En mystiskt känsla av att någonting närmade sig väckte Angelica, och hon var därför precis vaken när hon hörde snyftanden och springande steg som närmade sig. Hon satte sig upp i sängen just som dörren for upp. Det var en tårdränkt Amanda Vitvinge som rusade in i hennes sängkammare och stängde dörren bakom sig.

 "Amanda? Vad har hänt?"

 "Dörren! Du Måste! Låsa! Dörren!" skrek Amanda och letade efter haspen.

 På en sekund var Angelica uppe ur sängen, och i bara nattlinnet gick hon bort och lade på haspen som Amanda fumlade med. Hon tittade på sin väninna. "Vad är det Amanda?"

 Fru Vitvinge slängde armarna om Angelica och grät. "De har tagit Sture," snyftade hon. "Han är borta!"

 "Vaddå borta? När? Vilka har tagit honom?"

 "Han är försvunnen! Han hade väl inte låst, för de som tog honom bara gick rakt in. Ett litet blodspår på golvet vittnar om våld, och det finns spår som tyder på att han släpats iväg! Vart vet jag inte, för efter första korridoren går spåren upp i rök! Vilka som gjort det? Kan det vara några andra än Njord Ärrnäbb som är här för att utföra Svartvingarnas uppgifter?"

 Rädslan och oron som Angelica gått och lagt sig med kom tillbaka efter att ha motats bort av en utmttad sömn. Hon var trött nu, för det fanns mycket att göra i slottet medan kungen var borta, och det var hon och Knorre som fick göra sitt bästa. Knorre hade inte pressat henne ytterligare i frågan som han tidigare ställt i ett så felaktigt tillfälle. Hade han gjort det hade hon nog inte svarat den här gången heller. Hon hade så mycket annat att tänka på än trassliga kärlekstankar. Hennes oro för Henning hade bara vuxit och vuxit, vilket gjorde henne både ofokuserad och lättretlig.

 "Njord Ärrnäbb..." sade hon dröjande. "Är du säker på att det var han?"

 "Om inte han så i alla fall hans otäcka varg! Och de går ju ingenstans utan varandra. Vargens våta tassar lämnade tydliga avtryck i korridoren."

 Angelica slog handen för näbben. Hon tänkte på brevet som hon hittat i Njords sovrum medan han själv varit ute med Knorre. Brevet som hade avslöjat den där hemska ankans bedrifter vid hovet i Norikland. Brevet där det stått att vargen Hjorvalt i hemlighet tuggat i sig den förre kungen Nori VI's anhängare. En efter en. En efter en...

 "Vi måste sluta gå ensamma. Svartvingarna och Snuskfotarna är ute efter tronen med hjälp utifrån. Vi viktiga ankor måste gå i grupper och alltid ha beväpnade vakter med oss. Om det är krig som de svarta och snuskiga vill ha, då är det krig de ska få!"

 Amandas gråt blev bara starkare. "Jag vill inte vara med om det ska vara så här! Varför måste alla slåss? Det är så himla onödigt. Min stackars Sture..."

 "Vi får hålla ögonen öppna efter Sture. Hittar vi ingen död kropp så får vi utgå från att han lever. Men Svartsnuskarna ska få igen för det här!"

 "Jag vill inte hämnas. Jag har alltid sagt nej till våld. Men de kan inte hålla på och röva bort andra och rentav döda andra ankor bara för att nå tronen. De måste stoppas! Vi måste hålla koll på Njord och bevaka hans minsta rörelser!"

 "Knorre bevakar Njord," sade Angelica, men i samma stund som hon sade det slogs hon av förskräckelse. Knorre kanske redan är borta! "Vi måste söka upp Knorre," sade hon, men hon kände hur hon började bli alldeles kall. Innan det är för sent, lade hon till i sina tankar. Innan det är för sent. Innan allting går för långt.