Jag är smärtsamt medveten om att jag inte är alltför flitig med min blogg. Det har sina anledningar. Jag tror nu att jag kan datera min borelia till att ha varit den sjukdom som under åtminstone fem års tid har plågat mig och gjort mig trött och svag. Det är otroligt härligt att ha hittat denna orsak, detta svar på alla självplågande frågor. Sedan i fredags har jag alltså gått på pencilin och jag har inte varit så trött på så länge jag kan minnas. Kuren varar fram till nästa fredag och sen blir det ett återbesök till läkaren för att se om skiten försvunnit. Han berättade för mig att symptomen av den här sjukdomen kunde sitta i någon månad eller tre efter att sjukdomen försvunnit, så jag ska alltså må så här i två månader till. Lagom roligt... :/

Det här är ett mycket viktigt skede av den här våren, så mycket ska hända. Jag ska ta körkort, jag ska bestämma vad/var/om jag ska plugga. Och jag ska spela teater och vara jättepigg hela helgen :S. Jag måste härda ut den här skiten, men jag måste även göra mer än så. Jag har viktiga val att fatta, och det här är verkligen inte rätt tillfälle, rätt sinnesstämning eller rätt engagemang för att fatta viktiga beslut. Jag är sjuk och inte redo att göra något sånt, det är egentligen för viktigt och jag orkar inte. Sjukdomen tär och har tärt på mig mer än jag kunnat ana, och nu kommer de här tabletterna med in i bilden som får mig att undra vilken dag det är, hur länge jag sovit och om jag kanske inte egentligen borde gå och lägga mig klockan fyra på eftermiddagen. Blicken är tom som om jag kom från Johannishus...

Men jag antar att det är värt att ta tablettterna. Jag blir väl knappast frisk utan dem trots att de gör mig så trött. De kom bara väldigt olägligt... Det slår mig som en levande fisk innanför tröjan: Allt har sitt pris.