"Jo det är sant," svarade Vilma. "Men jag är ej längre ett sanningens redskap. Jag har vänt mig till lögnen för att kunna tjäna godheten och bekämpa ondskan. Jag har självmant övergivit rättvisan för att slåss för det som är rätt! Ni anar inte vilken uppoffring det har varit för mig!"

 Vratyas: "Men om de här människorna är så onda, vad vet ni om dem? All information ni kan delge oss kommer hjälpa oss i vårt kommande uppdrag."

 "Just det, uppdraget ja," svarar Nafmenlos. Vi behöver en anka och vill att ni hittar en åt oss. Vi vet inte hur man hittar den, men tror oss veta var man kan hitta svaret."

 Skroger: "..."

 Vratyas: "... Ni också? De andra behövde också en anka..."

 Nafmenlos: "DE ANDRA?! HAR NI PRATAT MED DEM? VAR GÖMMER DE SIG?!"

 Vratyas: "Vi finner inte det lämpligt att tala om det för er ännu. Vi behöver veta mer innan vi slutgiltigt kan välja sida."

 Nafmenlos: "Jag förstår er. Svaren som både vi och ni söker finns i Äggberts gamla hus. Jag vill att ni går dit och tar med er min tjänare Niramir." Han pekar på kvinnan vid elden som hittills stått tyst. "Hon kommer se till att ni gör vad ni ska. Om ni inte återvänder till mig efter att ha hittat vad ni söker så tar jag det som ett svek. Niramir, led dem till Äggberts hus."

 Niramir (som är den nyligen tillkomne spelaren i gänget) går fram till hjältarna, presenterar sig och börjar småprata på vägen ut. Hon gör klart för dem att hon tjänar lögnen även hon, men bara för att kunna kämpa för ljuset. Hon berättar allt hon vet om de skugglösa, men hon vet inte mycket mer än de redan vet själva. Hon bedyrar att Nafmenlos är en hygglig kille och säger att de alla vigt sina liv åt att rädda mänskligheten. När de kommer fram till huset står dörren på glänt. Uppsparkad. Det är samma gamla dammiga hus som de tidigare på dagen letat igenom i jakt på skuggfolket.

Hjältarna följer med genom dörren och kommer in i ett stort rum med facklor utmed varje vägg. En trätrappa leder upp till husets övervåning och försvinner upp i mörkret. Dörren de kommer in genom kantas av fyra svartklädda vakter som inte lyfter ett finger när de kommer in. De ser nästan ut att stå och sova. I rummets bortre ände står en mörkklädd man, en kvinna och en älva. Mannen går närmare dem och talar:

 "Jag är Nafmenlos, ledare för skuggfolket. Ni ska vara välkomna trots att ni länge kämpat emot oss."

 "Länge?" utrbrister Skroger. "Vi har bara jobbat på det här uppdraget..."

 "Ja, en eftermiddag kan kännas som ganska lång tid. Ädla herrar, jag hoppas innerligt att det var er dumhet och trångsynthet som fick er att välja att slåss på fel sida. Jag vill att vi samarbetar hädanefter om ni är måna om den här staden och mänskligheten som helhet."

 Vratyas: "Men varför skulle de vara mer onda än ni? Vad gör er så heliga och dem till stadens verkliga hot?"

 "Min... vän. För fyra månader sedan dök den här andra kulten upp. Någon dag tidigare hade älvan Vilma här känt att någonting i världen gick helt snett. Några av stadens invånare började försvinna spårlöst och vi insåg att något måste göras. Vi var de första som insåg att någonting helt galet var i görningen och vi var de enda som hade kraft och mod att göra någonting åt det. Vi var vanliga människor en gång, men vi insåg instinktivt att någonting måste göras. Vi förstod snabbt att endast Sanningen inte hade någon kraft att handla med i detta ärendet ty hade hon haft det skulle hon ha handlat direkt. Det som är löst i denna staden är en ondska som är för stor för att få existera överhuvudtaget. Kamiratas kära, dyrkade Världsbalans kan inte acceptera det, men hon verkar tandlös. Vi beslöt oss för att ta saken i egna händer och vigde våra liv åt det enda som skulle kunna besegra en ondska som denna: lögnen. Vi misstänker att både lögn och ondska samarbetar här i staden, men vi har valt att tjäna lögnen för att kunna bekämpa ondskan och på så vis säkra staden. Inte sant Vilma?"

Det är idag en vecka sedan jag såg, kände och doftade Hennes underbara närvaro. En vecka sedan min älskling var på besök. Saknaden är enorm. Hon tog med sig en bit av mig upp till Varberg och lämnade en bit av sig själv här, bitar som vi båda vårdar ömt i den andres frånvaro. Men dessa bitar, och vi med dem, vill inget hellre än att återförenas. Anja har blivit en del av mig och känns som den mest underbara delen i hela mitt väsen. Men nu är hon otaliga mil ifrån mig.

Jag tror jag vet varför det gör så ont att sakna henne. Samtliga av mina sinnen minns mycket färskt hur underbart lycklig jag kände mig när hon var här. Hela mitt väsen minns hur fantastiskt det var att vara tillsammans med den man älskar. Den minns det så väl att det ibland fortfarande känns verkligt, och det är när det gör det som det verkligen värker. Min kropp är knäpp och jag tror det gäller för alla kroppar: De vet hur underbart det är att träffas och kommer ihåg alla mysiga detaljer. Men när min älskling inte är här, då tror kroppen att det bara var en engångsföreteelse. Den börjar tro att jag blivit lurad och att det aldrig kommer hända igen. Kroppen skriker efter hennes närvaro, men den kan inte få det eftersom hon är så långt borta. Och eftersom den inte har tillgång till henne tror den att vi blivit svikna, att hon har övergivit oss och inte älskar oss längre. Jag vet att kroppen har helt fel, men hur fan säger man det till den?! Min kropp och jag har aldrig i hela vårt liv haft särskilt mycket respekt för varandra, men nu när Anja gjort entré börjar kroppen och jag samarbeta lite mer. Vi har äntligen fått den belöning vi så länge längtat efter och tyckt oss förtjäna, och eftersom vi inte fått den här belöningen särskilt mycket tidigare har vi gått och skyllt på varandra. Nu har vi dock enats om en sak: VI SAKNAR ANJA! <3

Vi kommer dock fortfarande inte särskilt bra överens. Som sagt, kroppen tror att Anja övergivit mig och inte älskar mig längre, medan jag vet hur fel den har. Min respekt för den ökar ju inte direkt på grund av detta :/. Kommunikation är viktigt och jag har aldrig förr brytt mig särskilt mycket om mitt "köttsliga fängelse." Jag antar att jag får börja flörta mig in hos fångvaktaren i framtiden...

Nåja, Jag saknar och älskar Anja, den saken är klar. Hon är verkligen det mest underbara som finns! <3

Efter att för tillfället ha tagit avsked av Hrafdýr Svartbälte går hjältarna upp ur den frusna källaren. Lättade men med en känsla av att ha undsluppit djupfrysning kommer de upp i templet till ingen Gud och stannar en liten stund för att överlägga. Och för att smälta det de varit med om (fast den ordvitsen kom de aldrig på själva). De beslöt sig för att det ändå var för mörkt för att de skulle kunna göra någonting mer denna kväll, så de begav sig till värdshuset Ankan & Dvärgen. Narzek lade sig i ett eget rum och Vratyas och Skroger lade sig i ett. De somnade utmattade efter en lång dag.

 Plötsligt vaknade de båda av att en iskall vind svepte igenom rummet.

 "Skroger, gå och stäng fönster," muttrade Vratyas och låg huttrande kvar. Han ville inte skiljas från täcket.

 Skroger reste sig för att gå och stänga fönstret, men fönstret var stängt redan. Vid fönstret stod en mörkklädd man och tittade på honom. "Vratyas, det är en svarting här inne!" utropade Skroger.

 Vratyas flög upp med draget svärd. Ett leende blev synligt i mannens delvis skymda ansikte. "Jag vill er inget illa," sade den. "Följ mig. Vår mästare Nafmenlos har kallat er."

 Så gick den svartklädde mot dörren och hjältarna ställdes återigen inför ett knivigt val. Efter viss tvekan följde de med skuggdyrkaren ut ur rummet och ner i det öde värdshuset. Ingen hade någon tanke på att gå och väcka Narzek. Alla sov och allt var släckt, tyst och mörkt.

 De gick ut ur värdshuset och återigen ut på de mörka gatorna. Skuggdyrkaren ledde dem till ett stort hus som läg bakom Romamoras tempel, öppnade dess portar och gick in. Hjältarna tvekade återigen några sekunder utanför, innan de följde efter den svartklädde mannen in i huset.

"Välkomna, våra vänner," sade Hrafdýr och gick fram mot dem med öppna armar. "Ni är mycket välkomna här. Vi har väntat på er."

 "Om ni väntat på oss, varför överföll då era vakter oss?"

 "Överföll de er? Jag hade givit dem ordern att fredligt visa er ner när ni kom in genom dörren. Vad hände?"

 Vratyas och Narzek tvekade, men Skroger sade det rakt ut: "Vi dödade dem. Vi dödade dem, för de anföll oss."

 Hrafdýr drar en djup suck. "Nåja, det som är gjort är gjort. Deras misstag bragte dem livet, så går det om man inte lyckas hålla isär vad man blir beordrad. Hur som helst är ni här, och jag tror att vi kan hjälpa varandra."

 "Hur vet vi att det är er vi ska hjälpa? Vad gör er till den goda sidan och de andra till den onda?"

 "För det första så är skuggor varelser av renaste mörker. Vi gömmer oss från ljuset, det är sant, vi måste gå i komplett mörker. Om det inte finns något ljus så finns det inget som kan kasta en skugga. Därför skyr vi det ljus vi älskar för att kunna tjäna det från mörkret. Vi kämpar för den här stadens bästa, men vi är svartmålade av alla eftersom vi inte visar oss ute i ljuset. Det kan vi leva med, så länge staden och Norden räddas. Men skuggfolket sätter käppar i hjulen för oss hela tiden, och deras skuggor gör att vi endast kan vistas i mörker vilket försvarar saker och ting. Därför behöver vi er. För att stoppa de här onda fienderna av ljuset måste vi ha en anka. Det vill vi att ni hittar åt oss."

 (samtliga hjältar) "..."

"...?"

 Vratyas: "Men... om vi nu hypotetiskt säger att vi assisterar er, hur hittar vi en anka?"  (Ankor är i det närmaste mytologiska varelser i Norden. Nästan ingen har sett en anka, varken levande eller död).

 Hrafdýr: "Ni kan också legenden. Legenden om Äggbert Ankjägaren. Vi tror att vi hittat hans hus, men vi har inte hittat några spår. Vi tror dock att huset är förtrollat, ni kanske har bättre tur än vi. Gå i frid. Kom tillbaka om ni hittar något. Vi har ögonen på er. Svik oss inte, det kommer ni få ångra!"

Narzek vände sig om, svingade sin trästav och gjorde sig redo för anstormningen. Vratyas fällde enkelt en av anfallarna med en pil och Skroger tjurrusade förbi Narzek för att möta den andre vakten. Han hade dock inte full koll på saker och ting utan slog knäet i en bänkrad. Med ett plågat stön föll han omkull över bänken och fick ett skärsår från motståndarens svärd i benet. Narzek rusade fram för att assistera med sin stav och Vratyas med sitt kortsvärd. Narzek gjorde ett så vildsint anfall att vakten fick kasta sig ur vägen för att undvika att bli nerrusad. I sitt hopp slog han i en bänkrad och föll över bänken han också. Där på andra sidan låg Skroger som gav honom ett mycket kallt leende och höjde sin yxa för att sluta vaktens liv.

 Efter striden gick de fram till altaret och började gå ner för den fackelupplysta trappan. Till en början var det trappsteg av trä och tak av trä, men efter att de gått ner en bit var det inte trä lägre. De gick på trappsteg uthuggna direkt ur isen. Överallt omkring dem var is. De omgavs av blå is på alla sidor och de fick en tryckande känsla. De gick under vattenytan på en bottenfrusen fjord. Ingen av dem hade varit under vatten innan, men nu tog de sig alla fruset vatten över huvudet. Trappan krökte neråt och var upplyst av facklor var tionde steg. De gick ner djupt i mörkret och kylan och darrade av både det ena och det andra när de slutligen såg ljus och en mynning längre ner. Tacksamma för tunnelns slut och nyfikna på vad som fanns där nere rusade de ner de sista stegen...

 Och fann sig ansikte mot ansikte med två svartklädda vakter - en man och en kvinna. Innan någon hann skada någon annan hur som helst, hördes en röst bortifrån elden: "Låt dem komma in, de är våra välkomna gäster."

 Mannen borta vid elden var klädd i en lång, brun särk åtspänd med ett svart bälte. De slöt sig till att detta var den beryktade Hrafdýr Svartbälte. Bredvid honom stod en dvärg. Konversationen under den frusna fjorden tog sin början.

Efter en upphetsad diskussion om hur man borde öppna dörrar satte sig alla ner och pratade fredligt med varandra som vuxna män. Frelanders tyckte de varit duktiga, men att de skulle fortsätta sitt sökande. Han blev mycket förvånad när han fick reda på att det fanns TVÅ kulter, han hade bara trott att det fanns en. Det är nu av största vikt för hjältarna att utröna vilka de kan lita på. Om de kan lita på någon. Frelanders tycker att de genast skall sätta iväg och hälsa på en av kulterna och ha en liten pratstund.

 Så skedde. Våra aldrig vilande hjältar satte av mot Templet till människornas Gud Romamora för att se om de kunde hitta skuggfolket. Templet var dock alldeles öde och det syntes inga tecken på dold aktivitet. De gick ut och fortsatte mot templet till inge Gud och alla.

 När de kommer fram försöker de med sitt sedvanliga insparkande av dörren, men den går inte upp. De försöker flera gånger, sedan tröttnar de. De drar slutsatsen att den är låst från insidan och jägaren Vratyas försöker klättra upp på balkongen ovanför dörren för att ta sig in den vägen. Han lyckas dock inte med detta, så de sänder upp vrängaren Narzek att klättra upp efter bästa förmåga. Den ovige trollkarlen lyckas utan problem att ta sig upp och in genom balkongdörren. Väl där inne ser han två svartklädda män stå och vakta en bortre dörr. De ser i alla fall ut att vakta och har facklor och svärd i händerna. Narzek smyger ner för att öppna porten, men när han är nästan framme blir han upptäckt. Vakterna rusar mot honom och han grips av panik. Lyckligtvis inser han innan det är försent varför de inte lyckades öppna tempeldörren: Den öppnades utåt när de försökte sparka in den. Han stönade och slog sig själv för pannan vid insikten och tryckte upp de tunga tempelportarna.

 "Vi har en liten situation här inne," sade han till sina förvånade kamrater utanför. "Vi var tydligen inte särskilt välkomna."

Tre molokna hjältar lommade fram på de frusna, nu stilla gatorna och gjorde sig väg fram till värdshuset Ankan & Dvärgen. Narzek hade delgivit de andra informationen att den kontakt som Sigvard nämnt, Frelanders, hade sänt ut honom och väntade på honom i rum 18. De drog fredligt upp dörren och klev in i det ganska skumt upplysta sällskapsrummet. Ett antal facklor hängde utmed väggarna och en eld sprakade i den bortre änden av rummet, och försåg rummet med ett fladdrande sken. Värdshuset var tomt sånär som på krögardvärgen och två gäng människor som satt och samtalade vid olika bord. Vratyas tyckte de som satt vid det ena bordet såg skumma ut och de verkade inte ha koll på omgivningen, så han tog en fackla från väggen, lade sig ner på golvet och kravlade bort mot dem. Han ville kontrollera om de hade skugga eller inte. Han lyckades mirakulöst nog undgå att bli upptäckt och kunde konstatera att folket vid bordet kastade skuggor.

 Men när han skulle tillbaka så slog hans ben i ett stolsben och alla reste sig upp med vapen halvt dragna. Vratyas reste sig fort och höll upp en knapp i handen. "Där var den jäveln!" utbrast han. De som ställt sig upp skakade på huvudena, muttrade något och satte sig ner igen.

 Under tiden hade Narzek, som tröttnat på sina kamraters dumheter, gått upp för att besöka Frelanders. De hade ett mycket intressant samtal om de pantade träskallar som Narzek blivit sammnförd med när plötsligt dörren brakade upp. Vratyas och Skroger hade sparkat upp även denna dörr på ett mycket brutalt vis. Som tur väl var hängde den kvar på gångjärnen. Både Narzek och Frelanders hoppade högt när de kom in och hade vapnena redo.

 "FÖR I HELVETE GRABBAR!!!" utropade Narzek. "Chilla nu va'!?"