En gåta? Inte min starkaste sida kanske.

 Henning funderade. Han hade aldrig varit någon hejare på gåtor, han föredrog saker simpelt och uppriktigt. Rakt på, inga krusiduller. Ulf Aflin var, sitt ädelmod och ridderliga heder till trots, en väldigt lurig karl. Henning sneglade på sin fäktningslärare, som även han såg ut att fundera över saken.

 "Det är mycket som står på spel," sade Henning. "Vad händer om vi inte kan svara på gåtan?"

 "Precis samma sak som händer nu," svarade Tom. När han såg de tre ankornas frågande ansiktsuttryck tillade han: "Ingenting."

 "Då är det definitivt värt ett försök! Vad är gåtan?"

 Tom tittade på Ulf utan att blinka. "Det är jag som ställer frågorna här, inte ni. Och jag har redan ställt min fråga."

 "Va? Det har du väl inte!?"

 "Jag upprepar, det är jag som ställer frågorna här."

 "Vad är gåtan då?" Henning började bli irriterad igen. Inte ett bra tecken.

 "Jag upprepar en gång till..."

 "Kläm fram med gåtan då så att vi får höra den, din stora dumma kissekatt!"

 Tom fixerade Ulf ännu hårdare med blicken. "Hotar du mig? Det är ingen gåta, det är en undersökning om viljan till en eventuell tvekamp."

 "Vi kanske har större chans att ta oss förbi med våld än att lista ut en gåta som vi inte hört," muttrade Ulf.

 Lodjuret sträckte på sig och synade dem alla tre. "Jag betvivlar det. en oskyldig fråga, ingen gåta: Vågar ni ta risken?"

 "Vi vill bara höra gåtan som vi inte fått höra än," sade Henning frustrerat.

 "Jag har redan sagt den en gång och tänker inte göra det igen..."

 "Ja!" sade Barista, som dittills stått tyst och funderat. "Svaret är ja."

 "Duktig anka," sade Tom. "Ni får passera."

 ...

 Henning och Ulf: "WTF!?"

...

 "Gåtan var om vi kunde tänka oss att svara på en gåta," förklarade Barista. Tom nickade och steg åt sidan. "Vi behövde bara svara jag eller nej för att ta oss förbi."

 Henning och Ulf: Gemensam Facepalm. Med vingen.

 "Korrekt. Den lilla ankan verkar vara hjärnan i laget. Ni får nu lov att passera. Eller ställa frågor själva."

 "Varför är den här vägen skyltad som farlig?"

 "Inte vet jag. Jag bor här uppe men fruktar ingenting."

 "Vad kan du berätta om vägen vi har framför oss? Finns där något grotta vi kan krypa in i?"

 "Bakom mig, ovanför det krönet ni jobbat mot hela dagen, sträcker berget ut sig till en platå. Där finns säkert flera grottor där ni kan övernatta. Jag vet dock inte huruvida de är tomma eller inte. Vissa är det, andra är bebodda. I er takt kommer ni imorgon komma till en hängbro som leder över en djup ravin. Sedan kommer ni få klättra brant en bit till innan det vänder och får nerförbacke hela vägen till Skrägeluls Håla och en bit senare även till själva byn Skrägelul."

 "Skrägeluls Håla? Går vägen här förbi Skrägeluls håla?" Barista darrade på sin normalt pipiga röst. Henning förstod nu varför den här vägen klassades som farligare än den andra.

 "Vad vet du om Skrägeluls Håla?"

 "En hög med nollor som dyrkar en enda hona, det är vad jag lyckats utröna. Jag vet inte varför eller vad hon är, men de verkar vara en otrevlig hop. Varför undrar ni?"

 Henning övervägde att berätta sanningen för lodjuret, men istället sade han: "Vi har hört en hel del läskigt om det stället och tänkte ta reda på vad som var sant och inte. Vi ska bege oss dit och undersöka."

 "Jisses," gäspade Tom. "Det låter spännande. Får jag följa med? Här har inte hänt någonting spännande sedan jag var liten, för när man är liten tycker man ju att allting är jättespännande, eller hur?"

 "Om inte det där var en gåta, Tom, så är svaret ja." Ulf flinade. "Du är välkommen att följa med oss, sålänge du lovar att inte äta upp oss."

 "Jag brukar inte äta ankor, men det kanske är för att de är ovanliga här uppe. Jag lovar er, jag kommer inte äta upp er. Min äventyrslusta överstiger vida min hunger."

 "Då är du välkommen att hänga på."

 Henning började bli irriterad igen. Nu verkade det som att Ulf börjat ta över rollen som gruppledare. Han tyckte inte om det, och för att markera det sade han: "Vi välkomnar ett stort och ståtligt lodjur som dig i vårt sällskap och vi värderar högt din vänskap..."

 Tom tittade på honom. "Fjäskare där. Jag vet att jag är välkommen. Nu går vi."

 De började gå, och fortfarande var det ingen annan än Barista som oroades av den svarta pricken uppe i himlen som förföljde dem.