Efter att för tillfället ha tagit avsked av Hrafdýr Svartbälte går hjältarna upp ur den frusna källaren. Lättade men med en känsla av att ha undsluppit djupfrysning kommer de upp i templet till ingen Gud och stannar en liten stund för att överlägga. Och för att smälta det de varit med om (fast den ordvitsen kom de aldrig på själva). De beslöt sig för att det ändå var för mörkt för att de skulle kunna göra någonting mer denna kväll, så de begav sig till värdshuset Ankan & Dvärgen. Narzek lade sig i ett eget rum och Vratyas och Skroger lade sig i ett. De somnade utmattade efter en lång dag.

 Plötsligt vaknade de båda av att en iskall vind svepte igenom rummet.

 "Skroger, gå och stäng fönster," muttrade Vratyas och låg huttrande kvar. Han ville inte skiljas från täcket.

 Skroger reste sig för att gå och stänga fönstret, men fönstret var stängt redan. Vid fönstret stod en mörkklädd man och tittade på honom. "Vratyas, det är en svarting här inne!" utropade Skroger.

 Vratyas flög upp med draget svärd. Ett leende blev synligt i mannens delvis skymda ansikte. "Jag vill er inget illa," sade den. "Följ mig. Vår mästare Nafmenlos har kallat er."

 Så gick den svartklädde mot dörren och hjältarna ställdes återigen inför ett knivigt val. Efter viss tvekan följde de med skuggdyrkaren ut ur rummet och ner i det öde värdshuset. Ingen hade någon tanke på att gå och väcka Narzek. Alla sov och allt var släckt, tyst och mörkt.

 De gick ut ur värdshuset och återigen ut på de mörka gatorna. Skuggdyrkaren ledde dem till ett stort hus som läg bakom Romamoras tempel, öppnade dess portar och gick in. Hjältarna tvekade återigen några sekunder utanför, innan de följde efter den svartklädde mannen in i huset.