Vägen slingrade sig sakta närmare passet mellan tvillingtopparna. Det gick brant uppför och deras andhämtning tycktes eka mellan klippväggarna. Ulf hade sedan länge plockat av sig sin rustning och lagt tillbaka den i ryggsäcken på silvervagnen. De 'två getterna' drog vagnen som om de inte visste vad trötthet var för något. Ändå kändes den slingrande vägen upp ohyggligt lång.

 Men så vid middagstid kom de äntligen fram till en planare väg. Solen stod nu högt på himlen och de hade redan avverkat en lång sträcka. Sensommarvärmen strålade från det gyllene klotet och värmde upp stenarna under deras fötter. Av regnvädret som dragit förbi dagen innan syntes inte ett spår. Sällskapet tog en middagsrast på en grönskande bergsäng, satte sig ner och andades ut.

 Henning och Ulf satt några minuter och väntade på maten som aldrig kom. Inte förrän de ropade på Barista och frågade vad han höll på med slog det dem att de skulle tvingas fixa maten själva. Barista gick runt på ängen med geten och betade gräs.

 De båda herrarna bävade inför detta. Ingen av dem hade någonsin brytt sig om matlagning tidigare, deras bidrag till bevarandet av den fina matkulturen var på sin höjd ett väluppfostrat bordsskick. De utväxlade blickar som berättade att de var överens. "Baristaa?" lockade de snällt. Den lilla ankan tittade inte ens upp från sitt betande.

 "Skulle du vilja vara så gullig att laga mat nu? Vi är hungriga?"

 Barista spottade ut en munfull vältuggat gräs i deras riktning och bräkte. Geten kom travande fram till dem. "Kaffe?"

 "Nej, inget kaffe till getter," sade Henning irriterat. Med en irriterad suck började han rota på vagnen efter matransonerna.

 Geten tittade ner på Ulf med de största, mest oskyldiga och uppfodrande ögon som ankan någonsin sett. "Kaaffee?"

 "Nej, inget kaffe idag!" sade Ulf bestämt. Geten slokade med öronen och gick med överdrivet sorgsna steg därifrån. "Fårskalle," muttrade Ulf efter den.

 Henning verkade ha hittat ett paket torkad fisk som han stolt delade till Ulf och Barista. Den sistnämnda bara stirrade på fisken, dreglade ut lite idisslat gräs och gick därifrån. Henning suckade, men han var inte särskilt ledsen för det ändå. Mer till mig och Ulf, tänkte han glatt.

 De åt i tystnad och funderade över den allvarliga situationen. Läget hade blivit värre snarare än bättre. "Vi måste lösa det här innan Barista är bortom all räddning," sade Ulf allvarligt. "Vi klarar oss inte utan vår Barista."

 "Nej, bara torkad fisk att äta var ingen höjdare." Henning fick ett surt ögonkast från Ulf och skyndade sig att tillägga: "Jag saknar honom också. Vi måste göra något."

 Ett plötsligt, högt skri störde dem i deras funderingar. Den som skrek hade Baristas röst, men det var ur geten ljudet steg. De två 'normala' ankorna kom snabbt på fötter och sprang bort för att undersöka varför geten skrek som en stucken gris. De behövde dock inte springa hela vägen bort, den hade blicken riktad mot himlen, och när Ulf och Henning vände sina egna dit så kunde de också se vad som fick geten så ur gängorna. Korparna.

 "Slungorna!" skrek Aflin och kastade sig mot vagnen för att hämta sina vapen och ammunition. Henning var inte långt efter, men de svarta fåglarna kom emot dem snabbt. "Kvack!" skrek geten och började springa fram och tillbaka, skrikande både det ena och det andra. Barista fortsatte lugnt att tugga sitt gräs som om det han hade i munnen var hela hans värld.

 Korparna anföll på bred front. De hade spritt ut sig så att det skulle bli svårare att träffa dem och för att de två stridsdugliga ankorna skulle behöva försvara sig från flera håll.

 "Ni har inte betalat er tull!" kraxade korpen Klowinda uppifrån luften. De svarta fåglarna cirklade runt ovanför dem, precis utom skotthåll. "Ni skulle ha gått den andra vägen och betalat tull till oss som alla andra. Ingen slipper igenom skogen mot Ankrike utan att vi tjänar på det."

 "De tyckte de var så smarta som byggde en annan väg runt oss!" "Annan väg runt oss, annan väg runt oss!" ekade de andra korparna. Det var Frokvok som talade. "Vi bevakade den här vägen tidigare, ankorna i Skrägelul trodde att de kunde lura oss. Men icke! Korpar lurar man inte. Vi gjorde den andra vägen till vårt normala tillhåll istället, och VI satte upp varningsskyltar för att sådana som NI inte skulle ta den gamla vägen. Men oss lurar man inte!"

 "Så vad tänker ni göra nu?" frågade Ulf och försökte följa alla korpar med blicken samtidigt. En omöjlighet som bara gjorde honom snurrig.

 Klowinda kraxade fram ett elakt skratt. "Vi ska utkräva vår rättmätiga tull, och eftersom ni motstått oss så länge så är tullen mycket hög. Vi noterar att ni har mycket av värde på er silvervagn. Jag anser att alla era ägodelar vore en lagom betalning för era liv. Jag ser att ni inte har järnankan någonstans i närheten! Har er beskyddare sprungit och gömt sig? Det här är ett bra tillfälle. På dem, bröder och systrar!"

 När silvervagnen nämndes såg ankorna hur geten ryckte till. En glöd tändes i dess ögon. Barista slutade beta och tittade upp på korparna med ett mörker i blicken som aldrig tidigare skådats hos den unge ankan. Korparna störtade ner ibland dem.

 Med sin skicklighet i att använda slungan som vapen lyckades Ulf och Henning plocka varsin korp ur luften med en välriktad sten. Mer hann de inte förrän de sex kvarvarande korparna anföll dem från sex olika håll. Båda hade varsitt svärd i händerna (inte Hennings favoritvapen) men de fick aldrig utrymme att svinga dem ordentligt. Korparna flög enkelt undan från deras hugg eller var ivägen för svärdsarmen redan innan hugget hade börjat. Både Henning och Ulf var fortfarande trötta sedan den förra striden och av den långa vandringen uppför berget och de kände med fasa hur deras krafter snart började sina. Korparna anföll skoningslöst med näbbar vassa som knivseggar. Deras klor rev och slet i ankornas fjädrar medan näbbarna hackade på deras ömma, bara huvuden. Slaget kunde gått riktigt illa för ankorna om inte något mycket, mycket oväntat hade inträffat.

 Barista kastade stenar mot korparna och försökte stånga dem så gott han kunde, men det var inte hans insats som räddade dagen. Geten gav upp ett bröl och rusade in bland de stridande. Dess rusning tog korparna med förvåning, men de hämtade sig snabbt och flög upp i luften igen för att ladda inför en attack. Vad de inte hade räknat med var att geten följde efter. "Jag kan flyga! Jag flyger!" skrek geten och flaxade med sina taniga ben. Korparnas reträtt gav Henning och Ulf precis den tid de behövde för att ladda sina slungor igen och skicka iväg en ny svidande salva mot de nu tätt flygande korparna. En flygande get var uppenbarligen mer än de klarade av, och när två av dem dessutom träffades av nya stenar så försvann de därifrån för att aldrig mer besvära just det här sällskapet. Hade de tittat tillbaka en sekund till så hade de sett att getens inte särskilt smidiga flygtur resulterade i en ännu mindre smidig landning. Eftersom den flaxade med benen ut åt sidorna så hade den inga ben att landa på när hoppet som den trodde var en flygtur nådde ett abrupt slut. Med andra ord, det som geten trott var en revolutionerande flygtur och ett stort steg för getaktigheten slutade med ett förnedrande magplask. Men den flygande geten, som varit helt övertygad om att han var en anka som hette Barista, hade räddat dagen.  Och hans flygtur väckte honom och fick honom på andra tankar.