Senare den dagen drog mörka moln in över staden Redet, och innan skymningen slog till hade himmelens portar öppnat sig. Ett skyfall föll över staden. Regnet smattrade och åskan mullrade, ännu avlägset men stadigt på väg närmare. Från Borgen kunde man se himlen flamma upp borta i sydost där ovädret kom indragande ifrån. Flertaggiga blixtar spelade över himlen och ett fåtal sökte sig mot marken. I tronrummet, som låg på den andra av fem våningar, hördes ovädret mycket svagt, men det hördes ändå. Fönsterrutorna skallrade av åskmullret och dånade av regnet. Ett riktigt skyfall efter en andlöst varm och vacker dag.

 Det var ingen dyster och ödesdiger höststorm som drog in, det var en sommarstorm som vittnade om enorma krafter i rörelse. Därför speglade vädret Hennings humör ganska bra. Han avslutade på ett skickligt vis mötet som pågick och gick iväg ut ur rummet innan de andra hade hunnit därifrån. Det hade handlat om skötseln av slottet vilket från början förstås var väldigt viktigt, men det hade spårat ur till livliga diskussioner om vilka tesorter som skulle importeras till adelsankorna.

 Medan de församlade fick ta sig ut på vad sätt de ville gick Henning upp på den femte och översta våningen, en våning som sällan användes och därför var mörk och dammig. Här uppe var närheten till stormen utanför påtaglig på exakt det sätt han var ute efter. Tunga regndroppar dunkade hårt mot yttertakets tegelpannor och åskan dundrade så ljudligt att det nästan kändes som om han själv stod mitt i ett åskmoln. Vinden hade friskat i och ylade ilsket runt borgens högsta torn. Den ville in i slottet, och de tunna och mindre välskötta väggarna här uppe i de minst befolkade delarna av slottet lyckades inte riktigt hålla vinden ute. Han gick ensam och huttrade i mörkret med en fackla i handen, drömmandes om de äventyr han upplevt nere i fängelsehålorna för ett år sedan. Han drog sin varma mantel om sig och ökade på stegen. Slutligen kom han fram till vad han sökte efter: Det sydöstra tornet. En lång stund stod han sedan och betraktade ovädret som nu var alldeles i stadens utkanter. Tankarna i hans huvud gick i ljuv samklang med ovädrets symfoni.

 Han visste inte hur länge han stått där och drömt sig bort (troligtvis var det inte alltför länge), när han såg någonting skymta till på vägen in mot staden. Det tog honom en liten stund att lista ut vad det var, medan det han såg stadigt och snabbt kom närmare murarna. Det såg ut som en liten ljusfläck, troligtvis från en fackla eller en lykta. Ljuset närmade sig snabbare än ankor kunde springa vilket endast kunde betyda en sak: Någon var på väg in mot staden, förståeligt nog i full hast med tanke på vädret, och denna någon var beriden. Ankor red mycket sällan, och när de väl gjorde det så brukade de rida på vänliga hundraser så som pudlar eller liknande, men det här riddjuret sprang snabbare än pudlar förmår. Att någon kom ridande in i Redet var ovanligt nog, och att denne någon hade sådan brådska att han inte kunde vänta ut stormen i någon av de näliggande byarna bidrog till den påtagliga mystiken.

 Henning bestämde sig för att undersöka saken personligen. Om någon kom till Redet i sådan brådska så måste det förstås gälla någonting mycket viktigt. Och vem i hela Redet kunde viktiga angelägenheter röra om inte Kungen? I samma stund som ryttaren red in genom portarna lämnade Henning sin utkikspost. Han skulle personligen ta reda på vad det gällde, och han var fast besluten att vara den förste som fick delges hemligheten.