Medan kaffet värmde dem inifrån under den massiva granens relativa regnskydd funderade Barista tyst vilken väg han tyckte att de skulle ta. Henning och Ulf försökte båda övertyga honom om att just deras förslag var bäst. De första fem minuterna var det relativt nya och intressanta förslag som kom upp, men därefter började bara de två ankorna använda samma argument om och om igen. Barista tyckte inte om att fatta så svåra och viktiga beslut. Båda hållen skulle innebära både för- och nackdelar av olika slag. Att gå vänster över bergen skulle innebära en större risk, men det kunde samtidigt gå mycket snabbare. Den högra vägen skulle med största säkerhet påminna mycket om den väg de hittills tagit genom skogen. Med leriga vägar och stor, mörk skog.

 Det blixtrade flera gånger bortom bergen, men just åskovädret verkade inte komma närmare. Himlen ljusnade norrut, men det var knappast någon tröst för de tre som styrde kosan åt sydost. En ensam korp cirklade runt ovanför dem, kraxade någonting som Barista inte kunde urskilja och flög iväg åt höger.

 Kaffeankan stirrade ner i sin kaffekopp. En korp var alltid ett dåligt omen. Han drack ur det sista av kaffet, reste sig och deklarerade högt och tydligt: "Jag har bestämt mig. Vi går över berget."

 Henning stirrade på honom, fortfarande vild efter argumentationen med sin före detta fäktningslärare. "Är du helt från vettet?! Ska vi gå över berget i det här vädret!"

 "Han har inte tappat förståndet," sade Ulf. "Du vet hur mycket bättre vår vän Barista fokuserar när han dricker kaffe. Över berget blir det alltså."

 "Det kommer gå fortare," sade Barista. "Vi kommer kunna rulla vagnen på sten istället för att trycka fram den genom lera. Vägen är mycket kortare, och även om den är brant och hal så kommer det gå mycket fortare. Dessutom så kommer den högra vägen med största sannolikhet se ut som den här, mörk och djup skog hela vägen. Jag föredrar öppna ytor. Dessutom så kan det bli mer spännande uppe i bergen, och visst är det väl äventyr vi är ute efter? Det var ju du som ville ut på äventyr från början, Henning. Det här kommer bli kul!"

 "Yaharr! Så ska det låta, min gosse!" utbrast Ulf Aflin och hoppade ut från granens skydd. "Vad väntar vi på? Låt Hennes Sammansvurna darra i deras håla, här kommer delegationen från Redet! Yarr!"

 Ulf drog sitt svärd och, utan att vänta på de andra, började han gå längs den vänstra vägen. Barista städade snabbt iordning efter kafferasten och rullade iväg vagnen efter Ulf. Henning suckade och masade sig ut i det blöta regnet. Ingen av dem såg korpen som iakttog dem ifrån en trädtopp. Hade de gjort det hade de ändå inte anat några ugglor i mossen, eftersom en sådan syn var ganska vanlig. Korpen lyfte och flaxade tyst iväg utom synhåll.

 Varningsskylten som syntes från vägen talade om för dem att vägen de gick på var farlig på något sätt. Den som satt ut skylten hade inte specifierat sig mer än så. Vägen var stenlagd och gick lätt uppför i några timmar ända tills de kom till bergets fot. Då hade de avverkat en knapp kilometer sedan skylten, över hala stenar och genom ihålligt regnande. Äntligen verkade himlen ljusna något och regnandet minskade och minskade för att slutligen helt upphöra. Men nu stod de inför en ny utmaning.

 Vägen började nu slingra sig väldigt brant uppför. En tredje varningsskylt stod uppsatt och frågade: "Är ni säkra på att ni verkligen vill ta den här vägen? Vi varnade er."

 "Vem kan ha satt upp den där skylten?" undrade Ulf för sig själv.

 "Säkert samma som satt upp de två tidigare," muttrade Henning surt.

 "De har fortfarande inte sagt vad de varnar för," konstaterade Barista.

 De åt en snabb lunch på bröd och fisk medan de funderade. Än så länge hade färden gått alldeles problemfritt genom omväxlande berglandskap och gles, fjällnära skog. Långt ovanför sig kunde de se bergkrönet de skulle över. Nästan en halv dags klättring, bedömde Ulf. Vi kommer behöva vara två som drar vagnen nu. Vägen såg åtminstone bra ut. Den slingrade sig sakta fram uppåt och var gott och väl så bred att man kunde rulla fram vagnen utan problem. Inga farliga djur hade hittills synts till, och han var väldigt fundersam över den där varningsskylten. Efter lunchen fortsatte de genast att gå, med Barista och Ulf bakom vagnen och Henning som eftertrupp.

 "Varför är du så hängig, oh store konung?" frågade Ulf vid ett tillfälle. Ett tillfälle räckte, sedan dristade han sig inte till att ställa den frågan igen. Promenaden förflöt under en spänd tystnad där alla höll utkik efter vad nu skyltarna kunde varna för.