Ulf vaknade av att solen sken rakt in i hålan som de övernattat i. De hade valt en håla med öppningen mot öster och möttes vid dagens första ögonkast av en långsamt stigande sol. Det var kyligt fortfarande, men ändå skulle de behöva bege sig snart. De hade en bra bit kvar att gå och ville helst komma fram idag innan det mörknade. Medan de andra fortfarande sov kröp Ulf ut ur grottan. Några minuter till kunde han ge dem medan han tittade på soluppgången.

Ingen annan syntes till. Tom verkade ha kilat iväg under natten, men det var ingenting som Ulf funderade särskilt mycket över.

 När solen stigit lite högre och började sprida mer ljus och värme gick han in och väckte sina båda vänner. Henning for upp, glad som en utterunge och började skutta omkring. Leende och skakande på huvudet över den plötsliga förändringen av kungens beteende gick han ut till vagnen och hämtade in deras frukost. Den smakade ljuvligt i skenet av soluppgången, och de intog den under tystnad.

 Medan de åt kom Tom tillbaka, och förvandlingen hos lodjuret var om möjligt ännu större än hos Henning. När Ulf somnade igår kväll hade lodjuret varit en trött, ganska oengagerad jättekatt, nu när han kom tillbaka verkade han nästan tio år yngre. Den sömniga, dimmiga blicken hade bytts ut mot vaksamma och pigga ögon. Tofsarna på öronen stod rakt upp och viftade ofta glatt. Röstläget var också ett helt annat när han glatt utbrast: "Goood Morgooon vänner! Sovit gott?"

 "Vad har jag missat här?" undrade Ulf med misstänksam röst men glatt sinne. "Både du och Henning hoppar runt och är jättepigga som om vi inte gått flera mil den senaste veckan. Du har det förstås inte, men jag får intrycket av att du sprungit runt hela natten och ändå inte är ett dugg trött. Vad har hänt?"

 Henning och Tom gav varandra ett spjuveraktigt ögonkast och svarade gemensamt att det var en liten hemlis dem emellan. När de såg Ulfs ansiktsuttryck och tendens till äcklade min skyndade de sig dock med att släta över det hela och att han inte skulle hysa sådana barnförbjudna tankar.

 "Låt oss inte dröja här hela dagen, vi har lång väg att gå idag," sade Tom och sprang runt runt utanför deras lilla håla.

 "Du har rätt, låt oss komma fram så fort som möjligt!" Med en blick på Henning förmedlade han tyst att denne glade, unge kunglighet hade en hel del att berätta för sin gamle fäktningslärare. Som svar bara ryckte nämnd kung på axlarna och log stort.

 De gav sig snabbt av medan solen steg högre och högre på himlen. Tom tog höga skutt och språng och cirkulerade ömsom framför, ömsom bakom vagnen. Hans glädje och energi smittade av sig och sällskapet fann att de hade ett mycket högre tempo i förflyttningen nu än de hade haft någonsin tidigare. Ulf nästan småsprang bakom vagnen när det var hans tur att dra den, och spontana skratt från någon av de fyra var inte alls ovanligt. Ingen av dem brydde sig om att hålla utkik efter faror och missade därför båda korparna som flög högt över deras huvuden och bara väntade på rätt tillfälle, eller de nio andra korparna som flög långt åt väster och väntade på sina syskons signal.

 Med farten som de höll så dröjde det inte länge innan de kom till nästa varningsskylt. "Nu är det nästan för sent att vända om. Vänd om nu eller aldrig."

 "De säger fortfarande inte vad de varnar för," konstaterade Barista.

 "Lustigt," sade Tom och kliade sig bakom örat. "Jag kan inte påminna mig om att stått där tidigare."

 "Har det varit någon trafik över berget på sistone då?"

 "Inte mycket som jag vet om."

 Med en gemensam axelryckning men med växande olust och oro satte de iväg igen. Det gick inte lång tid innan Tom lyfte ansiktet i luften och vädrade.

 "Vad känner du kompis?" undrade Henning.

 "Jag känner... en doft av hopp. En doft av äventyr och glädje." Han vände sitt ansikte åt öster så häftigt att de andra hajade till. "Jag kommer ikapp er förr eller senare. Vi ses!"

 Med en fart som övergick ankornas förstånd satte så Tom iväg över ljung och sten med ett lyckligt tjut. Tätt följt av ett mäktigt jamande. "Vad tog det åt honom...?" Men Ulf avbröt sig innan han hunnit ställa frågan färdigt. Precis i utkanten av hans synfält, avtecknad mot horisonten, såg han ett annat lodjur.

 "Han har hittat en hona," sade Henning och log glatt. "Så underbart!"

Högt där ovanför log bröderna Vorvork och Frokvok mot varandra. Korparnas plan hade lyckats. Det var dags att sätta steg 3 av deras plan i verket. Inom kort skulle ankorna nå hängbron, och om de var ensamma där så skulle det här gå som en dans. Ingen fick undkomma skogens svarta smartskaft utan att betala dyrt för det. Vorvork och Frokvok dök mot marken tillsammans. Signalen till den handfull av deras gäng som givit sig av efter våghalsarna som dristade sig till att genomskåda deras list. Signalen som talade om att nu var det dags att kräva tull.

Ankorna såg också signalen och undrade vad den kunde betyda. De var nu slitna mellan valet att följa efter den beskyddande Tom eller fortsätta framåt och låta honom komma ifatt. De bestämde sig inte helt tokigt för att fortsätta på egen hand. Det var ju trots allt så de givit sig av från början. Dock så misstänkte de att korparna kunde anfalla nu, och de gjorde sig beredda att möta anfallet. De började plocka på sig stenar.