Skrikande och svärande smällde Gajolus Snuskfot igen dörren efter sig. Bland det han sedan muttrade kunde uppfattas bland annat "Jävla fruntimmer", "hagga", "Häx-äckel" och andra sinnrika, mer eller mindre orginella anklagelser. Kontentan av det han sade var i alla fall att han var missnöjd med hur hans hustru hade uppfattat det han sade. Sådan nonchalans som hon mötte hans ord med, sådan brist på respekt! Han dunkade näven i stenväggen där han stormade fram i korridoren, fick ont i handen och svor ännu lite mer. De fruktansvärt fula tavlorna föreställande Snuskfotarnas förfäder tycktes nedvärderande följa honom med blicken.

 Av paret Snuskfot var det han som gift in sig i adelshuset. Således var inte gubbarna och kärringarna på väggarna hans släktingar, ett faktum som bidrog till hans upplevelse att de jämt blängde på honom och gjorde fula miner. Han avskydde att gå till Annihilas rum - inte för att han inte uppskattade att ha en biologisk stund med henne, för det gjorde han - men han hatade hennes förfäders stirrande blickar. Speciellt tavlan på hennes farmor Anna-Dolora, som alltid blängde öppet på honom och följde honom med blicken genom hela korridoren. Så även denna gång. Men eftersom han alltid brukade känna det som att tavlorna iakttog honom fäste han sig inte vid att Anna-Doloras ena öga faktiskt rörde sig.

Kobbe väntade en god stund efter att den åldrige Gajolus Snuskfot försvunnit nerför trappan innan han lät tavlan svänga åt sidan. Dammig, smutsig och trött, men inte destu mindre vaksam klev han ut ur sin hemliga lönngång och satte försiktigt tavlan på plats igen. Han hade hört hela bråket mellan Gajolus och Annihila, hur hon avfärdat både hotet om en Sture som strök omkring lös inne i slottet och om hur Kobbe och Angelica tjuvlyssnat. Annihila och Kobbe hade en ganska god kontakt och stod på hyfsat god fot med varandra. Hon hade ingen som helst respekt för Angelica så hon var knappast rädd för hennes vedergällning. Angående beskedet om Sture... Att döma av hennes reaktion så var hon inte rädd åt det hållet heller, men om man grävde lite mer under ytan kunde man se att hon nog visste mer än hon gav sken av.

 Kobbe borstade av sig, väntade en liten stund till och gick sedan med så högljudda steg han kunde bort mot Annihilas dörr. Han knackade på.

 En tonlös, nonchalant inbjudan från den ensamma damen inne i rummet och Kobbe klev på. Ett ensamt ljus brann på nattduksbordet, den enda ljuskällan i det av sjukdom ofräscht luktande rummet. Annihila låg i sängen med endast näbben och de svarta ögonen synligt ovanför täcket. De där Oh så svarta ögonen. Det var en kylig, farlig kvinna som kritiskt granskade honom. Men en kvinna som inte hade långt kvar att leva. Kanske var det just därför hon var både farlig och nonchalant.

 "Det var längesedan jag såg dig senast. Varför kommer du så sällan och hälsar på? Skäms du för mig? Varför kommer du nu?"

 "Jag har aldrig skämts för dig. Men det vore inte nyttigt om folk såg mig här för ofta. Jag har länge haft mycket att stå i och jag kommer nu för att varna dig. Knorre har kokat ihop..."

 "Jag vet redan allt det där," sade Annihila och fick fram en sjukligt smal vinge som hon viftade med i luften. "Borde jag vara rädd för någon utböling och hans varg? För Knorre Af Anka? Roligare saker har jag väl hört, men en mer patetisk varelse än Knorre är svår att hitta. Oroa mig? Glöm det!"

 Kobbe letade efter något att svara med, vilket inte dröjde särskilt länge. Dock blev det en längre tystnad än vad han ansåg bekväm. "Underskatta honom inte. Han är listigare än han ger sken av. Han har redan rövat bort Sture Vitvinge och låtit 'utbölingen' ljuga om det för Gajolus och Dolores. De två, Knorre och Njord, planerar någonting, och jag vet inte vad det är annat än att det bådar mycket illa för Redet. Knorre spelar falskt, så falskt att det svider i öronen. Jag får känslan av att han ljuger för alla."

 "Inget nytt där. Du är fortfarande ung, Kobbe, du kommer lära dig genomskåda alla lögner senare. Alla ljuger hela tiden, alla vill ha makt. Inte ens den snusfina Angelica kungahoran kan förneka det, trots att hon försöker släta över det med allt sitt tjat om kärlek. Sånt prat får mig bara att må illa."

 "Känslor är till för att utnyttjas. En svaghet för dem som hänger sig åt dem. Ett vapen i händerna på en känslokall jäkel. Knorre bedyrar högt och tydligt sin kärlek till Angelica och hon gör patetiska, fruktlösa försök att dölja sin egen till honom. Som gjort för att slitas sönder i tårar av hjälplöshet."

 Annihila stirrade på honom med sina genomträngande, djupt svarta ögon. Han sänkte blicken precis lagom för att dölja exakt vad han egentligen tyckte.

 "Har du alltid varit en så här hjärtlös anka? Har du ingen käresta själv?"

 Kobbe rätade på ryggen igen. "Varför skulle jag ha det? Det medför bara smärta och svagheter. Vad folk ursäktar som kärlek tar jag när jag vill. Med vem jag vill."

 "Du låter som en som blivit allvarligt skadad av olycklig kärlek."

 "Var det inte du som mådde illa av sådant prat?"

 "Jag blir inte så illamående att jag inte kan se att du..."

 "Knorre och Njord är ute efter dig," avbröt henne Kobbe. Han ville inte blotta mer av sig själv än han redan gjort.

 Annihila log förstående, ett leende som inte nådde de där pölarna där hon utan att blinka kunde dränka vem som heslt. Jodå, hon förstod precis. "Jaså det är de? Vad ska de med mig till, om jag får fråga? Det är den gode Gajolus som styr allting nu. Och efter honom är det Johannes. Synd att Rågbald blev brutalt mördad, han var mycket bättre på att styra än min egen son. Det fanns en anledning till att vi adopterade in honom i familjen, och inte bara för att han hade en stinkande fossing."

 "Jag har varnat dig Annihila, och det var därför jag kom hit..."

 "Varför? Vad betyder jag för dig? Varför varnar du mig? Jag känner dig, Kobbe Halvhals. Du planerar någonting själv. Du kom hit för att ta reda på om jag har några onda planer. Det kan du fortsätta fundera på, jag avslöjar ingenting. Men du kan berätta för mig, hur tänker du gå tillväga? Vad tänker du göra för att stoppa Knorre och denne Njord?"

 "Jag tar kontakt med dig igen när jag vet det själv. Adjö Annihila, ta hand om dig."

 Hennes kacklande skratt förföljde honom ut ur korridoren. Ett högst obehagligt möte, men ändå lite givande. Han drog slutsatsen att tanten inte planerade någonting stort och omfattande från sin sjukbädd. Bevakad av Snuskfotarnas många förfäder gick han tillbaka till en av dee obehagligaste av dem alla, Anna-Dolora, öppnade taveldörren och kröp tillbaka in i de hemliga korridorerna.