Nu är julen över för denna gången och helgen är till ända. Det enda som finns kvar av julen är allt vi inte ätit upp: Pepparkakor, julgodis och julmust. allt detta börjar bli lite småsegt att ha kvar nu, speciellt pepparkakorna som brukar ligga fram till påsk. Och helgen är nu över, men även där finns en rest från när den varade: Jag har inte hunnit käka upp alla mina nötter! :D Allt som går ur tiden lämnar efter sig ett minne, och i det här fallet ganska segdragna rester. (Fast nötter blir ju aldrig segdraget och är gott året och veckan om).

Framför mina vältvättade och nybadade fötter ligger nu ännu en vecka av ensamhet och olika små aktiviteter. Jag ska klippa mig imorgon, vilket verkligen kan behövas eftersom jag inte gjort det sedan slutet av september eller nåt :O. OH, och på tal om September btw, jag hatar Mikrofonkåt, bara som en parentes med hundratals utropstecken. Hörde den så fruktansvärt många gånger på lägret så jag går iväg direkt om jag hör den nu. BLÖÖÖ!!! Det är en lång resa fram till nästa helg det, en veckas halv-aktivt jobbsökande, fotbadande, läsande, (kanske skrivande) och tränande. Och kanske lite filmtittande också, vad vet jag? Jag vet bara att jag måste hålla igång för att inte bli understimulerad. Sådant är farligt.

Men nej just det, helgen är inte slut än! Snart är det Morden i Midsomer, det är det sista som händer denna intressanta , händelserika och sköna helg. Trevlig vardagsvecka på er allihopa! Puss puss!

Lördag efter Fredag! Godis efter glass! Nu är det äntligen helg igen, och en riktig helg dessutom! Den började redan igår med Finntroll i en halvtimme i bilen på väg till det stora fredagsnöjet: Innebandyn! Efter att sedan ha pressat och löpt, köttat och pillat in bollen i mål var det sedan åter dags för hemfärd med lika mycket Finntroll i bilen på underbart lagom hög volym. Försvinn Du Som Lyser är verkligen den bästa låten som finns i sammanhang som detta.

 Fredagkvällen fortsatte med pizza och vin i TV-soffan, innan jag trött och nöjd gick och lade mig. Jag skulle orka upp i morse för ett spinningpass! Och detta är jag mycket glad att jag gjorde!! Att masa sig up okristligt tidigt på morgonen (runt klockan 8! :O) kastade man i sig frukost, läste om den helt sjuka vargjakten i DN, sedan in i bilen igen (den här gången utan finntroll eftersom mor och far också satt i). Ett tungt spinningpass, en fruktansvärd svettig tröja som åkte av så fort jag var färdig, sedan en varmdusch och fika hos morföräldrarna.

 Det var då jag fick mig en snilleblixt: Jag skulle ge mig själv något extra! Vi skulle handla efter fikat, och jag ansåg mig i behov att belöna mina dygder och bragder och köpte på mig nötgodis! Sju gånger godare än vanligt godis, fullkomligt oemotståndligt och omöjligt att sluta äta, det är belöningen för hårt slit och goda dygder.

 Och helgen artar sig. God mat och smaskigt fika väntar framöver. Jag har insett, med en blandning av tillfredsställelse och avsmak, att jag åter kommit in i en frossaperiod, sådana som kommer till mig några få gånger om året. Nu är jag visst inne i en sådan, men jag känner mig frisk och tränar som aldrig förr, så nog kan jag förtjäna att vräka i mig lite nötter och andra godsaker lite då och då? Saltade Pistagenötter, jag säger bara: <33333!! Hoppas att alla ni trogna läsare får en lika underbar helg som den jag har framför mig! Jag älskar helger, för trots att de inte innebär någon ledighet från något så innebär det fullt hus hemma, och det är otroligt värdefullt. Trevlig helg allihopa! Puss & kram :P

Återupptäckte en gammal visa som passar så fruktansvärt bra idag! Visa från Utanmyra, a.k.a O tysta ensamhet. Idag blev huset verkligen tyst och ensamt. Körde iväg Loffe till stationen för sista gången i morse, nu är jag helt ensam i huset om dagarna. Det här har varit min vardag från och till sedan slutet av oktober 2009, och aldrig har jag tyckt mindre om ödsligheten hemma än nu. Jag har försökt, men jag har ingen som helst inspiration till att återuppta mitt skrivande. Ensamheten kan förvisso innebära att det kommer finnas mer att se här i ankmossen framöver, men jag kan inte lova något. Jag vet inte hur framtiden ser ut just nu. Det känns som om allting börjar tunnas ut igen, avstånden växer och jag går bara och väntar. Jag måste ut härifrån, ut och göra saker. Jobba, plugga, umgås, det är vad jag behöver. Nu är jag äntligen, ÄNTLIGEN! frisk från borelian, nu vill jag ut och ta igen de fem år jag tappat!

 Hemma är tyst och ensamt. Hemma har jag skrivit en och en halv bok redan, här finns knappt mer att hämta. Jag måste ut.

Igår var en spännande dag. Det började med att någon galning ringde och väckte mig galet tidigt (08.20!!) på morgonen. Jag låg kvar och tänkte bara DÖÖÖ! Men den jäveln gav sig inte. Tio signaler gick fram, sedan tonade signalerna ut... Bara för att börja på nytt några sekunder senare! Med ett stön körde jag fötterna i mina favoritinnetofflor som jag nyligen fick i julklapp och stövlade iväg till telefonen.

 "Du var mig en enveten jävel" blev min inledning av samtalet (ty jag anade vem som var i andra änden av linjen). Och jag hade rätt. Det var min kära bror Loffe som tvingat upp mig så okristligt tidigt på morgonen och begärde att jag skulle köra och hämta honom vid stationen. Som ni kanske kan räkna ut blev det ett väldigt kort samtal, varpå jag bestämde mig för att inte åka till stationen i morgonrock och innetofflor utan drog på mig lite kläder och körde vackert iväg.

 Dagen fortsatte lite grann som den börjat. Efter att ha lekt en stund med min käre bror bar det iväg in till metropolen Ronneby för att träffa min jobbcoach. Jag tror för övrigt det går framåt med jobbsökandet, men det är svårt att avgöra eftersom ingen arbetsgivare hört av sig ännu. Hur som helst, efter att ha fått nya uppgifter av honom åkte jag hem igen och käkade, innan jag återigen skulle ta bilen in till Hoby för att hämta hem nästa bror. Så det blev en jävla massa körande för mig igår.

 Och dagen såg ut att sluta ungefär på liknande sätt som den fortlupit. Jag skulle återigen köra in till Ronneby, den här gången för att spela fiol. Det blev inte mycket fiolspelande, men jag kom dit och fick mig en försenad julklapp: 2 olika inspelningar av Mordet på Karön. Jublande glad for jag hem igen och började lägga över filerna på datorn. Efter att nu ha sett igenom det hela lite hastigt kommer några tankar upp i huvudet: "Hoppas att det inte lät så här förfärligt när vi spelade upp det." och "Här behövs klippas och klistras och kantklippas." Min ambition var att kunna dela med mig av detta materialet på ett eller annat sätt, men efter att nu ha sett hur dåliga inspelningarna verkligen var känner jag mig osäker på om detta verkligen vore ett klokt drag. Jag behöver hjälp med detta. Någon som vet hur man fixar till filmer så att de går att titta på?

"Nytt år, nya tag" brukar det heta. Det kan ni hoppa upp och sätta er på att det blir :) Efter att ha varit ledare på ett orienteringsläger försvann julslöheten och jag började aktivera mig lite. Det var jätteroligt att vara ledare och spela vattenpoker, berätta saga och sparka igång inte särskilt lata deltagare. Det är ett tacksamt arbete att vara ledare när folk gör som man säger utan att vara negativa, istället för att tvingas trycka på dem hela tiden. Nu behövde jag bara bli sträng när det skulle bli sov-tyst, och det blev det :)

 Det roligaste på lägret var nog ändå när alla ungdomar skulle ut ur marinbasen för att handla godis och vi passerade vakten. En manlig vakt sade ur mikrofonen bakom mörkat glas: "God kväll."

 "God kväll," säger jag lite förvånad och stannar upp. Vanligtvis har vi inte blivit hindrade när vi skulle ut innan. Vakten fortsätter.

 "Vill du ha en fråga?"

 Jag hinner inte ens tänka efter innan mitt spontana svar lämnar läpparna på mindre än en halv sekund (Och nu står lägrets alla tolv deltagare och lyssnar): "Det där var en fråga."

 En viss tvekan följer inifrån vakthytten, sedan hörs hans röst igen: "Men vill du ha en riktigt fråga)"

 NU hade jag hunnit tänka efter lite, och med ett leende svarade jag: "Men nu ställde du ju samma fråga igen."

 En ännu längre tvekan inifrån vakten, sedan ett ganska osäkert "Men du måste svara på en fråga innan du får passera. Ska du ha en fråga eller?"

 "Men jag har ju redan fått en fråga! Vill du att jag ska svara eller?"

 Den längsta väntan hittills, sedan, ackompanjerat av ett antal fnissanden inifrån vakten där de troligtvis var minst tre till, kom vaktens "Ööh... Ni kan passera."

 I ett gäng där deltagarna redan beundrade mig lite och där kompisandan och gemenskapen redan första kvällen var stor, växte nog ungdomarnas uppskattning för mig ytterligare. Sedan fortsatte lägret i samma anda och blev fyra fantastiskt roliga dagar med även en hel del träning.

 Under Jullovet har jag inte varit ute särskilt mycket tyvärr. Varit inne och slöat och haft trevligt med mina båda bröder, den enda vinterluften jag fått är skidåkning uppe vid vår klubbgårds härliga spår. Men jag har inte latat mig ändå egentligen, jag har tränat varje kväll. Denna träning har börjat ge resultat och jag ser för första gången någonsin verkligen fram emot Beach 2011 :P Det är ett halvår kvar att förfina mina kurvor. Jag känner att jag är på gång nu med träning och äntligen börjar bukfläsket få ge vika för rutorna som kommer där under :D.

 Och äntligen, ÄNTLIGEN(!) känner jag mig frisk och stabil och pigg. Jag tog en dubbeldos mot borelia i november och innan och efter det har jag varit jättetrött och hängig och inte alls särskilt frisk, men nu är allting bättre! Detta lovar gott inför det nya året! Gott nytt år åter igen allihopa! <3

Som alla säkert förstått och firat har vi nu trätt in i ett nytt år. Jordens sista levnadsår enligt indianernas domedagsprofetia. Vad som än väntar oss i framtiden och oavsett om allting går under nästa år så kommer i alla fall ankmossen finnas i ett år till! Idag fyller bloggen 1 år, grattis till allt och alla.

 Det är svårt att spå det nya året, både på personlig, nationell och global nivå. Sveriges första bilbombare som för alltid kommer bli ihågkommen vid namn (Taimour Abdulwahab) utförde ett skräckdåd som lamslog en hel shoppinggata i flera timmar. Ingen dog utom han själv och skadorna var ringa, men vår första terrorbombare kommer alltid bli ihågkommen, misslyckad som han var. Hade det legat i min personlighet hade jag personligen roflat häckan av mig åt det patetiska i hela affären, men nu är jag ju inte den som är sån. En australiensisk datahacker tvingar in sig själv i världspolitiken, vilket slutar med att han blir anklagad på lösa grunder för våldtäkt och tystas ner. Det han startat är en kraft som kan användas positivit för att öppna upp vårt samhälle, blottlägga alla mörka hörn och kasta ljus över världens hemligheter. Men den förrädiska baksidan av detta snokande kan leda till en ny form av terrorism. Allting kan vändas till den mörka sidan. Om denna öppenhet skall fungera nåste allting ständigt utvecklas, men det är svårt för ett helt folk att hänga med i den allt viktigare och allt mer komplicerade utvecklingen.

 Där var ju lite av mina konspirationsteorier, höhö. Hmm, i alla fall. Personligen så kommer jag stenhårt fortsätta försöka få jobb, och jag ska förhoppningsvis (för nu vill jag iväg) plugga i höst. Jag måste börja roa mig, måste komma ut mer bland folk. Jag har fått nog av hemmets trista ensamhet.

 Jag hoppas att jag kommer skriva flitigare i ankmossen än jag gjort i år. Om ni vill och jag känner för det kommer kanske Henning-berättelsen att fortsätta, men jag har inte bestämt mig på den punkten. Jag har inte tur någonstans, inte med någonting jag försöker med, så jag har bland annat inte fått boken utgiven. Jag börjar tvivla på den och på mig själv nu... Jag behöver framgångar.

 Men haha! Bloggen är ett år idag! Det är ju alltid något. Jag lovar er, den kommer bli ett år till :) Ett nytt år har tagit sin början, och till alla er som väntar er några kloka ord från ankmossens konung: Lev i år som om det vore ert sista år på jorden. Det kan det mycket väl bli, med tanke på att profetior aldrig ljuger men aldrig heller talar klarspråk. Glöm inte att vara mot andra som ni vill att andra ska vara mot er! Gott nytt år!