Återupptäckte en gammal visa som passar så fruktansvärt bra idag! Visa från Utanmyra, a.k.a O tysta ensamhet. Idag blev huset verkligen tyst och ensamt. Körde iväg Loffe till stationen för sista gången i morse, nu är jag helt ensam i huset om dagarna. Det här har varit min vardag från och till sedan slutet av oktober 2009, och aldrig har jag tyckt mindre om ödsligheten hemma än nu. Jag har försökt, men jag har ingen som helst inspiration till att återuppta mitt skrivande. Ensamheten kan förvisso innebära att det kommer finnas mer att se här i ankmossen framöver, men jag kan inte lova något. Jag vet inte hur framtiden ser ut just nu. Det känns som om allting börjar tunnas ut igen, avstånden växer och jag går bara och väntar. Jag måste ut härifrån, ut och göra saker. Jobba, plugga, umgås, det är vad jag behöver. Nu är jag äntligen, ÄNTLIGEN! frisk från borelian, nu vill jag ut och ta igen de fem år jag tappat!

 Hemma är tyst och ensamt. Hemma har jag skrivit en och en halv bok redan, här finns knappt mer att hämta. Jag måste ut.