Till de fyra getternas beskådan gick de tre ankorna och tre uttrarna tillbaka ner mot vattnet och tågade rakt mot vattenfallet. Ingen av ankorna var direkt sugna på att ta sig en ny simtur efter att precis ha undkommit forsens kalla och strömmande vatten. Droppar stänkte upp från det femton anklängder höga vattenfallet och anstormade de annalkande. Musiken hade de inte hört efter att de stuckit huvudena under vattnet.

 "Vart ska vi?" pep Barista, som inte tyckte om att de närmade sig forsen.

 Petter, som gick längst bak av de tre uttrarna, vände sig om och svarade: "Vi ska ta ett allvarligt snack med Janne och hans lilla orkester. De är ju i och för sig ingen regelrätt orkester, men de kallar sig så."

 "Och de bor i vattnet!?"

 "Precis så, lilla anka. Bakom det lilla vattenfallet där. Och jag råder er att alla blunda när ni kommer in på andra sidan vattnet, annars kan shocken bli stor."

 Uttrarna gick fram till strandkanten alldeles intill vattenfallet. Olle tog sats och hoppade över forsen och in i vattenfallet där han tycktes försvinna. Pelle och Petter var inte sena att följa efter. Det blev ett himla liv från andra sidan vattenfallet och ankorna skyndade sig de flaxade med blöta, tunga vingar in bakom ridån av rinnande vatten...

 ...Och kom in i en rymlig grotta. Bakom deras ryggar forsade vattnet ner och på andra sidan vattenridån sken solen igenom. Gnistrande prismor dansade inne i grottan, men det var inte det vackra ljusspelet som ankorna stirrade på. En massa uttrar sprang fram och tillbaka inne i grottan och skrek och gjorde oväsen. Det var näst intill omöjligt att räkna dem, men efter mycket om och men kom ankorna fram till att de var sex stycken uttrar. De tre fåraherdarna var klädda så som herdar gick klädda mest, i slitna bruna kläder och stråhatt. De andra uttrarna, även de tre stycken, var klädda endast i näckroslöv, och för den längsta av de tre, en utter med väldigt långa ben, räckte inte näckroslöven till riktigt. Med fasa och äckel i sinnet kunde de konstatera att uttern med långa ben även hade en väldigt lång barnaskapare. 

 "Janne Långlem Långben! Har vi inte sagt åt er att inte öva i närheten av vattendrag!? Ni höll på att snärja dessa stackars oskyldiga turister och dränka dem! Fy skäms på er!"

 De tre herdarna stod nu relativt stilla, det var de tre andra som fortfarande sprang omkring. Och, insåg Ulf nu, letade efter fler näckroslöv att skyla sig med.

 "Vi har ju redan-"

 "Beordrat er-"

 "Att ge fan i att dränka oskyldiga!"

 Janne, som i de egna kretsarna var mest känd som Näcken, sträckte på sig i sin fulla, formidabla längd. Med Petter Niklas dinglande nedanför näckroslöven.

 "Vi måste öva någonstans ju! Och det har alltid varit mitt motto att man spelar bättre om man är näck. Var ska vi spela som är så undanskymt som bakom det här vattenfallet?"

 "Det är inte-"

 "Vårt problem-"

 "Era själviska jävla blottare!"

 Olle och Pelle tittade på sin bror efter hans utbrott.

 Petter verkade vara på dåligt humör.

 Janne såg sårad ut."Vår nakenhet ökar kraftigt vår kreativitet och sinne för det vackra. Vi föddes utan kläder, och i vårt således mest naturliga tillstånd skapar vi sådan skönhet som vi föddes till."

 "Men öva någon annanstans, där inte oskyldiga förbipasserande riskerar att lockas av er musik och drunkna! Vilket var på väg att hända med dessa ankor i vårt följe. Vilka är ni förresten?" frågade Olle och vände sig till Ulf.

 "VI är på genomresa här i skogen på väg att utföra ett viktigt uppdrag i rikets tjänst," sade Henning irriterat. "Jag är Sven Svurtlabb Brandnäbb Henning II och i mitt följe har jag rikets fäktningsmästare Ulf Aflin och den kungliga kaffekokaren Barista..."

 "Var hälsad kung Sven, mäster Ulf och unge Barista. Vi och våra getter ska ägna er fina tankar under stjärnklara nätter. Vart styr ni kosan?"

 "Vårt uppdrag för oss till Skrägelul och Två och en halv mans grotta."

 Sex uttrar drog efter andan och började hoppa runt och skrika i förtvivlan och rädsla. "Skrägeluls håla!"

 "Två och en halv mans grotta!"

 "Fasans fäste!"

 "Hennes hemska kult!"

 "Den hemska HON som kräver absolut tystnad!"

 "Ingen kommer ut ur Skrägeluls håla med livet eller sinnet i behåll."

 De sex uttrarna var helt vilda av skräck vid bara namnet och tanken, och de hoppade runt så vilt att ankorna var oroliga för att musikerna skulle tappa sina näckroslöv. Vilket lyckligtvis inte skedde. Barista blev helt vit i ansiktet och började våndas inför deras uppgift som alla tycktes så rädda för.

 "Det är dit vi är på väg," sa Henning, "och vi tänker komma tillbaka ut igen. Vad kan ni berätta för oss om detta hemska ställe?"

 "Inte nu, inte här, inte på detta mörka ställe!" skrek uttrarna som verkade på gränsen till tårar.

 "Vi lovar att inte spela här igen. Vi ska flytta oss. Men snälla, vet ni något annat ställe där vi kan öva?"

 "Jag vet ett ställe," sade Henning och log. "Ett mycket bra ställe, där era förmågor kommer att vara mycket uppskattade."