Knorre var glad att han gick först av de tre. Han hade aldrig varit så nervös tidigare. Vad skulle de tycka och tro om honom? Skulle de förstå? Sådana tankar plågade hans samvete medan han styrde dem ut mot de nyvattnade fälten, bort från Redets alla tjuvlyssnande öron. Kvinnorna bakom honom gjorde några försök att få kontakt med honom, men de gav snart upp. För det första så svarade han inte med ett ljud, för det andra så gick han så fort att de fick problem att hänga med. Båda verkade inse att det inte var någon idé att börja prata förrän de kom ut bland kullarna och fälten.

 Således blev färden ut ur slottet och ut ur staden, som uppmärksammades av många, en väldigt tyst promenad. Knorre funderade på vad han skulle säga, och det gjorde de andra också. När de väl kom ut i friheten bland de våta höjderna var det en Knorre med slitet ansiktsuttryck som vände sig mot de två kvinnorna. Hur mycket hemlighetsmakerierna hade tärt på honom blev synligt nu när han släppte barriärerna om sig själv och talade ut.

 "Jag har planerat det här länge, och det är nu dags att jag berättar för er vad som är i görningen."

 "Hög tid i sanning," sade Angelica bittert. "Om du sänt Henning till hans undergång så kommer jag aldrig förlåta dig. Men du kan lika gärna börja förklara dig."

 "Precis vad jag tänkte spöra också," sade Rut. "Varför lät du Henning knata iväg sådär, ung som han är. Nog för att han gjorde storsuccé i Bennyro, men det är vanvettigt att släppa iväg vettvillingar på egen hand. Om inte Ulf Aflin varit med så hade jag varit jätteorolig. Nu är jag bara vettskrämd. En fäktare som drömmer om 'den gamla goda tiden' tillsammans med en ung och nybliven kung och en anka som serverar kaffe, vad tänkte du på när du lät dem fara!?"

 "Vad gjorde de för slags succé i Bennyro?" frågade Knorre, som var tacksam för möjligheten att skjuta upp det oundvikliga lite till.

 "De frälste hela staden genom att få dem att dricka kaffe istället för öl. Benny IV som inte varit nykter på flera år övergav alkohol utan att blinka. Men nog om det, du har mycket att stå till savars för!"

 "Jag har väl det," suckade Knorre. Han tog ett par andetag innan han lyckades formulera någonting i huvudet som skulle låta vettigt. Han var besvärat medveten om de båda kvinnornas stränga blickar.

 "Som sagt så har jag planerat det här länge. De senaste tre kvartalen har jag haft brevväxling med Njord Ärrnäbb. Jag berättade för honom att Henning visade tecken på rastlöshet, och jag sade att om han kommer på någonting, något äventyr som vår kung kan ge sig ut på, så skulle han höra av sig. Han lovade detta i ett svarande brev, men jag fick även nys om ett annat brev som han skickat. Han hade brevväxlat med både mig och med Dolores Svartvinge visade det sig. Jag fick av en händelse tag på det där brevet, där det stod att Njord skulle hjälpa Svartvingarna och Snuskfotarna att ta tronen. Jag såg då möjligheten att uppenbara det här för allmänheten, men beslutade mig för att gå ett steg längre.

 "Så jag fattade penna och papper och skrev ett nytt brev till Njord. Ett där jag djärvt sade att fru Svartvinge anförtrott sig till mig med sina planer men att jag ville gå ett steg längre. Jag skrev till honom att ifall han sviker Svartfötterna och samarbetar med mig istället så skulle han få bli kung. Istället för att som Svartfotarna erbjöd ge honom rikedomar. Han tyckte att mitt lät som ett mycket bra förslag, så vi fortsatte att brevväxla i hemlighet, samtidigt som han skrev brev till Svartfotarna där han planerade att göra saker. Det första, som han skrev till dem att han skulle göra, var att få bort Sture Vitvinge från spelplanen. Vilket nu har skett..."

 "Vad har du kokat ihop för någon soppa nu!" utbrast Rut. "Planerar intriger med utlänningar, skickar iväg Henning på ett förutbestämt äventyr och försätter hederliga ankor ur spel, samtidigt som du öppnar hovet för anarki och bjuder in fientliga krafter."

 "Jag kan tyvärr inte avslöja riktigt än var Sture befinner sig, först måste ni lova att hjälpa mig. Men han är oskadd. Låt mig fortsätta."

 "Fortsätt," sade Angelica iskallt. Knorre kunde inte för allt i världen möta hennes kyliga blick.

 "Det jag gör är för Redets och Ankrikes bästa, tro mig. Det handlar om att spela. Spela falskast, mest och listigast. Njord har överöst Svartvingarna och sedan även snuskfotarna med lovord om deras planer och att han ska hjälpa dem, och de är helt övertygade om att det de planerar är fullkomligt hemligt. Medan han å andra sidan konspirerar med mig om hur vi ska bedra Svartsnuskarna. Den plan som jag och Njord kokat ihop går ut på just det som Rut sade, att skapa anarki i Redet så att vi sedan kan ta kontrollen mitt i kaoset. För att skapa detta kaos måste vi avlägsna alla ledare som kan ta vettiga, starka och fredliga kommandon, så att endast de krigiska, lättpåverkade och beslutssvaga finns kvar. Sådana vill alltid ha strid.

 "Det började med Sture, den anka på hela slottet som är skickligast i hovspelet. Han är en av dem som kan avvärja katastrofen. En annan skicklig spelare är Kobbe, men han har inte lika stort inflytande. De starka ledarna som ska bort är enligt våra planer Gajolus Snuskfot, Kalle och Anders Af Anka, Herman och Adolf Svartvinge, Kobbe Halvhals och du Angelica. Eventuellt även Amanda Vitvinge.I natt ska vi avlägsna Herman och Adolf, för då kommer Dolores Svartvinge garanterat att starta krig, vilket är vad vi eftersträvar. Du, Angelica, är tänkt att leda motförsvaret och mobilisera Vitvinges och Brandnäbbs styrkor, vilket redan idag är i görningen. Här går i och för sig mina och Njords tankar isär. Han vill att du avlägsnas direkt om det blir defensivt spel från din sida, men vill att du stannar kvar ifall det blir offensivt."

 "Och hur hade du tänkt att jag skulle veta vad jag skulle göra? Hade du inte tänkt inkludera mig i dina planer." Ett mycket farligt tonfall hade letat sig in i Angelicas röst. Ett tonfall av tunn våris.

 "Jag litade på att du skulle göra det rätta..."

 "Du tänkte göra det här utan mig! Du hade tänkt utnyttja mig som en tankelös spelpjäs, styra mig dit du vill! Fattar du vad det du gör innebär!?"

 "Ja, jag gör det. Och det är jättetungt för mig..."

 "ÄR DET TUNGT FÖR DIG!? Men tänk på mig då! Kvinnan du påstår dig älska, men som du hade tänkt utnyttja på det fulaste sätt! Har du ens ägnat en tanke på att jag har känslor själv!?"

 Vad svarar man på det?

 Han slapp fundera eftersom Rut inte kunde vara tyst längre. "Känslor hit och känslor dit, det är besluten som räknas. Du måste förstå att beslut måste fattas, beslut som väger tyngre än personliga känslor." Angelica gapade av förvåning. Hon hade definitivt väntat sig stöd från den andra kvinnan. Rut såg hennes förvåning och gav henne lite stöd ändå med orden: "Men jag håller med om att Knorre borde inkluderat dig i sitt planerande. Han måste ha en riktigt bra anledning till sin tystnad. Eller hur kusin?"

 Knorre svalde. "Ju färre spelare inblandade desto mindre risk att någonting går fel. Dessutom så visste jag att du aldrig skulle ta några sådana risker. Jag var tvungen att göra det här själv."

 "Så du litar inte på mig? Litar inte på mitt beslutsfattande?! Tror inte att jag kan..."

 "Men nu får du ge dig!" avbröt henne återigen Rut. Än en gång tog Rut Halvhals sin kusins sida, något som var väldigt oväntat med tanke på hur fruktansvärt Knorre betett sig. Angelica stammade, men Rut gav henne inte möjlighet att fortsätta. "Allting handlar inte om dig, jänta! Det är klart att Knorre litar på dig i vanliga fall, men en del saker måste man göra själv! Här har han gått och planerat för hur han ska rädda Redet och du bara skäller ut honom! Visa lite uppskattning istället. Hur hade du tänkt göra nu, Knorre?"

 Både Knorre och Angelica stirrade storögt på henne. "Dina föräldrar döpte dig i sanning rätt. Ruter dam, det må jag säga..."

 "Ja, jag är rutiga Rut med ruter i! Men om du inte lättar ditt hjärter så får jag snart spader! Säg bara inte att allting handlar om klöver, får då... Får jag också spader."

 "Intressant att vi snackar kort, för det är ett väldigt högt spel jag spelar. Men jag - vi - ska vinna."