"Mycket väl. Led vägen, kung Henning. Låt oss bada tillsammans." Han vände sig till två av de få tjänare som dröjde kvar i entréhallen. "Ni bägge, ta hand om Hjorvalt och ge honom den behandling som mitt ädla riddjur förtjänar. Jag hoppas för er skull att jag inte får höra några klagomål imorgon."

 Tjänarna bugade sig skräckslaget och närmade sig försiktigt vargen, som iakttog dem vaksamt men lät dem leda honom vid tyglarna. Henning tog, ivrig att komma iväg och slippa ha ögonen på den ofagre Njord, täten vänster och neråt i borgen. Den breda och väl upplysta korridoren sluttade en smula och delade sig ett par gånger innan de kom fram till den stora marmorporten som ledde in till badrummet. Värmen som utgick från rummet kunde kännas en bra stund innan de nådde ända fram, och luften var fuktig.

 Adelsherrarnas badrum var inte jättestort. Det var bara till för de finare ankorna, och det fanns ett rum för adelskvinnorna också. Bassängen kantades av krukväxter och ångorna steg från det heta vattnet. Till och med Njord visade en uppskattande blick i några sekunder. Sedan fnös han och sade: "Nåja, fördelen med att diskutera i ett bad är att ingen kan ha dolda vapen på sig."

 Med de orden lossade han ett krokigt svärd som han hade hängande vid sidan, tog av bågen och kogret från ryggen och drog ut minst fem dolkar som han hade instuckna på olika ställen av kläderna. Sedan väntade han på att de andra sklle göra samma sak.

 Henning hade bara ett värja för uppvisning hängande vid ena sidan och sin ankfot av stål i ena skon. Dessa båda vapen gick fort att lägga i hög. Knorre bara log och började ta av sig kläderna. När han märkte Njords undrande min log han och sade: "Med min visdom och min silverne tunga behöver jag inga vapen. Om jag trots allt skulle behöva ett så finns de lite överallt i slottet."

 Så sjönk han ner i badet med ett njutningsfullt 'aah,' tätt följd av Henning och sist Njord (Som tagit av sig allt utom den stora trekantiga hatten som dolde hans ansikte). De plaskade runt en liten stund i det heta vattnet och hörde stormen avlägset någonstans utanför borgen. Här inne var det varmt och tryggt. Till slut tog Njord till orda, nu med ett mycket mjukare tonfall:

 "Det är inte för att bada i ert mysiga bad jag kommit hit. Jag kommer med nyheter från Norikland i söder..."

 "Det har du redan berättat," svarade Henning, slö av värmen och vattnet.

 "Nå, nu när ni kan introduktionen utantill kan jag väl då hoppa direkt till ämnet. Muckar ni gräl med oss från Norikland?"

 Frågan fick Henning att flaxa till och hicka samtidigt. Inte ens från denna underliga och otäcka gäst hade han väntat sig en sådan fråga. "Givetvis inte!" utbrast han när han återfått sansen en smula. "Vad får er att tro..."

 "Det krävs mycket för att få mig att tro någonting, det kan jag tala om. Spåren är alltså tydliga. För en månad sedan blev huvudstaden i Norikland, Storkvacken, antastad av rövare. Jag själv och mitt gäng med krigare var inte själva i staden just då och återvände till en stad i lågor. Storkvackens skattkammare hade rånats på stora skatter och rånarna hade satt eld på en annan del av staden för att avleda uppmärksamheten ditåt. När jag återvände hem började jag genast spåra de uslingarna. Spåren ledde mig in på ert territorium och jag följde dem till en grotta. Vid det laget var det närmare att rida hit och hämta hjälp, så jag och Hjorvalt har rest en vecka från grottan utan rast. Skurkarna är nu på ert område, så det är ert ansvar att rensa ut dem och återbörda till oss vad som är rättmätigt vårt. Ovanför grottans mynning stod någonting kryptiskt: För att komma in i denna grotta får man vara varken mer eller mindre än två och en halv man."