"Jo det är sant," svarade Vilma. "Men jag är ej längre ett sanningens redskap. Jag har vänt mig till lögnen för att kunna tjäna godheten och bekämpa ondskan. Jag har självmant övergivit rättvisan för att slåss för det som är rätt! Ni anar inte vilken uppoffring det har varit för mig!"

 Vratyas: "Men om de här människorna är så onda, vad vet ni om dem? All information ni kan delge oss kommer hjälpa oss i vårt kommande uppdrag."

 "Just det, uppdraget ja," svarar Nafmenlos. Vi behöver en anka och vill att ni hittar en åt oss. Vi vet inte hur man hittar den, men tror oss veta var man kan hitta svaret."

 Skroger: "..."

 Vratyas: "... Ni också? De andra behövde också en anka..."

 Nafmenlos: "DE ANDRA?! HAR NI PRATAT MED DEM? VAR GÖMMER DE SIG?!"

 Vratyas: "Vi finner inte det lämpligt att tala om det för er ännu. Vi behöver veta mer innan vi slutgiltigt kan välja sida."

 Nafmenlos: "Jag förstår er. Svaren som både vi och ni söker finns i Äggberts gamla hus. Jag vill att ni går dit och tar med er min tjänare Niramir." Han pekar på kvinnan vid elden som hittills stått tyst. "Hon kommer se till att ni gör vad ni ska. Om ni inte återvänder till mig efter att ha hittat vad ni söker så tar jag det som ett svek. Niramir, led dem till Äggberts hus."

 Niramir (som är den nyligen tillkomne spelaren i gänget) går fram till hjältarna, presenterar sig och börjar småprata på vägen ut. Hon gör klart för dem att hon tjänar lögnen även hon, men bara för att kunna kämpa för ljuset. Hon berättar allt hon vet om de skugglösa, men hon vet inte mycket mer än de redan vet själva. Hon bedyrar att Nafmenlos är en hygglig kille och säger att de alla vigt sina liv åt att rädda mänskligheten. När de kommer fram till huset står dörren på glänt. Uppsparkad. Det är samma gamla dammiga hus som de tidigare på dagen letat igenom i jakt på skuggfolket.