bara tänker på belöningar och anklagar oss för konfunderande konspirationer. Som en skata bara ser du till dina egna intressen. Var är denne ankas altruism!?"

 "Du ska ju stå vid min sida mor, inte platta till mig. Jag har hört honom snacka om sina planer med Njord, och jag tycker inte om det."

 "Du ska stå vid din mors sida och hjälpa henne på äldre dagar!" utbrast Rut sårat. "Du är för gammal för att väcka sådana förpliktelser inom din gamla mor."
 "Kom tillbaka när du är en åldrig kärring och knappt kan gå själv, så ska jag hjälpa dig. Fram till dess är vi jämlikar, och jag kräver att behandlas med respekt!"

 "Freud skulle nog ha ett och annat att säga om ert mor-son förhållande. Det var dock inte psykologi vi skulle diskutera här, i alla fall inte den infantila delen. Vi behöver din hjälp, Kobbe. Du måste själv ha insett att Njord inte är här i syfte att sola, bada och spela golf?"

 "Du kommer ångra dig om du tar mig för en imbecil, Knorre Af Anka. Jag är till mer nytta än du anar, men om du inte inkluderar mig i dina planer kommer jag i bästa falla att tiga. Jag vill också Redets bästa, det är vad vi Halvhalsar alltid velat."

 "Jag känner till er lilla orden. Sätt ut dem att hädan efter bevaka Njord dag och natt, och inga fler kommer försvinna."

 "Vart har ni fört fångarna?"

 "Bevisa dig värdig vår tillit och vi berättar det för dig." Rut tittade på honom. "Du måste lita på mamsen nu."

 Kobbe slängde uppgivet armarna i vädret. "Ni litar inte på mig! Vad ska jag göra då?"

 Knorre log: "Låt oss gå in i slottet. Väl där vill jag att du hämtar Angelica åt mig."

Ett nytt regnväder hade dragit in över natten. Ingen hade sovit tryggt i Redet de senaste nätterna, och somliga hade inte sovit mycket alls. Fler nattliga bortrövanden hade skett under de två nätterna som gått sedan hans mamma kommit till slottet. Kobbe kramade papperslappen hårt i näven. Förbannade Knorre!

  Redets svarte riddare smög ljudlöst iväg i slottets hemliga gångar. Det var sällan han vågade krypa ut ur sina gömställen och vistas ute bland de övriga ankorna. Oron och rädslan i Redet dessa dagar var troligtivs det värsta som borgen skådat på mycket länge. Det bubblade och kokade bland adelsmännen, men ännu hade inga öppna stridigheter brutit ut. Kobbe ansåg att han själv hade stor förtjänst i det. Han hade sprungit som en galning mellan Angelica, Amanda och Annihila och vädjat om fred och försiktighet. Det var ingen lätt uppgift, men hittills hade han lyckats med nöd och näppe.  Men nu var det en ny morgon, och redan hade ordet spritt sig i slottet. Ännu fler ankor hade rövats bort!

 Natten till igår försvann Herman och Adolf Svartvinge lika spårlöst som Sture hade försvunnit, och även Kalle och Anders Af Anka var försvunna. Samma mönster; Uppbruten dörr, inga tecken på våld. I samtliga fall hade vakter posterat sig utanför rummen, men även vakterna var spårlöst försvunna. Genom heta diskussioner hade Kobbe lyckats avstyra både Dolores Svartvinge och Joakim Af Anka att begå förhastade gärningar som kunde leda till öppet krig, och med bitterhet och knutna nävar hade de accepterat hans förslag på fred, förutsatt att han lade all sin kraft på att undersöka vad som hänt och vart ankorna tagit vägen. Han hade inte haft mycket tid att leta efter de försvunna ännu, och han hade inte sett minsta lilla spår.

 Kobbe tog inga risker. Än så länge hade ingen brutit upp hans sängkammardörr, men han anade att det bara var en tidsfråga. Han visste att han var ett hett byte, därför hade han sovit i de hemliga rummen och gångarna som de andra adelsmännen inte kände till.

 Nu gick han genom sina gånger och upprepade sina förbannelser mot Knorre. Den djärva, dumma ankan tog aldrig emot ankor i tronrummet längre, och när Kobbe nyss gått dit för att undersöka rummet så hade han hittat en lapp. Instucken mellan springorna i golvet som var tronrummets tak. Han kramade lappen ännu hårdare i sin ilska. Nog för att han är ganska så omfångsrik själv, den där Knorre, men hur har han mage att begära min hjälp? Jag vet vad han sysslar med. Han försöker starta krig.

 Tiden var inne för ett svårt beslut. Han ville desperat veta mer om Knorres planer, men han vågade inte krypa fram och visa sig öppet. Han skulle behöva konfrontera Knorre igen, med blåsröret i handen. Och han måste få veta vem som kidnappats. Han hade bara pratat med sin mor en gång sedan hon kom till slottet, och då hade hon försökt få honom att delta i Knorres planer. De två var alltså på samma sida och kunde inte litas på. Eller vågade han?

 Han var på väg till en anka han litade på när han plötsligt fick höra en röst som han kände igen.

 "Idiot!" skrek rösten dämpat. "Vi kan inte lita på honom! Du har spelat honom rakt i händerna!"

 "Du hade inget emot det till att börja med," svarade en annan röst. En mycket djup röst som han inte riktigt kunde placera. "Jag minns att du inte hade några synpunkter på den punkten överhuvudtaget." Tonen var inte den som hos en som försvarar sig, bara ett enkelt konstaterande att de faktiskt var så det varit.

 "Det här är vårt spel, inte hans!" snäste stämman som tillhörde Njord Ärrnäbb. "Han ska dansa efter vår pipa, inte tvärtom!"

 "Han misstänker ingenting, sir. Jag har gjort som precis som du bad mig. Men Gud vet vilken skam som förföljt mig genom att bara lyda dina order. För att inte tala om orderns skamliga innehåll."

 "Vi måste löpa linan ut, min trogne varg. Det finns större belöningar i det här spelet än du kunnat drömma om. Vi måste fortsätta att spela tills rätt tillfälle yppar sig."

 Varg. Där var det! Den andres röst måste tillhöra Hjorvalt! Det kliade i fingrarna på Kobbe. Han kunde avgöra det här nu. Han kunde fälla Njord med en giftpil och avslöja hela historien. Risken var bara... Han visste inte vad Knorre planerade. Om jag fäller Njord nu kanske det ger Knorre fria tyglar. Jag litar inte på någon, men jag måste veta mer. Knorre har haft chansen tidigare att döda Njord, men han gjorde det inte. Antingen betyder det att Njord är viktig för att Knorres plan ska fungera, på ett eller annat sätt... Eller så betyder det att han inte vill ha mannens blod på sina händer. Jag kan döda honom nu och förstöra både Knorres och Njords planer, men vad händer då? Det var en frustrerande situation, men Kobbe fick helt enkelt konstatera att han visste för lite. Han måste hitta mer information, och det innan det blev för sent. De pratade om att svika Knorre när rätt tillfälle kom, om Kobbe fanns där vid det tillfället skulle han kunna sätta stopp för dem båda.

 Och Knorre bad honom om hjälp. Skulle han hjälpa honom? Alla sådana beslut skulle vara tvungna att vänta tills han visste mer.

 Hans hjärna hade rusat iväg och han hade missat en del av konversationen. Han rycktes tillbaka när Njord frågade: "Var finns de?"

 "Om jag visar dig dit," sade rösten som Kobbe nu antog tillhörde Hjorvalt. "Om jag tar dig dit, vad kommer du göra då?"

 "Det är inte din plats att ifrågasätta mina handlingar, varg! Du gör som jag befaller, får du in det i din gråa, feta pälshjärna!?"

 "Förolämpa mig en gång till och jag äter upp dig som jag åt upp Nori VI. Den enda anledningen till att du fortfarande lever är på grund av mitt tålamod, och det börjar tryta. Tro inte att kungens order kommer stoppa mig."

 "Ta mig till dem nu, Hjorvalt, och jag ska ha överseende med din oförskämdhet."

 "Du är inte i någon position att betala mig med mitt eget mynt. Min vänskap börjar tunnas ut ju mer misstro du avslöjar. Vänta..." Kobbe hörde hur Hjorvalt vädrade och insåg att han dröjt kvar här för länge.

 "Vad är det Hjor-"

 "Vi är inte ensamma här."

 Dags att kasta tärningarna och se var de landar.

 "Nej det är ni inte," sade Kobbe högt och tydligt från väggen. "Jag har hört varenda ord och tro mig, ni vill inte att det sprids. Jag hjälper er, mot en rimlig belöning."

 "Nämn din belöning, ankspindel, och vi ska överväga om den är rimlig eller ej."

 Kobbe log. Han var inte längre någon svart, hemlig riddare. Bara svart.