Kobbe vågade inte längre hålla sig till de normala korridorerna. Istället utnyttjade han till fullo råttornas och den listige ankans gömda korridorer inne i väggarna. Halvhalsarnas uppgift, traditionen som gått i arv sedan urminnes tider, var att bevara Redets hemligheter och skydda borgen och i andra hand staden. I förlängningen hela riket. Den uppgiften hade varit mycket enklare på hans farfars tid, innan Gastroknugum kom till makten och lät utrota alla slottsråttor. Det fanns inte en råtta kvar i hela Redet som kunde tjuvlyssna och förmedla informationen till Halvhalsarnas överhuvud. Kobbe hade dock inte vuxit upp förrän efter råttorna försvunnit och var den första (och den vad han visste enda) som tvingats snoka runt på egen hand.

 I övergången till vuxen ålder fick varje Halvhals i hemlighet avlägga ett heligt löfte att aldrig missbruka hemlig information för egen vinning. Allt de gjorde var för det allmänna bästa, något som tidigare kungar inte förstått. Härskare i Redet hade genom alla tider fruktat Halvhalsarna och deras okonkurrerade förmåga att luska ut saker och ting. På grund av denna rädsla hade det skett ett flertal utrensningar genom tiderna, helt inoficiellt förstås. Sedan den senaste utrensningen för 40 år sedan beslutade sig Halvhalsarna för att inte ens regenterna fick veta om deras arbete, och därefter hade de jobbat i totalt mörker. Skrivit lappar här och där om de ville förmedla någonting, annars tagit tag i saker helt och hållet på egen hand.

 Gastroknugum var den sista av regenterna som anat något, och han hade på ett tidigt stadium av sin regeringstid sett till att utplåna alla råttor. Han hade dock fått använda sig av både rök, katter och vatten innan han var nära att ge upp. Då, när han inte orkade mer, kom en kringresande speleman förbi, och på något mirakulöst (för Halvhalsarna katastrofalt) sätt hade spelmannen börjat spela på en flöjt. Flöjten hade då lockat ut samtliga råttor ur slottet där de blev ledda till döds någonstans i fjärran. Spelmannen hade enligt sägnen kommit tillbaka till Redet för att njuta av festen som kungen lät anordna i hans ära, och flöjten han använt skänkte han som gåva till Gastroknugum.

 Flöjten var dock inte längre i kungens ägo. Så fort Gastroknugum blev mördad hade Kobbes nu döde far, Lage Halvhals, stulit flöjten som nu var i Halvhalsarnas hemliga ägo. I och med Gastroknugums bortgång fanns inte ens minnet av Halvhalsarnas hemliga uppgift kvar, och så hade alla kvarvarande Halvhalsar lovat att det skulle förbli. Det ironiska var att de hade kunnat rädda Gastroknugum från hans matförgiftning eftersom de visste mycket väl vad Anna Af Anka haft för onda planer, men på grund av hans agerande hade de valt att bara stå bredvid och se på. Låta det hända.

 Halvhalsarnas hjältemodiga men hemliga historia var lång, och Kobbe var inte den som tänkte göra sina stolta förfäder besvikna. Att agera privatdetektiv var ett jobb som Halvhalsarnas överhuvud fann både stimulerande, spännande och givande. Trots att ingen tacksamhet erhölls från de andra ankorna i slottet kände han att de gjorde ett gott jobb och kunde således sova mycket gott om nätterna.

 Men nu var det något i görningen som var för stort för en enda liten privatdetektiv. Eller spindel, eller råtta eller vad de valde att kalla honom. Nu fanns en varg i slottet som kunde känna lukten av honom, och de konspirerande var fler än Kobbe kunde hålla reda på själv hur snabb och klipsk han än var. Han behövde sina syskon och kusiner för det här. Anja Brandnäbb hade varit nästan som ett adoptivbarn i deras familj, men hon var försvunnen från hovet. Så vitt han visste. Men om någon kände gångarna i Redet bättre än han så var det den nuvarande kungens halvsyster. Medan han var på väg för att besöka Annihila Snuskfot och luska ut om hon planerade något funderade han över hur han skulle kunna kontakta Anja om hon var kvar i Redet. Han skulle värdera hennes hjälp mycket högt i så fall.

Det droppade av regn. Regn som trummade öronbedövande två anklängder ovanför huvudet. Det var kallt och dragigt. Sture satte sig omtöcknad upp.

 Han befann sig i ett stort fönsterlöst rum med lågt, sluttande tak. Det sparsamma ljuset som fyllde det enorma rummet kom endast från springor som ruttnat upp och blottade små hål i väggarna. Taket var tätare, vilket han var tacksam för. Men alltihop, golvet, väggarna, taket, allt var gjort av trä. Mycket dåligt underhållet trä dessutom. Hans huvud ömmade rejält och hade fått en inte särskilt vacker bula. Han mindes med ilska sin sista kväll i frihet, kvällen till den gråa dag han nu befann sig i. Av alla upptänkliga personer... Av alla tänkbara ankor i hela Redet, så hade jag inte förväntat mig att Knorre Af Anka skulle vara den som visade sig falskast. Han var en av de få i slottet jag trodde jag kunde lita på. Och han förrådde mig...

 Bitterheten kom vällande nerifrån och smakade som efterdyningarna av en spya. Han reste sig och gick bort till en av springorna för att kika ut... Och drog efter andan. Vinden piskade in regn genom hålet, men ändå såg han tillräckligt för att kunna göra en bedömning. Han var högt ovanför marken. Högt uppe i Redets högsta vindsrum. Flera anklängder nedanför syntes det som räknades som borgens femte våning, och på andra sidan huvudbyggnadens tak fanns det andra vindstornet. Där de enfaldiga gamla adelsankorna brukade ha te-kalas. Högst upp i Redets högsta torn. Men varför här? Varför håller de mig vid liv? Sture började vanka av och an i rummet medan han funderade så at det värkte i hans redan mörbultade huvud.