Regnet dansade på taken, bara tomten var vaken. Han satt och funderade över vädret och vart alla fina dagar flugit sin kos. Kanske var det dags att lösa in alla presentkort han fått från tomtefar och resa långt, långt bort till svarta stränder och vita hav.

  Han kallade på Rudolf och gänget. Det var en vanlig vanföreställning att Rudolf skulle vara en ren. Någonting som närsynta varelser fått för sig. Rudolf var en get och ingenting annat.

  Tomten åkte till ICA, och för presentkorten köpte han en hejdundrande hammare. Nu skulle han ut i regnet, i sin kärra dragen av flygande getter, och jaga vättar!

  Just då, på en hemlig ort, försiggick ett vättemöte bakom låsta dörrar.

  - Tomten har setts handla en hammare på ICA igen, konstaterade storvätten Ralf. Snart ska han väl ge sig ut och krossa våra stackars skallar igen.

  Ett upprört sorl fyllde lokalen. Det där med att få skallar krossade var bannemig ingenting vättar uppskattade. Nej, man skulle rentav kunna säga att en galen tomte med hammare från ICA åkande vagn dragen av flygande getter, med målet att krossa deras små skallar, var någonting som varje stackars liten vätte kände stor förfäran inför.

  Senare på eftermiddagen syntes en siluett högt uppe i skyn. Det var tomten och hans flygande getter. Vättarna darrade av rädsla och sprang omkring likt små myror långt nere på marken. Tomten kastade ner en pokémonboll fylld med lustgas, vilket fick resultatet att vättarna lade sig ner på marken och skrattade. Sedan dök tomten neråt med sina getter!

  Men det var en liten vätte som hade gått på toa när pokémonbollen träffade marken. Han hörde skratten inifrån skethuset och undrade vad det var frågan om. Så hörde han en duns. Och några bräkanden. Bräkanden... tänkte vätten. Var det inte tomtens renar som lät så? Hans första tanke var att den förbannade tomten var på språng igen. han hade hört många otrevliga berättelser om tomten som krossade vätteskallar, men hade aldrig varit med om det själv. Det är klart, han levde ju... Han hade lärt sig att vara rädd för dunsar då tomten ofta kom farande i sin vagn från luften och landade med en duns.

  Men det kunde ju vara getter också... tänkte vätten. Kanse har någon vättekompis dragit ett getspann. Ralf vred om låset till toadörren.

  Hur skulle den lilla vätten kunna veta att alla vättar av naturen är närsynta? Han hade ju aldrig förr träffat någon sort som haft bättre syn än de. Renar hade han sett på bild och en sådan var det inte som nu stod framför honom. Geten bräkte och vätteb började grina och sprang för sitt liv.

  - En stor get bräkte mig i ansiktet! skrek han. Undergången är nära!

  Tomten höjde sin hammare och talade:

  - Kära vättar, jag tror det skett ett missförstånd. Trots era brister och synfel vill jag sluta fred. Era huvuden är de bästa att slå in, det knastrar så härligt, men jag har börjat bli gammal. Jag är här för att begrava min hammare för all framtid och ta er med på en livslång semester till Mallorca!

  Vättarna skrek av glädje, tomten hoade och tillsammans flög de, dragna av Rudolf och hans gäng med flygande getter, ut i stora vida världen.