Det är svårt med julglädje när hösten ännu hänger kvar i ben och själ. Tre månaders mörker och trötthet har tärt på mig, speciellt eftersom jag trodde att jag var frisk. Att inse att man inte alls var fri från gamla spöken var inte precis vad jag behövde. Jag slutade ta tabletter i söndags och är nu helt slut kroppsligt och själsligt. Utpumpad. Mina krafter har gått ur mig helt och hållet, ändå kämpar jag för att hålla mig kvar vid en någorlunda god nivå. För var dag som går tappar jag greppet av den godhet jag har byggt upp. Jag orkar inte bry mig om vad andra tänker längre, jag sätter för första gången på länge mig själv i första hand och ingen i andra. När jag tvingas fly in i mig själv, en mörk ruin av historia och gamla smärtsamma minnen, då klarar jag inte av att hålla god min, anstränga mig för att ljuga om vad jag tycker. Att anpassa sig tappar sin mening här ifrån andra sidan. Jag försöker, men om man gör femtio lyckade försök så är det bara det femtioförste försöket, det misslyckade, som uppmärksammas. De säger att de inte känner igen mig, men plötsligt börjar de tro att det goda de sett under den senaste tiden bara varit en illusion. Folk är så fruktansvärt korkade när det gäller sådant! Man kan vara vänner jättelänge, sedan när man råkar göra ett felsteg, ett misstag, ett missförstånd, då blir man plötsligt helt omvärderad och det man byggt upp under lång tid flyger all världens väg. För människor har så mycket lättare att tro ont om folk än gott! För att de vet hur de själva är innerst inne kanske?

Det är svårt att hitta julstämning i höstmörkret. Just nu känns inte den här samling av röda hus som ett hem. Jag längtar hem till min riktiga familj, mitt riktiga hem, det Enda Röda Huset där de bor som förstår. Här finns egentligen gott om förståelse och kärlek, men den har börjat sina. Och den är inte villkorslös. Det kan jag kanske inte begära av folk som jag bara umgåtts med i tre månader, men ett tag nu har jag längtat härifrån. Hem. Ladda upp mina batterier. Min inspiration har tagit en paus och det borde jag också, Tyvärr har det dock inte blivit så.

Jag måste härifrån innan jag blir förstörd. Efter en vecka eller två hemma kommer jag säkerligen längta tillbaka, men nu vill jag hem. Jag är väldigt förtjust i det här stället, men jag har verkligen insett vad det innebär att julen är en familjehögtid. Familjen är det jag behöver nu. Familjen, ny energi, tillåtelsen att gå trött och sliten utan att få sura blickar. Det här kommer troligtvis att släppa ganska snart, jag har precis slutat ta mina tabletter och är riktigt jävla låg nu, stämnings- och humörsmässigt. Tack och lov har jag min underbara kusin till sällskap och även en del andra klasskamrater som är fina människor. Men de kan inte ge mig vad jag behöver nu.

Lokes skiva 11/11 nådde mig verkligen i rättan tid! Loke är Underbar! Han ger mig just den tröst jag behöver nu, budskapet om att det är tungt nu och att tunga perioder aldrig är roliga. Men att de tunga perioderna också går över och att det är okej eller rent av naturligt att må dåligt. Hans skiva är väldigt höstig, men just nu passar den mycket bättre än en vante på huvudet!

Jag har hopp, mina vänner! (Och resten) Jag har hopp, men just nu är det en jävligt jobbig tid. Första gången det är december utan att någon form av julstämning infunnit sig. Julmust och pepparkakor är inte nog för att göra en jul. Men det ska vända nu. Ingen mer antibiotika för mig på ett tag, vilket betyder att mina krafter snart kommer att återvända. I viss mån i alla fall. Tills dess... Jag håller mig inom mig själv, men att stanna på mitt rum, isolerad från folk, gör bara saken värre. Därför hoppas jag att de jag omger mig med har förståelse för att det inte är så lätt att bete sig som en jävla ängel när man mått dåligt så pass länge. De frågar ändå hur jag mår och jag svarar ärligt, så då borde de ändå förstå hur det ligger till.

Jag har hopp! Men ingen energi att lägga på att hoppas.